Then find me a reason

Jag känner ett visst behov av att skriva lite, det gör jag faktiskt. Men jag vet bara inte riktigt vad.

I dagens Expressen hade jag ännu en gång en krönika. Och om det är något jag gillar att skriva så är det krönikor! Det är ett så fulländat format på något sätt. Både personligt och fritt, men ändå styrt. Tretusentecken eller tvåtusenfyrahundra tecken. Det är så det har varit hittills.

Vet inte om dagens krönika finns som länk, men den finns i alla fall i papperstidningen.

Jag antar att jag kan klistra in den här från min egen dator. Så här är den:

Okej, jag har klättrat ut ur bubblan och är tillbaka i vardagen. Och det är rätt gött det med. Det är som att hela kroppen har fått en stor mängd ny energi som bara väntar på att få släppas lös. Jag vill skjuta tusen skott varje dag, hoppa över häckar till förbannelse. Jag vill nästan träna ihjäl mig inför det som kommer. Det känns så otroligt starkt nu.

När vi landade i Göteborg efter mästerskapet var det någon journalist som undrade hur det kändes inför matchen om knappt en vecka. Och just då kändes det inte så oerhört spännande med en seriematch mot Sävehof, det kan jag verkligen erkänna. Men det räckte egentligen bara med att komma ner till Heidhallen och vara med på en enda träning för att all den där energin jag plockade med mig hem från EM skulle omvandlas till en förväntan. Jag vill vidare, framåt, bli bättre. Drömmen om VM känns ännu starkare nu och vi har ett helt år på oss. Hur bra kan vi bli? Hur långt kan vi nå? Bra och långt. Men vi måste behålla den där härliga känslan av att slå ur underläge för det är då vi kämpar som ett lag.

Igår spelade Skuru mot Skövde. En svårtippad match mellan två lag som har blandat lite under säsongen. Men igår var det mer frågan om två lag som haft ett helt EM-uppehåll att längta efter att få spela match igen.
Det är en väldigt speciell känsla att bära med sig när man lyckas med något, som efter EM. Och jag tror att det på något sätt har spritt sig till alla damspelare i Sverige. Själv är jag inte så värst bortskämd med sådana där framgångar, men medaljen ligger där hemma och glänser som en påminnelse.

Matchen mot Sävehof då?
”Jag är så himla trött.” Sa Jessica Helleberg till mig under en frikastsituation rätt tidigt i matchen. Vi spelar ju mot varandra, vänsterkant mot högerkant.
”Jag med.” Svarade jag. Och det var jag. Men kanske inte så mycket i benen som i huvudet. Den där omställningen från landslagsspel till klubbspel. Det är mycket som snurrar i medvetandet då.
Men det är skönt att vara tillbaka i dom gamla vanorna igen. Och att vara tillbaka med ett självförtroende som jag inte haft på väldigt länge. Att få öva kantskott i västra Göteborg och förbereda sig för framtiden.

Jag är faktiskt själv förvånad över hur mycket glädje jag känner inför resten av säsongen. Handboll har nog aldrig varit så här roligt.

Så ja, jag antar att vi tar det från där.

Minns ni när det stod att vi hade räddat en hund på motorvägen?

Här är den, som vi döpte till Glenn-Rune. Och Helleberg, Haggan, Wallter och Bosse. Mycket söt hund, fast det kan ju förstås vara lite svårt att se så här bakifrån, det inser jag. Ni får helt enkelt tro mig.

I övrigt så har jag det gött. Jag gillar Göteborg och jag ser fram emot det nya året. Det kan ju hända att det kommer någon form av sammanfattning av året som gått. Det känns lite grann som att det är obligatoriskt när man mastrar en blogg.

Vi får se.