fredag 31 oktober 2008

Oh happy days

Jag kan säga en sak:
Dagarna blir väldigt långa när man är parkerad på soffan större delen av tiden.

Så då är det ju tur att min familj finns här och underhåller mig. Dessutom så lagar dom mat åt mig (mamma), åker och handlar dricka och Panodil (pappa) och hämtar saker så fort jag behöver nåt. Mycket bra.

Imorgon har jag blivit lovad en från källaren uppburen låda full med gamla foton som jag kan sortera. I love gamla foton!

Tror jag ska fota mitt knä och visa er imorgon med. Så att ni får se skillanden mot det oskadade. Det är rätt stort, mitt korsbandsknä. Enligt syster Josefine ser det ut som om det sitter på en gammal tant med jättesvullet ben. Jag kan inte annat än hålla med.

Det ungdomliga utseendet hjälps kanske inte heller nämnvärt av den där gamla vita kroppsstrumpan som sitter fastklistrad från tårna till ljumsken.

Det här inlägget dedikeras uppenbarligen knät

Jaha, så sitter jag här i familjens soffa i Göteborg. Is på knät. Datorn framför mig. Och här lär jag väl bli sittande. Fast idag spelar mitt lag borta mot SønderjyskE. Är övertygad om att dom vinner. Även utan mig, tro det eller ej.

Märker viss framgång med benet dock. Det gör inte lika ont, behöver inte äta lika mycket smärtstillande. Och jag kan faktiskt gå omkring lite. Med kryckor givetvis, men ändå med en del stöd från benet. Det är som att det vänjer sig. För först när jag reser mig upp så dunkar det mest, eller liksom surrar på nåt konstigt sätt (det är väl bara en tidsfråga innan alla stygnen börjar klia som fan). Och sen efter ett tag så är det helt ok. Då kan jag börja gå lite på det. Är inte så snabb i vändningarna däremot.

Trappor är också rätt jobbiga. Är mest rädd för att välta, för jag är fortfarande snurrig. Måste sluta äta Panodil så fort som möjligt. Gillar verkligen inte att äta smärtstillande och gör det nästan aldrig annars. Nu har jag väl i och för sig inte direkt något val. Men så fort jag kan så ska jag lägga av med dom.

Det är fortfarande svullet. Igår hos sjukgymnasten var det en skillnad på 4 centimeter runt knät vid knäskålen, men det är värre högre upp. Genom den underbart snygga stödstrumpan jag har tvingats bo i så ser det ut som om jag har bandage runt knät.
Innan operationen fick jag höra att man ibland kan tappa känseln på ett jättestort område nedanför knät, men det har jag inte gjort. Tror jag. Jag har tryckt lite där och det är bara några centimeter som inte känns normala. Jag antar att det är bra.

Snart ska jag göra mina övningar. Tio grader till på två veckor, det ska jag nog klara!
Imorgon hoppas jag kunna gå till gymmet i väster och träna överkroppen innan den börjar dega till sig. Har fortfarande träningsvärk i magen efter det stenhårda passet jag körde dagen innan operationen. Stört.

Så, slut på årets (hittills) längsta blogginlägg om knät.

torsdag 30 oktober 2008

Det ljusnar i horisonten

Bara några timmar kvar tills jag åker till gbg nu. Har just varit på mitt första återbesök hos sjukgymnasten Anne-Mette. Hon var imponerad, sanna mina ord (känns skönt ändå att jag kan skryta om mig själv till döddagar i den här bloggen utan att någon behöver bry sig), och var nöjd med att jag kunde sträcka ut typ helt och böja 80 grader. Målet till nästa besök om två veckor är 90 grader.

Tur för mig det. För igår när jag, i min smärtdesperation och ångest över att jag kanske inte alls hade samma framgång i knät som jag eventuellt hade förväntat mig, ringde till fys-Mikael så berättade han att jag minsann skulle få tæsk av Anne-Mette idag om jag inte kunde stötta på benet. Så då var jag ju tvungen att öva öva öva där hemma trots att det gjorde jättejätteont. Och nu sa hon att det viktigaste för mig var att inte träna för mycket. Att överträna. Det var kanske det roligaste jag hört på länge.

