I rather pretend it's alright, than be without

Ok. Det hände lite idag. Det togs steg i en riktning jag försökt undvika ett tag. Det är dumt att klamra sig fast, visst? Nu är det så vi säger i alla fall.

Kryptiskt och fint, det blir det ibland. Privatliv versus offentlighet.

Men sen tränade jag med Fys-Mikael. Glädjen! Jag tror vi inspirerar varandra. Han är bäst.
Och knät är också bäst. Jag med faktiskt. Emellanåt.

Efter träningen skyndade jag hem för att hinna se slutet på Män som hatar kvinnor innan det var dags för matdejt med laget på Qvist Grammofoncafé. Å, den var så bra, filmen. Så bra att jag verkligen såg fram emot uppföljaren, Flickan som lekte med elden, eller Pigen der legede med ilden, som vi säger här, som vi fått förhandsvisningsbiljetter till.

Men herre, jävlar och fan vad den var läskig! Fast bra. Skrek lite, en gång bara, men ganska högt. Fast jag var inte ensam om det, som tur var.

Och att bara skrika en gång måste ju ses som ett fall framåt från den gången jag blev iväglurad på Hide and seek för ett gäng år sedan. Den gången satt jag nämligen med händerna framför ansiktet under ungefär nittio procent av filmen. Faktiskt så mycket att jag efter filmens slut var tvungen att fråga hur vissa partier av det jag sett hängde ihop.

Idag såg jag ju ändå nästan allt.
Duktig flicka.

Men hostan jag har nu. Döda min hals.

Upp sju imorgon, träning åtta till halv tio. Sen ska hela laget vara hjälptränare för småbarn till halv tolv.

Och sen, sen får jag norskt besök som stannar hela dagen och hela kvällen.