Jaha. Och var ska jag börja? Jag var på väg till träningen. Skulle ju ta bilen. Och sen dra direkt till Sverige. Men när jag kom ner till parkeringsplatsen hittade jag den lilla fina vita, totalt förstörd. Alla vindrutetorkare bortslitna. Sidospeglarna bortslitna. Höger framruta krossad. Backspegeln inne i bilen nersliten. Sidoblinkersarna krossade. Nummerplåtarna bortmonterade. Och så var det blod på dörren. Så nu hoppas jag att såret gärningsmannen ådrog sig blir infekterat. Men det stördaste av allt var att dom inte hade tagit nåt. Det fanns ändå saker av värde där i. Alltså gjorde dom det bara för att dom hade tråkigt, eller för att dom ville vara jävliga. Jag blev förbannad, kan man säga. Och då har jag inte direkt överdrivit. Men som tur är så har vi en snubbe som heter Thomas här. Han jobbar på en bilfirma och brukar ställa upp för alla oss i laget när det är bilproblem. Så jag satte mig på sätet och struntade i glasskärvorna som låg på det och körde den kvaddade bilen genom byn...
Kommentarer
Sjön
Det ringlade en bäck
så käck
med pinnar och blad
på virvlande siden.
Anna kom springande glad
att visa för valpen vad
vatten är för häftig lek
och att dyka mot strömmen
Hon kände försommarvindens smek
och vek
mot skogens täta dunkel
att söka blommor att plocka.
Skogsranunkel
och filibunkel
hon visste inte så noga.
Bara det vackraste av allt.
Anna visste att tiden
lade till sömmen
mer än en klocka
på vår vardagsrock.
Anna följde mot källan
och såg allt mer sällan
ljuset flöda
på väg mot de flyende.
De döda
låg som spröda
lerkrus vid kanten
av stillnad sjö