Two down, going on third
Nu har det gått två veckor och tre dagar sedan jag opererades.
Den danska sjukgymnasten Anne-Mette var nöjd, sa hon. Hon uttryckte sig med ordet fornemt och det väljer jag att tolka som något positivt. Jag är ju inte helt säker på vad det betyder, för ingen har någonsin sagt det till mig tidigare, men det måste vara något bra för hon log när hon sa det.
Målet på 90 grader vad det gäller böjningen klarade jag i alla fall med råge. 105 faktiskt. Jag ljuger inte - hon hade faktiskt en gradskiva!
Hon skickade även med mig ett något mer ansträngande träningsprogram. Det rör sig givetvis fortfarande mest om att sträcka och böja, men nu delvis på andra och mer komplicerade sätt än förr och jag vandrar omkring där hemma utan kryckor. Ute måste jag fortfarande gå med. Jag kan dock gå uppför trappor som en normal människa nu igen. Dock något långsammare.
I onsdags var jag i Heidhallen och såg hemmalaget vinna med fyra mål mot Önnered. Det var en fantastisk stämning i hallen och nästan fullsatt. Jag insåg under mitt besök där att jag känner otroligt mycket folk! Det är lätt att glömma det ibland, där borta i Horsens.
Heid visade i alla fall upp en helt annan vinnarmentalitet i den här matchen än i den förra jag såg: den mot Kropps som dom förlorade för ett tag sen.
Idag var jag i hallen igen. Den här gången för att träffa sjukgymnast-Mia och dessutom extraknäcka lite som kantcoach. Det är alltid lika roligt.
Imorgon blir det ännu mer handboll (Hisingen mot Kungälv tror jag det var) och sen vernissage på mammas ställe.
Blir nog en bra helg det här.
Den danska sjukgymnasten Anne-Mette var nöjd, sa hon. Hon uttryckte sig med ordet fornemt och det väljer jag att tolka som något positivt. Jag är ju inte helt säker på vad det betyder, för ingen har någonsin sagt det till mig tidigare, men det måste vara något bra för hon log när hon sa det.
Målet på 90 grader vad det gäller böjningen klarade jag i alla fall med råge. 105 faktiskt. Jag ljuger inte - hon hade faktiskt en gradskiva!
Hon skickade även med mig ett något mer ansträngande träningsprogram. Det rör sig givetvis fortfarande mest om att sträcka och böja, men nu delvis på andra och mer komplicerade sätt än förr och jag vandrar omkring där hemma utan kryckor. Ute måste jag fortfarande gå med. Jag kan dock gå uppför trappor som en normal människa nu igen. Dock något långsammare.
I onsdags var jag i Heidhallen och såg hemmalaget vinna med fyra mål mot Önnered. Det var en fantastisk stämning i hallen och nästan fullsatt. Jag insåg under mitt besök där att jag känner otroligt mycket folk! Det är lätt att glömma det ibland, där borta i Horsens.
Heid visade i alla fall upp en helt annan vinnarmentalitet i den här matchen än i den förra jag såg: den mot Kropps som dom förlorade för ett tag sen.
Idag var jag i hallen igen. Den här gången för att träffa sjukgymnast-Mia och dessutom extraknäcka lite som kantcoach. Det är alltid lika roligt.
Imorgon blir det ännu mer handboll (Hisingen mot Kungälv tror jag det var) och sen vernissage på mammas ställe.
Blir nog en bra helg det här.
Kommentarer
Kanonbra att du tog upp detta.
Och KRYA PÅ DIG!!