Men faktiskt. Idag gör det inte alls så ont som igår. I alla fall inte än.
Vi går mot bättre tider här i Horsens.

onsdag 29 oktober 2008

Hemma igen

Lite uppdatering kanske? Här är vad jag har haft för mig det senaste dygnet:

Blev körd till sjukhuset och gick via informationen fram till hissen som hette Rundetårn och tryckte på femte våningen. Ortopædkirurkisk sengeafdeling. Ett mycket spännande namn!

Efter lite dötid i uppehållsrummet visades jag sen till min säng i rum 23. Bredvid den låg en hög vita kläder. Iklädd dom var jag mycket läcker, det ska ni veta.
I mitt rum, som jag delade med två gråhåriga damer av äldre modell, gick färgskalan mest i vitt och orange. Med vissa inslag av grågrönt och brunt.
Jag antar att sjukhusstyrelser världen över inte lägger jättemycket av sin budget på inredningsarkitekter.

Men utsikten var strålande: sol, hustak och höstfärgade träd.

Det gick inte speciellt lång tid innan doktorn kom förbi, kände lite på mitt knä och ritade dit ett grönt kryss. Sen lyssnade han på mitt hjärta, noterade eventuella allergier, ändrade sjuksköterskans något förhoppningsfulla operationstid halv tio till more likely halv elva och vandrade ut igen.
Jag och dom gamla damerna lämnades åter ensamma. Den ena av dom sov sött medan den andra roade sig med att stirra på mig i olika långa tidsintervaller.

Det var ungefär efter då som det inte längre var kul. För jag blev körd till operationssalen, opererad (efter en mycket traumatisk upplevelse där någon form av hjälpsjuksköterska misslyckades med att sticka in nålhelvetet i armen vid flertalet tillfällen) och sen mådde jag skitkass. Dom drogade mig med ungefär en liter morfin vilket reulterade i inte så mycket smärta, men desto mer kräk vid minsta rörelse. Så jag fick ligga kvar på sjukhuset en extra natt.
Nu är det bättre. Har parkerat mig i soffan med datorn i knät och mamma bredvid. Dricker te.
Men doktorn sa i alla fall att jag hade ett "väldigt fint knä, och speciellt för att vara handbollsspelare" och att "senan var mycket stark". Så jag känner mig relativt trygg. Ont men trygg.
Fast menisken var också skadad så den tog dom bort en bit av med. Brosket däremot, hade läkt av sig självt. Bra gjort brosket!

måndag 27 oktober 2008

Sista rycket

Idag har jag varit extremt aktiv!

Jag har, som man så fint säger, tagit vara på tiden. Eller rättare sagt: tagit vara på förmågan att kunna röra sig relativt ohämmat.
Har både cyklat - länge och fort, styrketränat hårt, joggat massa längder på handbollsbanan och sprungit upp för trappan i hallen minst tjugo gånger. Och ner igen.
Och så har Claus hjälpt mig leka med medicinbollen. Knäövningarna har jag med gjort förstås. Guldstjärna i kanten till mig, det inser ni va?

Det dröjer innan den typen av bevægelse blir aktuellt igen. För imorgon bitti ska jag vara på sjukhuset. 07.05 kommer nummer 29 (tror jag i alla fall att hon har) och hämtar mig. Och på eftermiddagen, när jag har opererats och vaknat upp igen, finns mamma här och tar hand om mig. Så himla bra plan!

I förmiddags var jag på informationsmöte nere på sjukhuset. Vi fick se en animerad film på hur det går till att laga korsband.
Jag är inte jättesugen på ingreppet nu, det är jag inte. Men det ska bli skönt att få det gjort. För då kommer det snart att bli bra igen!

Den stora frågan nu är: efter hur lång tid kan jag köra bil igen?

Och en undran: Hur kommer det sig att det från danskt håll är sååå viktigt att böja benet så fort som möjligt efter operationen, medan det från svenskt dito är sträckningen som är det viktiga? Dessutom har jag hört att det är i Norge dom har kommit längst med utvecklandet av korsbandsskador, så hur gör dom där? Sträcker, böjer, skiter i vilket?

Oavsett vilket, så är jag fast besluten att göra mitt bästa för att kunna spela handboll igen så fort som möjligt. Utan att stressa givetvis... Lugna sig nu, doktorer och sjuksköterskor! Och ni hajar väl det vid det här laget: om jag bestämt mig för nåt så brukar det bli så.

På återseende efter operationen.

söndag 26 oktober 2008

Världens längsta söndag

Tyckte det var kul att Vejen vann över Ikast igår. Fast lite synd om dom med, för nu får dom väl inget jullov alls.

