onsdag 9 december 2015

Det finns alltid något som kan bli annat än man tänkt

Sverige mot Kina. Jag känner mig enormt nöjd med att vi vann! Ja, det saknas några mål i förhållande till Hollands prestation mot samma nation, men jag ser verkligen inte att det är ett jätteproblem. Inför den sista gruppspelsmatchen har vi alla möjligheter att veta exakta förutsättningar för en eventuell gruppseger ändå.
Kul att se både Jamina Roberts och Johanna Ahlm glänsa i dag. Men försvaret måste fortfarande bli bättre och tätare.

Det behöver egentligen inte sägas så mycket mer om matchen, tycker jag. Så. Jag blir lite personlig istället.

Jag sitter här och försöker känna efter:

Skulle jag vilja vara med på plan?
Saknar jag att spela på landslagsnivå?

Svaret är nej på båda. Och varför?
För att gå till svar nummer ett så tror jag att jag helt enkelt är för trött för att orka vilja. De senaste åren har gjort att det bosatt sig någon konstant trötthet i min kropp och allt som inte är ett måste orkar jag helt enkelt inte med.
Bara tanken på att träna så mycket som krävs och värma upp lika många gånger får mig bara alldeles matt. Jag skulle aldrig orka med det. Jag orkar bara med min vardag och allt den innebär, och när jag ibland dessutom tänker på allt som hänt eller på personen jag saknar eller det vi aldrig hann göra tillsammans så finns det ingen energi kvar.

Och när det gäller just landslaget slutade det att glänsa för mig i samband med OS 2012. Fram till dess var landslaget alltid bäst, i mina ögon. Det var en ära, en möjlighet, en fantastisk dröm.
Men det som hände i London gav mig allt annat än mersmak. Sett i backspegeln hade jag hellre stått utanför truppen och fått spendera all den tiden jag la för att ladda inför och spela OS med att istället vara hemma.

Nåja. Nog om det. I alla fall för nu.

Hepp

Nä alltså, ursäkta att det inte blev något nytt inlägg efter gårdagens match mot Holland, men jag var inte på humör. Dels var jag sur av rent egoistiska skäl eftersom jag egentligen skulle varit på plats för en hyggelig dag i handbollens Mekka, men drabbades av den stora magsjukan som cirkulerat på förskolan den senaste tiden vilket alltså tvingade mig att stanna hemma från resan. Och dels var ju matchen igår otroligt dålig!

Ja, man ska vara väldigt nöjd med den enda poängen man fick kämpat med sig, men att det alls behöver gå så långt som att man är nära att förlora är inte bra nog.

Att spela med Jenny Alm, som ju alldeles uppenbart inte hade dagen, under så lång tid är ju mest bara...jag vet inte vad jag ska kalla det, men fel skulle kunna funka. Och jag kan för mitt liv inte förstå vad den stackars Jamina Roberts gjort för att inte få spela mer än hon får. Ofattbart.

Och försvarsspelet behöver vi väl inte ens gå in på egentligen. Att stå tätt, hjälpa varandra och slå på - det borde verkligen vara inpräntat när nu ett mästerskap äntligen drar igång.

Däremot väldigt positivt att Linnea Torstenson fick en go start anfallsmässigt. Enormt viktigt för Sverige att dom emellanåt kan luta sig mot sin Zlatan.

Nåja, nu lämnar vi det och hoppas på en målfest mot Kina för en chans att kunna vinna gruppen.

måndag 7 december 2015

Vad vet du egentligen Joakim Lamotte?

Joakim Lamotte, krönikör på GP, skrev ett inlägg igår. Här är mitt svar:


Hej Joakim Lamotte, och tack för din krönika i GP igår. Den gav mig ännu lite sämre samvete för att jag lämnar min tvååring på förskolan under långa dagar - och ja, emellanåt händer det att han gråter när jag går.
Det är så här förstår du, jag är ensamstående med min son Jack. Så har det varit sedan han föddes, eller till och med sedan han låg i magen, och det är inte självvalt. Hans pappa gick nämligen bort i cancer redan innan Jack föddes.
Och jag jobbar heltid, fy farao för mig! Säger du. Jag är journalist, precis som jag antar att du är, och som du vet så ser inte arbetsmarknaden speciellt ljus ut för just vår yrkesgrupp, så man gör ju vad man kan, du vet?
Varje dag lämnar jag min son på förskolan kvart i åtta och hämtar honom klockan fem, för det är så våra arbetstider ser ut. Förutom på fredagar när vi alla slutar klockan tre, men då brukar jag jobba längre för att försöka jobba in den tiden jag tidigare under veckan fått spendera på spårvagn nummer fem med stressen och det dåliga samvetet hängandes som en svart och tung halsduk runt min kropp.
Och nej, min chef tvingar mig inte att jobba heltid, och inte heller att jobba in dom kvartarna som kan försvinna under veckan, men jag vill inte vara en sådan som smiter. Och dessutom behöver mitt hushåll den lön jag kan dra in. Middagarna, förskolekläderna, julklapparna, vinterskorna - allt det behöver min lön. För Jack har ännu inget extrajobb. Och till råga på allt är jag, precis som många andra inom yrket, inte heller fastanställd. Det är tur för mig att jag fått ett jobb och till och med ett jobb som jag verkligen gillar! För jag gör det - gillar att jobba som journalist och gillar att göra det jag gör som journalist på mitt jobb. På söndagarna brukar jag längta till min arbetsplats, det är faktiskt sant. Men inte för att jag inte älskar min son och vill vara med honom. Jag älskar honom mer än allt, både för den lilla människan han är och för den stora människan han är ett spår efter.

