söndag 30 november 2008

Bara tjugo till

Just det. Har laddat hem Skype till datorn. Så om vi känner varandra kan du ju leta upp mig där.

Inte många ord idag

Det där med VIP-inbjudan och fri bar och allt sånt där är kanske inte så dumt ändå.
Eller möjligtvis lite dumt dagen efter.

Kvällen var i alla fall trevlig och inleddes med solklar seger till dom gamla i TP. Jodå.
Och sen då, som sagt, fri bar.

Nu: reality shows på MTV och senare Maui-burger på en av Horsens restauranger. Bra det.

lördag 29 november 2008

Stiltje på landet och jag räknar ner igen

Jaha. Det här med att det är uppehåll i serien och så. Gillar det inte. Det är lite tråkigt faktiskt. Det finns liksom inget att sysselsätta sig med.
Förutom att fortsätta med det ständiga oket att böja och sträcka det högra benet. Men det går i alla fall framåt. Tror jag.

Fysen säger: Den här rörelsen kan du göra hundra gånger per dag.
Hundra!
Fysen fortsätter: När du sitter framför tv:n till exempel.

Jag vet inte riktigt... Orkar nog inte räkna så himla noga. Men det är väl som med allt annat man ska göra ofta. Lite på känn alltså.
Igår fick jag dock styrt upp att jag får lov att träna ihop med fysen två gånger i veckan (jag bad om det alltså och det gick bra). Eller i alla fall där han jobbar, så att jag inte behöver ringa till sjukgymnast-Mia varje gång jag har en fråga under pågående träningspass. Det är ju framför allt oerhört bra för hennes telefonräkning eftersom hon från och med på måndag kommer befinna sig i Makedonien med landslaget.

Första EM-matchen på tisdag (och jag som till och med har tv4 här, kan ju inte bli bättre!) och jag kommer sitta klistrad, I tell you.

Ikväll är det fest i Horsens. VIP-inbjudna till något slags jingle-hallojsa på ett ställe i byn. Och efter vad jag har fått veta om lagets senaste besök där så kan jag förvänta mig lite vad som helst.

Och snart är det tredje advent. Både första och andra kommer först, jag vet det, men bryr mig inte särskilt.

Jaha, en lista

1. Vad tänkte du när du såg dig själv i spegeln första gången i morse?
Fan vad snygg jag är.

2. Hur mycket kontanter har du på dig?
Inte en spänn just nu.

3. Vilket ord rimmar på “test”?
Fest.

4. Favoritplanet?
Den gröna.

5. Vem ligger fyra på missade samtal-listan på din mobil?
Ett göteborgsnummer som visade sig gå till GHF's handbollstidning. Jag fick vara med på frågesport. Fast det var skrämmande många frågor om herrhandboll för att vara en duell mellan damhandbollsspelare.

6. Vilken är din favoritringsignal på din mobil?
Nån som inte är hysterisk.

7. Vad har du på dig på överkroppen just nu?
Svart linne, grå tröja från Monki, bh.

8. Sätter du etiketter på dig själv?
Nej, gör du?

9. Vad är det för märke på skorna du har på dig?
Har inga skor på mig inomhus.

10. Ett ljust eller mörkt rum?
Ganska lagom helst.

11. Vad gjorde du vid midnatt?
Hängde på msn.

12. Vad står det i ditt senast mottagna SMS?
Yes I do! Tell me...

13. Var ligger ditt närmaste Seven Eleven?
Århus?

14. Vilket uttryck använder du mest?
Svinbra.

15. Till vem sa du “jag älskar dig” senast?
Minns inte.

16. Vilken pälsbeklädda sak rörde du senast?
Luvan på min fejk Canada Goose-jacka från Kina. Lika varm som orginalet, bara några tusenlappar billigare. Svinbra, som sagt.