Sitter av någon anledning och tittat på Stjärnor på is som för övrigt är precis lika uselt som man kan tro. Men jag väntar på reprisen av Bonde söker fru. Den lär börja klockan fyra.

Annars står det inte mycket på mitt schema idag. Lite träning så klart, och röj i lägenheten. Snart är det operation och då kommer ju mamma på besök för att ta hand om mig! Vilken lycka!

lördag 25 oktober 2008

Jag bara är nu

Lördagkvällen blir lugnare än fredagsditon. Inte för att den var så vild i och för sig. Men folk var utkädda och det livar ju onekligen alltid upp stämningen ett par steg. Själv spenderade jag tillställningen iklädd gröna kläder och fotbollsskor. Bland annat.

Vaknade kvart över ett idag, trots att jag inte ens var uppe till speciellt sent igår. Jag hade tydligen lite sömn att ta igen. Och idag har jag gått runt i ljusblå pyamas hela dagen och känt mig seg.

Nu befinner jag mig utslängd på soffan framför filmen Life as a house. Är mycket nöjd med den än så länge.

fredag 24 oktober 2008

No looking back

Nu är det fredag igen. Skönt efter en hård arbetsvecka. Jätteskönt.

Och ikväll är det fest. Med tema nationaliteter.
Uppgiften är alltså att ha på sig något som gör att man liknar en person från det land man önskar vara. Egentligen borde jag leka Burma, men har valt annat ursprung.
Eventuellt kommer det fotobevis senare (annan dag alltså), men vet inte om jag pallar släpa med mig kameran.

Fick veta massa saker om knät och operationen och efteråt idag. På tisdag opereras jag ju men ska dit redan på måndag för lite pre-operationsinfo. Bra för mig som gillar att skriva listor! Och sen har jag fått lite olika datum för återbesök och kontroller och sånt. Tiden jag gläder mig mest till finns i januari. På mitt schema står det: 20/1 - løbetest. Milen, ska vi säga det?

Hoppas ni får en riktigt superbra fredag! Själv ska jag dricka drinkar och gå runt hela kvällen och säga det enda ordet jag kan på det språket dom talar i mitt nya land. Beijo.

Förresten, är det någon som vet när det Bonde söker fru som sändes i onsdags går i repris? Var upptagen med att kolla på HH - Ikast och missade programmet.

onsdag 22 oktober 2008

Vem trodde på oss - räck upp handen!

Vafalls! Seger mot Ikast?
Jag sa ju det! Ni tvivlade väl inte?

Och fy fan vad bra vi (eller dom - själv spelar jag ju från läktaren nu för tiden) spelade idag. Ett helt otroligt tempo och en verklig vilja att gå framåt, göra mål, visa vägen. Är stolt över mina tjejer!

Och så var det en himla söt sak som hände. En i Ikasts trupp (som också har varit korsbandsskadad) kom fram och frågade hur det går och sa att hon tänkt på mig. Tack!

Nu går jag ut

Snart dags att styra silverbilen mot Forum, via videobutiken (som alla heter Blockbuster här i Danmark) för att lämna in gårdagens filmer. Givetvis bara romantiska komedier. Igår såg jag I can never be your woman och P.S I love you.

Första gången jag hyrde film i Danmark gjorde jag lite fel. Jag tog den filmen som stod främst på hyllan med mig till kassan för att betala. Men det fick man inte, berättade killen bakom disken. Man skulle ta den där som stod längre bak, som inte hade den riktiga filmens fodral, utan bara ett där det fanns reklam för Blockbuster. Och filmens namn lite diskret i ena hörnet. Det gäller alltså att läsa sig trött på filmens baksida nere i videobutiken, för den informationen får man i alla fall inte med sig hem.

Och likadant är det i Tyskland för er som undrar. Fast där tar man istället för en video med reklamfodral en liten lapp med ett nummer på med till kassan.

Så konstigt, varför gör man annorlunda i Sverige?

Idag

Nu är saken ordnad. Inga problem. Inga fnurror på tråden. Vad bra!

Ska bli kul att se HH möta Ikast hemma ikväll och jag tror självklart på seger. Vad ska vi säga? 26-23? Jo, det tror jag nog.

Och förresten så är det mindre än en vecka kvar till operationen nu. Snart kommer allt bli jättebra.

tisdag 21 oktober 2008

Vi fortsätter senare, alright!