söndag 6 december 2015

Ja ja, vinst!

Okej, en vinst är en vinst är en vinst, eller vad man brukar säga. Men de gör det så spännande, Sverige. Helt i onödan!

Det är många av spelarna som gör riktigt bra prestationer när Sverige vann över Polen i dag - Haggan, Bella, Bundsen, Loui och Alm i framför allt slutet. Men mellan topprestationerna sker det så mycket annat ovärt och tussigt som inte alls behöver finnas.

Slarv, oförmåga att knyta ihop den där sabla säcken, onödiga utvisningar och lite småjogg hem. Och försvaret. Det är inte så bra som det kan vara. Det känns som om det här laget har så mycket mer att ge. Det i sig är ju positivt, men jag hoppas att det börjar stabilisera sig precis nu. Mot Holland i övermorgon har vi inte råd att ge bort onödigheter.

Men okej, jag ska inte klaga mer.

Kul att se:
Bella gå på mål så resolut
Hagman och Loui fortsätta löpa ifrån motståndarna
Blohm fånga typ allt där inne på linjen och dessutom sätta skotten (om man bortser från precis i början av matchen)
Alm gå först framför allt i slutet, och göra det enkla som hon är så bra på

Vilodag imorgon. Det känns onödigt, jag är så uppe i varv. Men säkert bra för spelarna.

Och dessutom ger det mig möjlighet att sätta mig på ett flyg för att ta mig ner till Næstved för att heja på plats på tisdag.

Känsla inför det: Hurra!

lördag 5 december 2015

Let's go

VM är igång!

Det är som om hela hösten är en lång nedräkning till de där veckorna i december, det har alltid varit så. Många är de julmånader jag själv har spenderat på främmande handbollsort - Stockholm, Lillehammer, Larvik, Herning, Sao Paolo.

Det blir som handbollens egen julkalender där varje matchdag är en ny lucka att öppna.

I dag fanns det dessutom ett fint paket där bakom! Vinsten mot Angola var visserligen inte den bästa handbollsmatch jag sett, men den bjöd onekligen på några riktiga guldstänk.

Jag gillade Nathalie Hagmans och Loui Sands fart och pricksäkerhet, Anna-Maria Johanssons snabba stegisättningar - som vanligt - men också de hårda skotten i rätt läge, Filippa Idéhns precisa utkast och Jamina Roberts snabbhet och bevis på kompetens.
Är det kanske för övrigt dags för henne att få chansen nu? Det måste vara dags att ta klivet från den konstanta jokerrollen till en fullvärdig ersättare till Linnea Torstenson och Jenny Alm.

Nåja, Angola är Angola och imorgon blir det en helt annan match när Polen står på andra sidan. Om det svenska laget är så bra som önskas och tänks så måste ju även de besegras.

Vi börjar så här i alla fall.
Nu kör vi!

onsdag 14 oktober 2015

Now when I'm across the sea

Att sitta på läktaren.

Ett par gånger innan just den här specifika säsongen har jag trott att jag slutat. Jag har trott att handbollen varit förbi för mig och att jag skulle lägga all min tid på annat. Det har känts ganska bra under en period, men så har det blivit september och matchdags och allt sånt där, och så har det ändrats. Ibland har jag försökt hålla fast vid min önskan om att "kunna" sluta, och sagt saker som: "Nej, men jag har inte alls lust att börja igen", eller "Jag vill inte lägga all den där tiden på handboll igen". Kanske har jag trott att det var så jag tyckte, eller så har jag själv börjat tvivla redan innan dess - jag minns inte längre, men oavsett vad så har jag till slut gett efter och dragit på mig dom där jävla knäskydden igen.

Och oh, det är ju så kul med handboll!
Allt.