17. Hur många olika sorters droger har du nyttjat de senaste tre dagarna?
Pepparkaksdrogen!

18. Vilken ålder har varit bäst hittills?
OS-åldern.

19. Din värsta fiende?
Den uppenbara anledningen till varför jag kallas Paniken.

20. Vad har du för skrivbordsbild på datorn just nu?
Blad i närbild.

21. Vad var det senaste du sa till någon?
Vi ses på söndag!

22. En miljon dollar eller förmågan att flyga?
Det finns ju redan flygplan. Miljonen, lätt.

23. Gillar du någon särskild lite extra mycket just nu?
Ja.

24. Senaste låten du lyssnade på?
Rammstein - Ohne Dich

torsdag 27 november 2008

Sitt inte bara tyst!

Jag berättade för en som arbetar på det lokala gymmet om min önskan att åka utomlands, att se världen. Det tyckte han var bra. Han tyckte dessutom inte att Sverige var så mycket att ha, trots att han själv kommer därifrån.
Och vi pratade vidare. Jag nämnde bland annat Afrika som en av dom delarna jag skulle vilja besöka. Personen på gymmet kunde däremot inte alls se anledningen till att resa dit.

Nej, sa han. Där finns det ju bara svartingar. Dit skulle jag inte vilja åka!

Jag vet inte med er, men själv är jag inte alls förvånad över att det är krig i världen. Heller inte över att det existerar mobbing eller att folk känner sig utstötta, orättvist behandlade och ensamma.

Jag känner att jag måste göra något snart. Ge mig ett projekt, så ska jag stötta det. Eller visa mig en väg att gå, så startar jag det själv.

tisdag 25 november 2008

Tack för det Televerket

Jag skulle faktiskt bara vilja lägga in ett totalt egoförhöjande citat (hittat på europamester.dk):

"De 5 nye er Gabriela Kain, Frida Toveby, Karin Isaksson, Petra Skogsberg og Jenny Wikensten, som er med i stedet for den formentlig populæreste svenske spiller i Danmark siden Åsa Eriksson, knæskadede Annika Fredén fra Horsens."

Glöm aldrig det, ego!

måndag 24 november 2008

Och vännerna är dom samma

Jag är tillbaka i Horsens igen och det känns ganska bra.

Livet på landet fortgår precis som förut och idag var det handbollsträning, precis som vanligt. Inte för mig då nä, även det precis som förut.
Jag har mitt gummiband och min pilatesboll och roar mig själv. Och det går väl rätt bra antar jag. Inte för att jag säkert kan säga det, för jag har ju noll och ingen erfarenhet av tidigare korsbandsskador. Men idag, när det strax gått fyra veckor efter operationen, kan jag mer än jag kunde nyss. Cykla till exempel. Och gå nerför trappor.

Men det var spännande att vara på träningen igen. Och kul att träffa dom andra.

Just nu sitter jag dock på soffan och njuter lite av att vara själv. En helt klart underskattad sysselsättning om ni frågar mig. Imorgon kväll ska jag vara social igen.

Och så var det ju det här med landslag. Sverige vann, som väl alla vet, samtliga tre matcher i Frankrike i helgen. För oss insatta var det väl inte direkt en överraskning, men ändock fantastiskt! Och hur mycket jag än önskar att jag själv kunde vara med så ser jag sjukt mycket fram emot att få kolla på matcherna i EM. På tv givetvis, jag finns ju inte i Makedonien. Men medalj till oss, det är vad jag tror.

Försöker att inte tänka på det så mycket, att jag inte kan vara med. För det är lite jobbigt. Jag försöker istället intala mig att jag kan komma tillbaka sen, efter skadan.
För att träna rehab utan att ha något mål med allt jävla sträckande och böjande är för mig detsamma som att befinna sig inlåst i en isoleringscell i fängelset. Utan ljus och mat.

Har fått en så kallad inofficiell inbjudan till att komma på besök när laget är samlat i Lund innan EM, men vet inte om jag kan. Har inte kollat på schemat här i byn än. Dessutom är det rätt långt till Skåne.

Så jag jobbar på med övningarna från ålderdomshemmet och går runt och ler mot alla och rabblar: bra tack, det går framåt i alla fall, jodå, jag får cykla nu och ärret ser fint ut, tackar som bryr sig.