Nu ska jag strax till träningen. Det blir säkerligen spännande. Middag med styrelsen efteråt har jag hört. Spännande, som sagt.

Dom andra ska ha handbollsträning och själv ska jag cykla och träna styrka. Det gör jag bäst i hallen har jag hört, men själv känner jag mig tveksam. Blir i alla fall svårt utan cykel. Och utan vikter.

Jag förstår att ni känner er lite förvirrade för tillfället. Jag ska förklara för er, men inte just nu. Först måste jag veta själv. Men beteendet här i östra Jylland är för tillfället patetiskt. Främst från vissa håll.

Men vad kan man vänta sig?

Jag har varit på möte nu.

Och det enda jag säger är:
Jag förstår varför folk pratar skit om den här klubben. Jag förstår varför spelare väljer att inte gå hit. Jag förstår varför spelare rekommenderas att inte skriva på för HH.

måndag 20 oktober 2008

Ännu mera kvällspost

Jag sitter kvar här i soffan och gör lite saker som innefattar datorn. Ganska trevligt.

Och så filar jag lite på min outfit inför festen på fredag.
Vilket land skulle ni gissa på att jag har valt?

Svår fråga. Mycket svår.

Kvällsposten

Allt i min resväska har ett lager av vit päls över sig. Precis som vanligt efter besök i Göteborg. Hunden Oliver har ännu en gång satt sina spår.
Här i Danmark har jag ingen sån som han, men en ärvd, vit porslinshund av okänd sort och i ungefär samma storlek som en chihuahua står och vaktar ingången till vardagsrummet. Hans nos är orange.

Det är klass det, I tell you!

Nu ska jag berätta hur duktig jag är. Förstår ju att ni alla sitter som på nålar och väntar vid det här laget.

Cyklade på gymmet idag, med belastning minsann. Och sen har jag spenderat resten av dagen med att sträck-sträck-sträcka. Bara en vecka kvar till operation nu och då ska det vara hundra procent fit for fight har jag tänkt. Sen har jag hört att jag ska hoppa på kryckor i två (!) månader. Det ingick inte i mina planer, nej. Det gjorde det verkligen inte.
Så vi får väl se hur lång tid det går innan jag hystar ut mina genom fönstret.

Men i alla fall, på handbollsträningen framåt eftermiddagen var jag så satans uttråkad redan efter fem minuter att jag var tvungen att stå på ena sidan och skjuta på målet helt själv. Till och med satsa innan skottet kunde jag. Och hoppa lite. På fel ben givetvis. Och sen fick jag vara med och passa för dom oskadade var ojämnt antal. Vilken lycka!

HH har bestämt att vi i laget ska äta ihop efter träningen imorgon kväll. Alltså först taktik, sen träning och sist mat. Får bli ett långt pass på gymmet för min del.
Och imorgon har direktör Poulsen dessutom bett om personligt möte med mig nere på kontoret. Är oerhört spänd på vad vi ska prata om. Oerhört.

Kan ju inte bli annat än en bra dag imorgon, det förstår ni ju själva.

söndag 19 oktober 2008

Räcker det med artoskopi kanske?

Jag har alltid tyckt att det är lite småhäftigt med ett jack i ena ögonbrynet, eller lite coolt med ett ganska synligt märke någonstans efter en olyckshändelse.

Men ett stort ärr mitt på ena knät?
Nix, är inte så säker på att jag gillar tanken.

En helg utan handboll, hur är det möjligt?

Det har varit ett väldigt bra besök i Göteborg. Och på landet, trots regn och kyla.

Igår var jag på en väldigt mysig trettioårsmiddag och satt på soffan och sträckte knä. Ingen rast, ingen ro! På trettioårsmiddagen pratade vi bland annat om bloggar. Det var intressant, även om jag aldrig kommer förstå meningen med att vägra läsa bloggar bara för att. Jag tror att personer som vägrar ta del av saker på grund av att det, som det så fint heter, "är en principsak", missar en del. Och det gäller ju naturligtvis inte bara bloggar, men i just det här specifika fallet så var det ämnet som togs upp. Fast om man tror sig veta att samtliga skribenter ägnar inlägg efter inlägg åt att analysera den egna outfiten och skriva saker som "jag älskar er alla söööta läsare!" så kan jag förstå om man inte vill lägga ner någon större mängd tid på bloggläsning. Och det är ju inte heller mitt problem. Min värld, deras värld. Jag håller mig där jag trivs bäst.