Men nu är det som om det ligger ett helt annat ro i min kropp. Jag har slutat igen och det känns bra. Det känns bättre än bra, faktiskt helt rätt! Så nu får jag gå på handboll på ett helt annat sätt än innan och spela boll med Jack i pausen och dricka kaffe på läktaren under halvlekarna. Fint det med.

Och att skriva här?

Jag har saknat den här sidan! Jag gillade hur det flöt på här, med mer handbollssnack och musik, inte så mycket sorg och personligt som på candelarias.wordpress.com. En snabb (och impulsiv som vanligt när det gäller mig) tanke och idé är att jag ska fortsätta här lite mer. Jag tänker handboll och musik och åsikter. Låt oss se vad det blir till.

Så, inget inlägg utan lite musik i slutet, precis som det alltid varit:

1. Rachel Platten - Fight song
2. Banks - Begging for thread
3. Fun. - Be calm

för att börja någonstans.

onsdag 29 juni 2011

tisdag 28 juni 2011

Molto abrigado Brasil!

Brasilien = fantastiskt! En sån himla fin vecka har vi haft. Det känns som om vi har varit borta i hundra år, men bra ändå. Ett gött gäng.

Vi bodde i kuststaden Santos, som ligger ungefär 8 mil från Sao Paulo. För att komma dit åker man buss på bergsvägar i ungefär två timmar. Vi såg bananplantor och färgglada hus. Inga apor eller papegojor.

Vi åkte på båttur, sjukt fort och sjukt roligt! Tina, Haggan och jag på bilden.

Vi spelade tre matcher. Om dom kan man till exempel läsa här, här och här.

Matchgänget. Jojo, Jamme, jag, Majsan, Bosse, Walle, Gabbi och Wallter.

I söndags förmiddag började vi resan från Brasilien till Göteborg. På måndag kväll var vi framme.

Först åkte vi buss i två timmar, sen väntade vi på flygplatsen i nästan fem timmar. Sen flög vi tolv timmar. Sen väntade vi i tre timmar och flög i en och en halv timma. Efter det var det väntan igen och sen tåg i fyra och en halv timma. Det blev 29 ihop.

Sen hämtade jag Kavajen och har ännu inte packat upp.
Nu är jag ganska trött.

Har just bokat hotell i Florida. På onsdag åker vi ju. Kollade lite på bilder och hittade den här fina matsalen. Bokade annat hotell.

Imorgon är det sista träningen med Heid och aktivitet efter. Sen är det semester!
Lo. Ve. Ly!

lördag 18 juni 2011

Hej då

Tänkte bara säga att jag åker till Brasilien nu. Ni känner till reglerna: inget bloggande.

Men ville också berätta att jag har domänat lite. Alltså kommer jag att finnas på

www.prokavaj.se

i fortsättningen. Där finns inte bara bloggen, utan även lite andra saker. Se så! In och skriv snälla saker.

fredag 17 juni 2011

Just a little bit...

Amerikaner verkar tycka att dollarsedlar luktar väldigt speciellt. Men jag vet inte riktigt jag. Dom här nio dollarna som har legat på mina föräldrars hallbord ett tag och som jag fick häromdagen luktar inget speciellt.

Fyra ettor och en femma.

Man måste nog vara därifrån för att kunna känna den där gröna lukten. Eller vadå gröna förresten? Dom här är ju mer grå. Monopolpengar.

Snart är det dags att resa!

Och hjärtat blir alldeles varmt när världen är snäll

Igår fick jag ungefär det finaste sms jag någonsin fått.
Ska inte säga vem det var från, för det kan hända att det är hemligt, men jag ska säga vad det stod:

Hej Annika.
Jag ville bara tacka för att du ville och orkade träna oss det här året. Jag fick en bra start i skolan och började tycka om handbollen ännu mer. Jag känner att jag blivit bättre som handbollsspelare, mycket tack vare dig. Du har hela tiden kommit med bra tips och du har trott på mig som ingen annan förr.
Jag kommer verkligen att sakna dig och jag hoppas att vi ses någon gång framöver. Ser fram emot att se dig på tv också. :) Massor med varma sommarkramar.


Asså barnen! Dom är seriöst det gulligaste jag någonsin träffat!

P.S. Ppa: Brutos hästhage.

Brooklyn Brooklyn take me in, are you aware the shape I'm in? My hands they shake, my head it spins, Brooklyn Brooklyn take me in.

Hört på träningen idag:
- Hur mycket är egentligen tolv deciliter mjölk?

Min ena syrra har precis varit här. Vi åt grekisk sallad och drack rödvin. Det var väldigt fint.
Vi pratade en del om bästisar, den perfekta snedluggen och om att lära sig röka på en sten i en hästhage.