Och så tänker jag på framtiden.

lördag 22 november 2008

Sista kvällen med gänget

Imorse när jag kom ner från övervåningens sovrum låg det en cd-skiva i toaletten. Och min stora pilatesboll hade förflyttat sig från vardagsrummet till köket. Det låg mängder med färgglada och bildrika böcker på golvet och tv:ns samtliga fjärrkontroller hade förpassats upp på översta hyllan.

Barnet Leah är på besök i Göteborg!

Och snart ska jag på trettioårsfest.
Hepp!

tisdag 18 november 2008

Jag bara rapporterar lite

Det är rätt sent nu igen. Och hunden ligger på köksgolvet och gnäller lite. Jag säger "tyst" ett par gånger innan jag minns att det är hjälp han vill ha.
Då spatserar jag dom få stegen över till köket och ställer min ena fot som stöd bakom hans vänstra bakben. På det sättet kan han lättare resa sig. Han viftar på svansen när jag klappar på hans mjuka päls och jag känner mig lite dum som inte förstod direkt vad det var han ville.

Jag stannar uppe länge och sover till mitt på dagen numera. Vet inte riktigt varför men kan väl ana att det är för att få några minuter i ensamhet innan jag går och lägger mig.
Är fortfarande i Göteborg och bor hos mamma och pappa. Det är trevligt och mysigt men inte så osocialt. Fast roligt också. Men det ska bli skönt att komma hem till min egna lägenhet snart.

Knät går framåt, så det känns positivt. Igår fick jag till och med följa med på hundens kvällspromenad. Den är inte så lång. Bara ett par kvarter bort och ett några steg in i skogen. Skulle kunna skynda snabbare på kryckorna men måste vara noggrann och sätta i hälen först och sträcka ordentligt på knät.
Jag gör precis som jag har blivit tillsagd och det är kanske första gången i mitt vuxna liv som jag är en mönsterelev. En spännande erfarenhet även det.

söndag 16 november 2008

Svensk division ett borde skärpa sig!

Jag var och såg Hisingen möta Kungälv igår. Det skulle väl vara någon typ av toppmatch kanske, med tanke på att båda lagen har elitseriedrömmar. Och i alla fall Hisingen är väl ett av dom lagen som uttalat sitt tänkta mål om att spela SM-final år 2011.
Då har dom lite att jobba på helt enkelt, för det jag såg var nämligen bedrövligt dåligt.

Det var stegfel och dubbelstuds och övertramp hela tiden. Det var faktiskt så många tekniska fel att det var jobbigt att kolla. Dessutom befann sig domarna på någon slags A-flicksnivå i sina domslut och det gjorde inte direkt matchen bättre. Det roligaste som hände var att den ena domaren ramlade och stukade foten så att hon fick bli tejpad av Kungälvs sjukgymnast innan matchen kunde fortsätta.

Jag förstår att lag som kommer upp i elitserien från division ett nästan aldrig klarar av att hålla sig kvar. Skillnaden mellan dom båda serierna är nämligen milsvid. Det är som om det bara finns elitserien och sen inget alls på ett tag. Typ till division två, för där är det ok att vara kass. Där förväntar man sig att lagen ska vara ganska dåliga, precis som dom är, men i en toppmatch i division ett förväntar i alla fall jag mig att få se glimtar av lysande spel eller åtminstone ana en viss talang bland vissa spelare.
Det fanns inget av det igår.

Nu är det visserligen rätt många år kvar till 2011, men jag tror knappast att varken Hisingen eller Kungälv kommer befinna sig i finalen då. Möjligtvis i botten av elitserien för att när säsongen är slut ha åkt raka vägen ner i ettan igen.

fredag 14 november 2008

Two down, going on third

Nu har det gått två veckor och tre dagar sedan jag opererades.

Den danska sjukgymnasten Anne-Mette var nöjd, sa hon. Hon uttryckte sig med ordet fornemt och det väljer jag att tolka som något positivt. Jag är ju inte helt säker på vad det betyder, för ingen har någonsin sagt det till mig tidigare, men det måste vara något bra för hon log när hon sa det.
Målet på 90 grader vad det gäller böjningen klarade jag i alla fall med råge. 105 faktiskt. Jag ljuger inte - hon hade faktiskt en gradskiva!