Nu har jag bara en fika kvar och sen åker jag tillbaka till Horsens, traskar upp till tredje våningen och kastar mig i den stora nya soffan.

fredag 17 oktober 2008

Det kan hända att det här fungerar

Följ min blogg med bloggkoll.

Kan ju prova i alla fall!

Dagen efter World Cup

Jag var på World Cup igår. Det var helt wonderly att träffa alla tjejerna i landslaget igen!

Men det var svårt att sitta och kolla på matchen. Sedan jag blev uttagen första gången, back in the days 2005, har jag spelat alla matcher utom en mot Makedonien när jag hade feber och en i EM 2006 efter att fingret hoppat ur led matchen innan.

Så på det sättet kommer den här säsongen att bli jobbig.

Förresten får ni tycka vad ni vill. Men i min (och Jims) värld så finns det en mening med allt. Även dåliga saker.

Mittblocket. 25 mål mot Norge bakåt är väl inte så farligt, fast bara 13 mål totalt är ju inte svinbra.

Uffe tipsar Matilda.

Kantkompis. Hej Beppo!

Och nya soffan. Snygg va!

Är i Sverige nu och jag drar snart till landet tror jag. Har gummistövlar i väskan.

torsdag 16 oktober 2008

Mmm... skriva blogginlägg i nya soffan!

Även i morse protesterade mitt knä. Jag förstår inte varför det inte bara ger upp! Vet det inte att jag är lika envis alltid? Vet det inte att jag kommer vinna alltid? Vet det inte att jag är den som bestämmer? Alltid.

Såg nyss på Oprah och Jim Carrey var gäst.
Oprah frågade: Do you think there is a purpose with everything?
Och Jim svarade: Oh yes, I believe there is!

Jag gillar Jim, för Jim och jag tycker lika om det. Det finns en anledning till att saker och ting sker. Men jag undrar fortfarande av vilken orsak jag blev korsbandsskadad. Det måste ju hända nåt svinbra snart som väger upp liksom.

Anledningen - du kan komma fram nu!

onsdag 15 oktober 2008

En bra onsdag är redo att bytas ut mot en strålande torsdag

Jag och mitt knä hade en fnurra på tråden idag. Vi var inte överens om huruvida det var förenat med livsfara att sträcka ut sig hundra procent. Jag menade att det inte var det och knät hävdade motsatsen.
Det fick mig för en stund att stampa med andra foten i golvet som en missnöjd fyraåring. Det hjälpte och jag vann. Hundra procent rakt funkar nu. Igår sa Marie att det var nödvändigt före en operation, så jag har övat. Väldigt duktig. Knappt två veckor kvar nu.

Och Jesus vad jag har cyklat! Snabbt som vinden, utan belastning men med många, många varv per minut. Blev helt svettig.

Dessutom har jag jordens snyggaste soffa i vardagsrummet nu. Ihopmonterad till och med. Jag tackar mina slavar för det. Tack slavar!

Imorgon ska jag hälsa på i svensklägret på World Cup. Grymt bra!

Välj aldrig att gå i körskola i Danmark!

Jag hade tänkt prata lite med er om danskarnas trafikvanor. Eller ovanor som vi andra hade valt att kalla dom.

Nästan alla danskar ligger uteslutande i vänsterfilen på motorvägen. Det är som om dom tänker: Mitt tempo är utmärkt, anpassa dig efter mig!

Och vem du än är där bakom, så får du inte köra om. Ofta tvingas man anamma dom brittiska reglerna och köra om på högersidan. Backspegeln är inte flitigt använd i danska bilar.
Det är kanske därför dom beter sig som dom gör när dom själva vill komma förbi. För då gasar dom allt dom kan och placerar nosen ungefär sjuttio centimeter ifrån framförvarande bil och ligger kvar. Mil efter mil om det behövs. Och det är alldeles oavsett om bilen framför faktiskt redan själv är igång med att köra om eller har bilar framför sig som styr tempot. Dom bryr sig inte.
Allra helst är det skåpbilar som agerar så. Alla skåpbilar. Varubilar med danska nummerplåtar ligger aldrig under hundrafemtio kilometer i timmen. Och aldrig längre ifrån än sjuttio centimeter.

