Från min vinkel

Oh la la! Med på hela träningen och fick till och med spela internmatch sista timman efter lite övertalning av Fys-Mia och Läkar-Sten. Deras utlåtande var efteråt att det ju såg helt normalt ut och till och med bra! Mitt eget utlåtande är att det inte kändes konstigt och att jag inte tänkte på knät ens när jag kom i pressade kantlägen eller blev inklämd av ett gäng motspelare i en kontring. Första gången på sju och en halv månad. Sex å en halv sen operation då. Ni hajar grejen. Det går undan! Så jävla gött! Minst sagt.

Det är som att vara i en annan värld när man är på landslagsläger. Det är så himla gött att träffa alla. Och kanske framför allt för mig, som inte har varit med gänget på över sju månader. Det är visserligen idel nya ansikten på samlingen, men stämningen är fortfarande som den brukar. Som en liten extern familj ungefär. Min vanliga rumskompis, Holmberg, har ju matcher och annat krafs nere i Leipzig och är inte med på lägret, men det upprätthålls trots det någon typ av pensionärsrum med Tina, Gabbi och mig i samma rum. Kanske borde tillägga att jag tycker det är en skandal att alla är så sabla unga! Varför fortsätter inte svenska tjejer spela lite längre? Är det någon som vet det? Tycker definitivt att Stjärnan ska komma tillbaka igen. För då är i alla fall inte jag äldst längre. Kom igen nu. Har ni förresten inte hört att en handbollsspelare är som bäst när dom är runt trettio? Dom andra tränar en hel del fys med tester och sånt här på Bosön, men det gör inte jag. Jag koncentrerar mig

Mmm... Landslaget!

Ja ja, knät säger ju inte så mycket till det. Det känns helt ok. Är kanske en anings rädd vid vissa sekvenser i träningen, men det går la över. Nu sitter jag på Kastrup, flygplatsen i Köpenhamn, och väntar på anslutande flyg till Göteborg. Tre timmar mellan flygen, men det gör inte så himla mycket. Har köpt surftid så det är ok. Det blir en natt hemma hos mamma och pappa och sen till Stockholm och Bosön imorgon förmiddag. Det känns lite konstigt att få komma på läger igen. Inte nervöst kanske, men underligt. Det är knappt så att jag minns hur man gör. Fast jag har packat mina handbollssaker och mina rehabsaker och mina gamla landslagskläder. Det bästa är Adidas-tofflorna. I princip är det det enda man använder under ett landslagsläger. Om man inte räknar själva handbollsskorna då. Och löpskorna... Men tofflorna är helt klart värda mest! Anyhow. Ska gå nu. Shoppa eller nåt. Håll tummarna för landslagslägret nu, ok? Jag återkommer givetvis med diverse statusrapporter under lägret. Kanske

Det är fanimej en svinbra dag idag! Med på hela handbollssträningen till exempel. Bara en sån sak. Claus som dock är en liten räka försökte stoppa mig, men jag hävdade å det bestämdaste att när jag nu faktiskt har fått tillåtelse att vara med fullt ut så vill jag också prova det. Han gav rätt snabbt med sig och det var ju bra. Svinbra! Vi lekte kontringslek, ni vet sån med tre mot tre på hela banan, å jag var med. Och vi spelade match mot varandra, i två gånger tio minuter, å jag var med. Dessutom så satte jag dom chanser jag fick. Så jävla in i helvetes gött!

En helg i Göteborg. Och en lång bilresa hem till Horsens igen. Imorgon är det handbollsträning igen och det ska bli kul! Och dessutom har Horsens accepterat och sagt ja till att jag ska få åka iväg med landslaget till Bosön i fyra dagar. Jag ska alltså mest med för att komma in i det igen. Inte med prioritet på att spela kval tyvärr. Jag tror inte knät hinner bli helt klart till dess utan fokuserar istället på att låta det ta den tid det tar. För även om jag säkerligen kan spela då, så är jag ju inte så matchtränad och dessutom känns det onödigt att stressa fram något. Så jag jobbar på med ordentlig rehab och handbollsträning och satsar på nästa säsong. Starkare än någonsin!