Hon skickade även med mig ett något mer ansträngande träningsprogram. Det rör sig givetvis fortfarande mest om att sträcka och böja, men nu delvis på andra och mer komplicerade sätt än förr och jag vandrar omkring där hemma utan kryckor. Ute måste jag fortfarande gå med. Jag kan dock gå uppför trappor som en normal människa nu igen. Dock något långsammare.

I onsdags var jag i Heidhallen och såg hemmalaget vinna med fyra mål mot Önnered. Det var en fantastisk stämning i hallen och nästan fullsatt. Jag insåg under mitt besök där att jag känner otroligt mycket folk! Det är lätt att glömma det ibland, där borta i Horsens.
Heid visade i alla fall upp en helt annan vinnarmentalitet i den här matchen än i den förra jag såg: den mot Kropps som dom förlorade för ett tag sen.
Idag var jag i hallen igen. Den här gången för att träffa sjukgymnast-Mia och dessutom extraknäcka lite som kantcoach. Det är alltid lika roligt.

Imorgon blir det ännu mer handboll (Hisingen mot Kungälv tror jag det var) och sen vernissage på mammas ställe.

Blir nog en bra helg det här.

tisdag 11 november 2008

Tänk så många det får plats i min soffa!

Nu sitter det två fnittriga familjemedlemmar i min nya snygga soffa. Vi ska snart se film. Men först ska vi komma överens om vilken vi ska se.
Det är fyra dvd:er som har gått vidare till finalomgången. Vi väljer mellan: Mitt Afrika, The Holiday, Fortabt i Afrika och Finding Neverland.
En mycket sofistikerad filmsmak har vi. Jadå. Och ändå har vi valt bort klassiker (och tillika favoriter) som Can't buy me love och Anne på Grönkulla.

Oh, var ska det sluta det här?

Imorgon besök hos sjukgymnasten. Jag har inte jobbat så mycket på min böjning. Däremot på sträckningen. Och kan gå utan kryckor, men inte så många steg.
Det ljusnar i horisonten!

Som en dagsutflykt, fast i två dagar

Det är morgon i Göteborg. Väldigt tidigt. Åtta typ. För tidigt för mig, men det är ju i alla fall redan ljust ute. Jag trodde inte det var det så här dags.

Snart kör den blå Saaben via Linnéstan för att hämta upp passagerare och så vidare till Horsens. Mamma, syster Josefine och jag ska ner och spendera 24 timmar i staden dom kallar mitt hem. Det blir säkert trevligt. På vägen ner ska vi förbi Louisiana och titta på konst. Jag kommer förmodligen som vanligt att känna mig som en grottmänniska bland ballerinor. Så är det nämligen ibland att vara idrottsnörd i en konstfamilj. Gissar att jag mest kommer spendera tiden i shoppen.

Jag har ett ärende i Horsens imorgon bitti: sjukgymnaståterbesök. Ser fram emot att få veta hur det är med mitt knä. Och att få lite andra övningar att göra. Det är stor skillnad på knät nu mot första veckan. Eller egentligen mot för bara några dagar sedan. Det har hänt mycket sedan i helgen.

I Horsens ska jag också förbi träningen och säga hej. Jag har bara varit borta från laget i två veckor, men det känns som en månad. Och det märks ju så tydligt vilka som bryr sig. Dom som skickar sms eller ringer eller på annat sätt kontaktar och undrar hur det är står mot dom som aldrig hör av sig. Men det är ett välkänt problem, för det är precis samma när jag är iväg med landslaget. Samma som hör av sig nu, samma som bryr sig.

[det fanns en numera censurerad mening här. kanske]

Igår fick jag bort agrafferna med hjälp av doktor Envall på Carlanderska. Han var snäll och försiktig och det kändes knappt alls. Kanske delvis på grund av att agrafferna satt på just det ställe där känseln inte riktigt kommit tillbaka. Tur för mig!

Och till sist:
Mart: Självklart! Linslus som vanligt uppenbarligen.

lördag 8 november 2008

Jag väljer att vända mig bort

Björn Runges Om jag vänder mig om. Värsta skit jag sett. Eller inte sett kanske, eftersom samtliga deltagare i filmsoffan röstade för att stänga av ungefär halvvägs. Fy.