Det är då såna som jag tycker det är lite extra roligt att bromsa.

tisdag 14 oktober 2008

Åter till Danmark

Tidigt imorgon åker jag i lånad skåpbil till Horsens med min nyinköpta soffa. Det kommer bli så fantastiskt bra att få den till min lägenhet.

Om jag ska bära? Nej, jag har ju ont i knät. Har slavar som gör sånt.

Och imorgon kväll ska jag inviga min nya soffa genom att kolla på Bonde söker fru. Wonderly!

En helt vanlig tisdag


Det här är min syster Julia. Jag har precis varit ute med henne och familjens andra bidrag i kategorin korsbandsskadade: hunden Oliver. Han och jag håller ungefär samma tempo nu för tiden.

Nu ska vi iväg till stan och fota omslagsbilden till Julias nya demo. Och solen skiner i Göteborg!

måndag 13 oktober 2008

"Sträck knät, skit i att böja!"

Men det gick bra hos Sten idag. Han verkade nöjd med besöket av tre systrar och han var snäll mot mitt knä. När det gäller idrottsskador litar jag verkligen på Sten.

Och vi gjorde en kändisspotting i mottagningskorridoren. Ena halvan av Roy och Roger gick förbi. Dessutom skämtandes med kvinnan han var i sällskap med. Stort värre, för vem har inte vuxit upp med Macken på tv?

Jag är inte på jakt efter en ego-boost varje gång

Jag skulle vilja förtydliga en sak.

Ibland är jag i Heidhallen och hälsar på. Oftast för att titta på någon match och ibland för att dela ut kanttips. Den här helgen var jag där två gånger. I lördags såg jag damerna spela (och förlora) mot Kropps och i söndags såg jag herrarna spela (och vinna) mot Aranäs.
Så långt är allt bra.

Men. Varje gång jag är där så tycker speakern, som i övrigt naturligtvis är väldigt snäll och bra, att han måste nämna det. Ungefär som om jag vore David Beckham. Det är jag inte. Och jag åker inte till Heidhallen för att bli utropad i högtalarsystemet, utan för att jag gillar att hänga där. Bara så att ni vet. Jag skulle faktiskt föredra att inte bli uppropad alls.

söndag 12 oktober 2008

Vi tänkte förgylla dagen

"Jag ska till en ortoped på måndag", sa min syster samtidigt som vi spatserade tvärs över gatan för att ta oss till ICA.
"Jag med!", svarade jag.
"Till en som heter Sten något...", fortsatte min syster.
"Björnum?", föreslog jag.
"Ja, det var det!", utbrast hon glatt.
"Jag ska också dit, och Julia med!", tjoade jag tillbaka.

Samma dag, med en halvtimmas mellanrum.
Tre systrar. Samma doktor.

Måste vara Stens lyckodag.

lördag 11 oktober 2008

Helt klädd i svart

Mitt knä mår mycket bättre efter drinkar. Mycket bättre.
Och här i Linnéstan pratar vi om killar och ryggproblem. Och om hur det är att jobba på systembolaget. Bland annat.

Nu ska vi ut!

Vi börjar i Linnéstan

Lördag kväll i gbg. Är hemma hos en av mina systrar och dricker drinkar.

Tror det blir en mycket bra kväll. Det var väldigt längesen det var fest. På tiden nu, tycker jag.

Efter frukost, innan match

Snart är det dags att åka mot väster och Heidhallen för att kolla på Heid - Kropps. Jag gillar att vara där, för det finns så många sköna personer på läktaren.

Det regnar fortfarande i Göteborg. Ska det göra det hela helgen eller? I mina planer ingick inte regn. Men å andra sidan, vad hade jag förväntat mig.

Vi ses la i hallen?

fredag 10 oktober 2008

Jag förvånar ideligen mig själv...

Nyutnämnd kommande förbundskapten undrar:
Hur har du det? Karriären i fara va?

Och jag svarar:
Nej, jag kommer tillbaka. Jag är peppad som fan för rehab och återkomst.

Det är sällan man kan säga eller skriva saker som man verkligen vet är flera miljoners procent sanning. Men just nu kan jag inom just den kategorin skriva:
Aldrig tidigare har jag någonsin uttalat en personlig känsla av att vara peppad inför utsikten om att få träna rehab i en evighet.

Aldrig, that is.

Mitt på dagen

Det regnar i Göteborg och mitt knä har smärtor.