Min nya låt att panikartat spela på repeat:
The Avett Brothers - I and love and you

Har tre saker att säga er.

1.
Vi löpte biptest på träningen idag. Oförberett.
Mitt mål var att hålla på ungefär längst och det gick bra.

2.
Fick nyss en sjukt rolig bild på den nya tränaren i rosa kofta, men den fick jag visst inte lov att visa.

3.
Mon dieu, vad jag är trött.

torsdag 16 juni 2011

Om att vara kung i den lilla världen

För ett tag sen i GP kunde man läsa om upprörda röster för att det gamla Mauritz kaffe skulle få lägga ner eller flytta eller vad det nu var. Dom skulle inte ha råd med hyran på fancygågatan och det skulle lämnas plats för klädbutik i kedjeform.

Han som gick som en av dom främsta av Mauritz beskyddare var någon slags präst.
"Om Jesus varit med idag hade han gjort upp med högkommersialismen", sa prästen.

Det hela var naturligtvis mycket sorgligt. Folk var arga. Besvikna. Alla utom Tony.

"Jag bryr mig inte. Jag känner inte till stället. Det finns annat för mig att oroa mig för än att små kaféer lägger ner."

Ungefär så är det.

onsdag 15 juni 2011

Komsi komsi persikorna!

En helt vanligt onsdag och vi pratar en del om zebror och lejon.

Lilla blomman.

Idag fick jag lära mig något nytt.
Förutom ingående information om det centrala- vs det autonoma nervsystemet fick jag även reda på att man kan benämna människor som antingen persikor eller kokosnötter, där persikor är att föredra.

För det som räknas är om det finns något kvar av dom när man slängt in dom i väggen. Då kommer kokosnöten, som verkar så sabla tuff och kaxig gå sönder och inte finnas mer, (poff!), medan lilla mjuka mespersikan bara splashas på ytan men behåller sin kärna intakt.

Mitt eget lilla persikohjärta.

På lördag åker vi.

tisdag 14 juni 2011

Lite meditation på det, någon?

PRAISE THE LORD! Datumen för lägret i Brasilien har kommit!

Det har varit lite oklart ett tag. Torsdag, fredag, lördag, annan gång, ingen gång?
Jag klarar inte av sån här inre stress som att inte veta när, eller varifrån. Jag gillar att ha ordning på sakerna. Den inbyggda reiseleitern i mig har ju i princip varit nära en mental kollaps.

Men idag alltså, umleitung, hela fyra dagar innan vi ska åka fick vi veta att det blir just på lördag.

Och efter det, direkt till Florida, Karibien och New York.

Så om ni ursäktar, men nu måste jag nog gå och tvätta/packa/andas/gölla med kissen.

måndag 13 juni 2011

Så hvad nu hvis stjernerne en dag var væk og hvad nu hvis vinden døde stille hen

En liten playlist för att avsluta veckan kanske.

1. Beyoncé - Save the hero
2. Håkan Hellström - Trubbel
3. Alex feat. Nik & Jay - Hvad nu hvis
4. Petter feat. Makeba Riddick - Get by
5. Missy Higgins - Where I stood

Kavajen hade en bra födelsedag sa hon. Nu sover hon bredvid mig i soffan. Hennes fyra vita tassar är ihoptrasslade till en liten hög som knuffar på mitt ben när hon drömmer. En Kavaj är allt man behöver.

Det var väl allt jag hade att säga det.

söndag 12 juni 2011

Att göra en Titanic

Det var ju fest på andra sidan älven igår. Det var en mycket bra fest!

Mitt i natten åkte vi båt till rätt sida igen. Här är jag.

Tack för igår Karin!

För er som tror att det här inlägget är ironiskt: Det är det inte.

Det är en stor dag idag! Kavaj fyller år.

Kavajen, Hjärtat, Kwaj, Knuffen, Skatten.

Första promenaden.

Fick plats i skålen.

Bästa katten jag nånsin känt.

Jag <3 Kavajen!

lördag 11 juni 2011

Fool me once, shame on you - fool me twice, shame on me

Det är sol i Göteborg. Lite moln med, men mest sol.
Ikväll är det fest hos målis-Karin och då ska man vara finklädd. Hon har precis blivit trettio. Tjejfest vid vattnet.

Jag och GB-girl har köpt presenter och är laddade som tusan.
Det var längesen det var fest nu. Minns inte ens när.
Vi ses väl i vimlet ikväll? Tror det är dags för nåt spännande att hända.

I alla fall.
Nu ska jag ut och åka motorcykel!

Woop woop!

fredag 10 juni 2011

And she takes another step

Idag tog Bästa Barnen studenten.

Mina Bästa Barn!

Hoppas att livet är snällt mot dom.