Och vem är det egentligen som röstar i den där guldbaggeklubben? Dom har ju i vart fall ingen smak! Fyra jävla guldbaggar gav dom den.

Jag borde aldrig tagit det där beslutet att lämna kategorin romantiska komedier. Jag går genast tillbaka till ursprungsavdelningen.

Det händer så mycket här där jag är

Oh, idag har det varit en riktigt bra dag!
Fast den har inte varit så lång än. Speciellt inte med tanke på att jag gick upp först tjugo i ett.

Men sen gick det undan. Hann knappt äta frukost innan det var dags att åka iväg till dom sydöstra stadsdelarna och gå på café. Den lilla systern hade konsert. Och hon sjöng jättejättefint.

Den lilla systern med gitarren och rösten i Mölnlycke kulturhus.

Och efter det hade vi en dejt med morfar som ville bjussa på räkmacka på Heaven 23. Så nu behöver jag ingen middag. Svinbra. Blir glass istället, om det nu var någon som undrade.

Och om ni undrade lite till så kan man läsa om den större systerns pjäs, Ruttet - ett prinsessliv som nu sätts upp i Göteborg, här.

Knät mår dessutom mycket bra trots alla dessa ansträngande aktiviteter.
Sten förmanade mig igår. Han sa: Du får inte halka dom första tre veckorna.
Jag tycker det var bra sagt, för jag hade själv bestämt mig för det. Att halka står numera inte på min dagsplanering.

Agrafftång någon?

fredag 7 november 2008

Two down, two to go

Åter i hemmet efter en lång tur på stan. I bil mestadels, men även en del med kryckhopp. Sten hade dock vissa luckor i sitt kirurgkit, så bara dom två såren som satt ihop med tråd kunde han ta bort. Dom övriga två, dom med häftklamrarna, behövde han en agrafftång till. Det fanns ingen på hela stället. Så nu söker vi bland övrig sjukhuspersonal vi känner.
Sten erbjöd sig istället att använda en sån där vanlig häftklammerborttagare, men då satte jag ner foten (den andra) och vägrade.

Och det var nog lika bra det. För egentligen skulle det gå tolv dagar från operation till stygnborttagning, och det är inte förrän på söndag. Måndag hoppas jag på istället. Med agrafftång.

Dagens knästatus eller nåt

Nu är det plötsligt fredag och på något sätt försvinner dagarna relativt fort, trots att jag inte gör speciellt mycket alls.

Igår var jag i Heidhallen och träffade sjukgymnast-Mia som sa att det såg "jättebra" ut. Och hon hävdade att hon inte bara sa det för att vara snäll. Det blev i alla fall jag glad av!

Idag är det Sten som får besök. Stygnen ska tas bort. Ser fram emot att få det gjort, för jag inbillar mig att det är dom som gör mest ont. Det är definitivt dom som stör när jag böjer benet. Speciellt dom där häftklamrarna i det långa såret nedanför knät.
Pappa har lovat skjutsa mig dit och sen även till ett ställe där jag ska köpa en present till någon som fyller år idag.

Både igår och idag känns det avsevärt mycket bättre i knät. Den där intensiva smärtan vid minsta rörelse har försvunnit och jag drar mig inte längre för att gå omkring eller kanske framför allt för att röra mig från sittande till stående.

Det ska nog bli bra det här!

onsdag 5 november 2008

Är det onsdag idag eller?

Knät känns bättre idag. Det är skönt att vakna och inte ha ont. Det är också skönt att kunna sova på sidan äntligen, efter en lång period på rygg. Jag gillar inte att sova på rygg!

Det känns som om det har gått ungefär fyra veckor sedan operationen men bara en har passerat. Ytterligare tre återstår med kryckor. Jag gillar inte kryckor!

Men bra saker händer i slutet av veckan. På torsdag ska jag till Heidhallen och träffa en av landslagets sjukgymnaster, Mia O, och på fredag ska Sten få ta bort stygnen i mitt ben. Lycka!

