Mmm... Handboll!
Jag har just varit på träning och nu ska jag berätta en sak:
Det spelar liksom ingen roll hur jag mår när jag kommer till hallen, för när jag går därifrån är jag alltid på superbra humör! Dom där brudarna alltså. Dom är bäst, verkligen.
På väg hem. Liten bil, stor flicka. Och det regnar.
Well. Imorgon ska jag var snäll. Jag är nämligen det ibland, tro det eller ej.
Jag assisterar ibland lite som sjukgymnast för vår andra (och - observera! - för tillfället enda) korsbandsskadade spelare, Sandra. Och förra veckan sa Fys-Mikael bokstavligt talat: Med all din erfarenhet och all din kunskap i ämnet skulle du lätt kunna träna vilken korsbandspatient som helst, bättre än alla dom på min arbetsplats kan.
(Fys-Mikael har en speciell plats i mit hjärta. Har jag sagt det förut?)
Och efter hans uttalande känner jag mig trygg med att dela med mig av mina kunskaper. Trygg med att vara vägledande för henne. Det känns fint att få bidra med något som jag är bra på.
Nå, imorgon då. Jag och Sandra ska mötas en halvtimma innan träningen och träna hennes knä. Genombrott, försvarsspel. Ni fattar. Lite blandat.
Snart är hon tillbaka på banan! Och jag vet så väl, så väl, så väl hur hon känner sig. Hon var i princip i himlen efter dagens träning där hon fick vara med ganska mycket.
Jag minns leendet hos mig själv efter dom första riktigt handbollsträningarna. Faktiskt så sitter nog leendet kvar där än, när jag tänker efter.
Det spelar liksom ingen roll hur jag mår när jag kommer till hallen, för när jag går därifrån är jag alltid på superbra humör! Dom där brudarna alltså. Dom är bäst, verkligen.
På väg hem. Liten bil, stor flicka. Och det regnar.Well. Imorgon ska jag var snäll. Jag är nämligen det ibland, tro det eller ej.
Jag assisterar ibland lite som sjukgymnast för vår andra (och - observera! - för tillfället enda) korsbandsskadade spelare, Sandra. Och förra veckan sa Fys-Mikael bokstavligt talat: Med all din erfarenhet och all din kunskap i ämnet skulle du lätt kunna träna vilken korsbandspatient som helst, bättre än alla dom på min arbetsplats kan.
(Fys-Mikael har en speciell plats i mit hjärta. Har jag sagt det förut?)
Och efter hans uttalande känner jag mig trygg med att dela med mig av mina kunskaper. Trygg med att vara vägledande för henne. Det känns fint att få bidra med något som jag är bra på.
Nå, imorgon då. Jag och Sandra ska mötas en halvtimma innan träningen och träna hennes knä. Genombrott, försvarsspel. Ni fattar. Lite blandat.
Snart är hon tillbaka på banan! Och jag vet så väl, så väl, så väl hur hon känner sig. Hon var i princip i himlen efter dagens träning där hon fick vara med ganska mycket.
Jag minns leendet hos mig själv efter dom första riktigt handbollsträningarna. Faktiskt så sitter nog leendet kvar där än, när jag tänker efter.
Kommentarer