torsdag 30 december 2010

Then find me a reason

Jag känner ett visst behov av att skriva lite, det gör jag faktiskt. Men jag vet bara inte riktigt vad.

I dagens Expressen hade jag ännu en gång en krönika. Och om det är något jag gillar att skriva så är det krönikor! Det är ett så fulländat format på något sätt. Både personligt och fritt, men ändå styrt. Tretusentecken eller tvåtusenfyrahundra tecken. Det är så det har varit hittills.

Vet inte om dagens krönika finns som länk, men den finns i alla fall i papperstidningen.

Jag antar att jag kan klistra in den här från min egen dator. Så här är den:

Okej, jag har klättrat ut ur bubblan och är tillbaka i vardagen. Och det är rätt gött det med. Det är som att hela kroppen har fått en stor mängd ny energi som bara väntar på att få släppas lös. Jag vill skjuta tusen skott varje dag, hoppa över häckar till förbannelse. Jag vill nästan träna ihjäl mig inför det som kommer. Det känns så otroligt starkt nu.

När vi landade i Göteborg efter mästerskapet var det någon journalist som undrade hur det kändes inför matchen om knappt en vecka. Och just då kändes det inte så oerhört spännande med en seriematch mot Sävehof, det kan jag verkligen erkänna. Men det räckte egentligen bara med att komma ner till Heidhallen och vara med på en enda träning för att all den där energin jag plockade med mig hem från EM skulle omvandlas till en förväntan. Jag vill vidare, framåt, bli bättre. Drömmen om VM känns ännu starkare nu och vi har ett helt år på oss. Hur bra kan vi bli? Hur långt kan vi nå? Bra och långt. Men vi måste behålla den där härliga känslan av att slå ur underläge för det är då vi kämpar som ett lag.

Igår spelade Skuru mot Skövde. En svårtippad match mellan två lag som har blandat lite under säsongen. Men igår var det mer frågan om två lag som haft ett helt EM-uppehåll att längta efter att få spela match igen.
Det är en väldigt speciell känsla att bära med sig när man lyckas med något, som efter EM. Och jag tror att det på något sätt har spritt sig till alla damspelare i Sverige. Själv är jag inte så värst bortskämd med sådana där framgångar, men medaljen ligger där hemma och glänser som en påminnelse.

Matchen mot Sävehof då?
”Jag är så himla trött.” Sa Jessica Helleberg till mig under en frikastsituation rätt tidigt i matchen. Vi spelar ju mot varandra, vänsterkant mot högerkant.
”Jag med.” Svarade jag. Och det var jag. Men kanske inte så mycket i benen som i huvudet. Den där omställningen från landslagsspel till klubbspel. Det är mycket som snurrar i medvetandet då.
Men det är skönt att vara tillbaka i dom gamla vanorna igen. Och att vara tillbaka med ett självförtroende som jag inte haft på väldigt länge. Att få öva kantskott i västra Göteborg och förbereda sig för framtiden.

Jag är faktiskt själv förvånad över hur mycket glädje jag känner inför resten av säsongen. Handboll har nog aldrig varit så här roligt.


Så ja, jag antar att vi tar det från där.

Minns ni när det stod att vi hade räddat en hund på motorvägen?

Här är den, som vi döpte till Glenn-Rune. Och Helleberg, Haggan, Wallter och Bosse. Mycket söt hund, fast det kan ju förstås vara lite svårt att se så här bakifrån, det inser jag. Ni får helt enkelt tro mig.

I övrigt så har jag det gött. Jag gillar Göteborg och jag ser fram emot det nya året. Det kan ju hända att det kommer någon form av sammanfattning av året som gått. Det känns lite grann som att det är obligatoriskt när man mastrar en blogg.

Vi får se.

måndag 27 december 2010

Make you put your hands up

EM.

Var ska jag börja? Det känns som om det finns ord nog inne i mig att fylla en bok.

I mitt hem bor det nu en silverglänsande medalj och i mitt hjärta massa nya känslor av värme.

Under slutfasen av EM fick jag uppdraget av Expressen att skriva krönikor. Dom finns här:

Den första, inför semifinalen.
Den andra, inför finalen.
Och den tredje, efter finalen.

Och dom tre beskriver väl till viss del hur det var i Herning, under finalspelet. Och det är så underbart härligt att det äntligen var vår tur. Jag kan berätta att långsiktiga satsningar lönar sig, om det nu skulle vara någon som tvivlar.

Men det är precis så det känns. Vår tur.

Kommer ni ihåg vad jag skrev när truppen precis släppts: Jag tror verkligen på oss den här gången. Gör ni?

Jag vill berätta allt för er. Jag ska göra det. Har ni önskemål om vad ni vill veta så skriv det här.

Så länge får ni en del av landslagets playlist under mästerskapet:

1. September - Mikrofonkåt
2. Robyn - Stars 4-ever
3. Rihanna - S&M
4. Ted Gärdestad - Så mycket bättre
5. Black Eyed Peas - The time
6. Tim Berg - Seek Bromance
7. Rihanna - Only girl
8. Bob Sinclair - Rainbow of love
9. Robyn - Hang with me
10. Far East Movement - Like a G6

Over and out.

onsdag 22 december 2010

Mitt i julruschen tydligen

Vi är hemma igen.

Vad ska jag säga mer?

EM-SILVER!

Jag ber att få återkomma. Ni kommer få veta massa. Men jag vet inte var jag ska börja. Jag börjar med en bild då. Den tillhör Foto-Nisse.

onsdag 1 december 2010

Det är dags!

Nu är det dags igen. Efter en mellanlandning i Göteborg drar vi nu vidare till Skövde, som sen blir Larvik. Och sen får vi se var vi hamnar, det beror ju lite på hur bra det går för oss.

Lillehammer och Herning hägrar.

Kavajen tolererar inget annat än bra prestationer, säger hon.

Den stora väskan är packad och passet ligger där i. Spänningen har byggts upp hela hösten och nu ska vi äntligen iväg!

Kavajen har också packat väskan.

Ni hejar väl på oss va?
Heja för fan högt nu!