Stygnen ja. Jag skulle vilja påstå att det främst är dom som hindrar mitt ben från att vara ganska rörligt. Dom där häftklamrarna som sitter inborrade i en lång rad strax under knät drar och sliter i min hud när jag försöker röra mig. Jag tror att helgen kommer öppna nya möjligheter i rehabiliteringsträningens anda.

tisdag 4 november 2008

I brist på annat

Två gånger blomma.

Det var då det, lärar-Lena

Idag har jag fått gå ut. Mamma har vallat mig till både kyrkogården och Avenyn med hjälp av den blåa saaben. Luften var kall och det kändes som om jag varit instängd i flera månader.

Sen har jag mest hasat omkring här hemma och fikat lite och böjt knät. Roligt värre. Fast ett msn-meddelande från Horsens sa att det inte var så värst lattjo där heller. Där ser man.

Imorgon får jag sällskap av den ena systern som ska komma hit och kolla på video och sortera foton. Det ligger gamla kort över hela nedervåningen. Känner mig för övrigt oerhört rebellisk när jag säger kort istället för foton eller bilder, för på journalistskolan fick vi lära oss att det var absolut förbjudet. Det och att lägga kameran så att axelremen hängde ner över bordskanten. Halshuggning, näst intill.
Det har etsat sig fast så pass väl att varje gång jag råkar uttrycka mig på detta felaktiga sätt så ser jag lärar-Lenas lite kärva min framför mig. Det är i och för sig rätt trevligt. Hon var nämligen inte så bister som hon gav sken av.

måndag 3 november 2008

En dag som alla andra

Det händer inte mycket här på soffan i vardagsrummet.
Men ibland går jag upp och går. Oftast för att ta in hunden som står och skäller utanför dörren och tycker det är dags att få komma in.

Jag läser böcker. Många. Och fikar med ännu fler förbipasserande vänner. Och så sorterar jag foton. Det väcker minnen kan jag lova! Träskor, pannband, hängslebyxor. Eller kanske tennisskola, simskola, handbollsskola.
Mamma gräver upp fler och fler lådor med osorterade foton och ju längre in i garderoben hon rotar, desto roligare får jag.

Idag kan man faktiskt ana knäskålen på det lagade benet. Jag använder is, både mot smärtan (som visserligen inte är speciellt stor, i alla fall inte idag) och mot svullnaden och närmar mig dom nittio graderna när det gäller böjning. Ibland råkar jag nästan tappa balansen där jag glider omkring med mina kryckor och då kommer jag åt den där muskeln på baksidan låret där dom tagit senan till det nya korsbandet. Det är inte jätteskönt, det är det inte. Men annars går det bra.

Vet inte vad mer jag ska berätta för er just nu. Jag följer mitt rehabiliteringsprogram för pensionärer och sitter resten av tiden i soffan. Tur det finns bra pocket.

lördag 1 november 2008

Det du inte visste

Det är kallt i Göteborg. Och mössorna är fortfarande undanstoppade i källaren. Av den anledningen lånade pappa min när han gick ut med hunden tidigare. Min mössa från Monki.
När han kom tillbaka så berättade han att han kände sig rätt mycket som Sara Eriksson när han gick omkring där ute med mössan lite avigt på huvudet.

Det han inte visste var att Monki är en av Saras absolut bästa affärer. Inte heller kände han till det faktum att Sara har en exakt likadan mössa i sin garderob.

Roligt var det i alla fall, för pappa påminner i vanliga fall inte särskilt mycket om Sara Eriksson.

Lördagkväll i soffan

Oh, en hel dag utan internet. Vilken obeskrivlig fasa!
Speciellt när man som jag är soffliggare större delen av tiden. Man kan ju bli tokig för mindre.

Tur för mig att det har vänt åter nu.

Men jag fick istället fikat lite vid köksbordet med en förbipasserande vän och sorterat en del foton. Vill ni se?

Jag och grannens katt som envisades med att bajsa i vår sandlåda.

Syster Josefine och jag. Mamma gjorde koger av hushållsrullar och tyg och pappa täljde pilbågar.