Men shit! Nu är det ju dags för SM-final. Sjukt spännande? Nja, kanske inte så värst, men dock en jädra spänning ändå. Med själva hypen runt hela arrangemanget liksom. Det räcker så för nu.

Om någon hade berättat för mig att personen i artikeln härstammar från Horsens hade jag faktiskt inte alls ifrågasatt det. Hade ni? G.P. 8 maj 2009.

Se där ja, så kom det en kallelse till landslagslägret på Bosön med start den 18 maj! Kom igen knät, nu kör vi!

Göteborg! Like it, men det regnar. Något ljusnande i horisonten dock. Och HH är, i och med segern mot Hjørring igår, klara för ligaspel även nästa säsong. Nu: ut å fota och fika i den ljusnande staden. Sen: viktiga möten i dito stad. Typ. De va la ba de ja ville säja. Änna.

Är det fem månader till september säger du Amanda? Ja ja, det är ju inget om man jämför med en korsbandsskaderehabilitering. Det ska ni nog klara av. Tycker också att det är värt lite väntan. Kan bli intressant läsning, I promise! Pontus: Låten heter Shoreline. Och just den versionen som är den bästa enligt mig, är den med Anna Ternheim. Repeat. Det var kanske längesen det publicerades en lista? Det måste vi visst genast råda bot på. Alltså: 1. Anna Ternheim - Shoreline 2. Feist - Secret heart 3. Alanis Morissette - Uninvited 4. Jack Johnson - Good people 5. Celina Ree - Når du rør ved mig 6. Simple Plan - Untitled Och Lasse, allt med Lars Winnerbäck. Och Håkan. Och Dido. Och, äh, det blir för mycket. Ovanstående 6 låtar är i alla fall topp just nu. Andra tips, någon? Behöver lite nya influenser. Imorgon är det match igen. Hjørring borta. Det ligger typ vid Frederikshavn. Vi kommer vinna lätt! I alla fall om vi kan fokusera och för tillfället slå undan dom irriterande faktorerna som ir

Oh, uppvärmningsövning med kroppskontakt! Oh, kontringsövning två och två, mot försvar! Oh, försvarsspel! Och knät känns inget direkt efter. Under tiden var det lite läskigt, speciellt när det var försvarsspelare i närheten och allra mest när dom var i hög fart, men det gick. Bra handbollsdag idag, wirklich. Och dessutom är jag snygg i håret efter ett frisörbesök. Ny dag imorgon, med nya möjligheter. Ska visst både shoppa tjugoårspresent, ringa annanpresentsamtal och träna handboll. Och i september, eller nåt sånt, kan vi inte komma överens om att ni påminner mig om att jag ska berätta en historia för er då. Jag kan till och med sträcka mig så långt att jag redan ger historien ett namn. Vi kan kalla den Sandlådenivån. Vi kan kalla också kalla den: Kapitel 25. Ok? Ni påminner. Jag berättar. Ni kommer inte ångra er. Believe me, you most definately will not.

Imorgon är det dags. Första handbollsträningen utan restriktioner. Ju mer jag tänker på det, desto underligare känns det. Jag undrar: fuskade jag omedvetet på det där testet? Tanken på att få springa omkring med dom andra, till exempel i den där kontringsövningen vi nästan alltid gör, tre och tre mot försvarare, med eller utan linjespelare. Ska jag liksom få vara med där? Och jag undrar: kommer jag klara av det? Herre. Gud.

Det har varit en fin dag i Horsens idag. Visserligen handbollsfri med tanke på att det är både lördag och dagen efter match, men ändå, en överkomlig dag och jag har spenderat stora delar av den i en park.

Vilken jävla UNDERBAR dag! Farväl korsbandsskadehjälpmedel! Välkommen tillbaka handbolls-Annika! Förklaring. Det Fys-Mikael sa efter dagens tester var: Nu är du fri att spela handboll igen och träna för fullt. Och för er som ändå inte fattar. JAG FÅR SPELA HANDBOLL IGEN NU! Sex månder efter operationen, sju månader efter skadan uppstod.