Om att tycka till om Handbolls-VM

Innan herrarnas VM började trodde jag inte så mycket på dom. Sverige alltså. Jag tänkte att dom kunde vinna eller komma tvåa efter Polen i gruppen, men inte att dom kunde slå Kroatien eller Danmark i nästa grupp. Nu har dom ju inte mött Danmark än, men ni vet.

Efter att ha sett öppningsmatchen mot Chile live ändrade jag inte uppfattning. För dom verkade ju knappt glada när dom gjorde mål. Jag såg ingen passion. Dom verkade inte ha ett gött lag.

"Hallå!" Ville jag skrika. "Det är en öppningsmatch i ett jävla hemma-VM för fan! Visa glädje, visa vilja!"

Kanske var det pressen, eller det stora i ett mästerskap på hemmaplan. Eller så var dom helt enkelt inte glada. Jag vet inte.

Men sen ändrades det i alla fall lite, med matcherna mot Slovakien och Sydkorea (eller Korea eller vad som nu är politiskt korrekt att skriva, man vet ju inte så noga nu för tiden).
However, vad som verkligen fick laget att växa i mina ögon var smärtan hos spelarna efter förlusten mot Argentina och på sättet dom kom igen efter den. Att vinna över Polen i det tillståndet är starkt.

Sågade till och med under dom berömda fotknölarna av samtliga i media kom dom ut och visade upp det jag ville sett från början. Vilja. Det var som om dom ville tala om för pressen att dom kunde stoppa upp sina sågningar.

Och sånt gillar jag. Som ni ju vet.

Och presskåren gjorde nog just det, för sedan dess har det bara haglat lovord. Även dom bästa kan fela.

Vinsten mot Kroatien igår. Jag är i princip förstummad. Eller ja, inte riktigt kanske. Men jag hade inte tippat svensk seger där. Doder har alltid varit favorit här. Och Balic med divabeteendet, han sjönk som en sten hos mig då. Är det verkligen okej att hålla på så? Vad tycker ni, tycker ni något?

Jag hoppas i alla fall att han ångrar sig. Och om han gör det, kom ihåg: Alla kan göra fel. Alla.