Jag måste nog surfa lite.

Förresten:

Jag har fått en ny Gud. Hej Mårten!

En ny dag på andra sidan havet

Det är morgon i Göteborg. Förmiddag åtminstone. Och jag har ännu inte brutit ihop.

Vaknade dock något förvirrad i dubbelsängen på andra våningen. Det var som att hjärnan först tänkte: Det här ser inte ut som Horsens... Och därefter förhoppningsfullt: Är jag i OS-byn!?

Det känns bra att vara här, där träden har färre löv kvar än i Danmark och kaffet är starkare. Och så ska jag träffa mina vänner. Mmm...vänner!

Mycket info på liten yta

Det var ju väldigt intressant det där med mobilbloggning. Själva bloggandet blir ju dock relativt hämmat när det endast går att skriva rubriker och då i ett begränsat antal bokstäver. Men jag antar att det finns en tjusning med allt. Nästa gång jag startar en blogg kanske den bara ska bestå av överskrifter.

Fast ni fattade väl grejen ändå antar jag: korsbandet är avslitet och där finns broskskador.
Jag fick svar på scanningen, enbart på grund av att den där sjukgymnasten som först blev sur för att jag ville göra en scanning i Sverige gjorde sitt yttersta för att få fram doktorns svar. Tusind tak Mikael!

På bussen till matchen i Köpenhamn (Horsens spelade ju mot FCK idag) roade jag mig lite med en lista. Det var dock innan jag faktiskt fått svaret på scanningen. Ska fila lite på listan nu i efterhand, men det får nog bli en annan dag.

Positiva saker med att vara långtidsskadad:
1. Man kan ha långa naglar.
2. Man behöver inte tänka på hur, när och vad man ska äta hela tiden.
3. Det blir inga äckliga och stinkande knäskydd i tvättkorgen.

Och hur gulligt var inte det här? Jag tror att någon på europamester gillar mig! Jag gillar dom med.

Nu är jag för övrigt i Sverige och ska stanna ett slag. Till på onsdag kanske.

Uffe (landslagstränaren) hävdade, med tanke på korsbandsskadan, tidigare idag på telefon att det bara var att bryta ihop och komma igen. Men då jag påtalade att jag inte hade tänkt bryta ihop alls utan att jag redan var på väg uppåt och framåt i mina tankar på en återkomst till handbollsbanan sa han att jag faktiskt måste bryta ihop.
"Man måste göra det", sa han. Och sen pratade vi inte mer om saken. Uffe är ofta väldigt bestämd.

Jag lovar att ni blir dom första som får veta om mitt eventuella bryt. Promise!

torsdag 9 oktober 2008

Mobilbloggar, om det nu lyckas. Status på främre korsbandet: helt av. Även skador på: brosket. Återkommer. Sitter på en buss på väg till Köpenhamn.

Vi börjar dagen bra idag

En radiointervju senare.

Jag tror att min ståndpunkt i den hyffsat aktuella frågan scanning kommer visa sig med all önskvärd tydlighet.

Och förresten - hur kan det vara så svårt att förstå följande:

1. Svaret på scanningen vill jag inte ha därför att jag tror att den med detsamma kommer följas av en operation. Jag vet att vid en korsbandsskada ska man vänta fem till sex veckor. Jag vet det.

2. Svaret på scanningen vill jag ha därför att jag vill veta vad jag kan förvänta mig av min sista säsong i HH. Jag vill kunna göra upp en plan. Jag vill kunna svara alla dom som frågar mig. Jag vill inte gå runt i två veckor och undra, tveka och hoppas om jag inte måste.

Inte svårare än så.

onsdag 8 oktober 2008

Det är sån skillnad från tidigare

Det känns mycket bättre nu. Har ätit godis med en av mina bästa godiskompisar, nummer fem.
Och kollat på tysk herrhandboll av någon anledning. Främst för att det inte fanns nåt annat att kolla på när Bonde söker fru var slut, men matchen var riktigt medryckande. Hamburg mot Berlin och det blev lika.

Hade det inte varit coolt att bo i Berlin och spela handboll? Det tror jag! Jag ska göra det i mitt nästa liv. Hoppas det blir långt, mitt nästa liv, för jag har så många saker jag vill göra då.

Bonde söker fru ska jag förresten garanterat följa stenhårt i år! Förra säsongen var det ju Idol som stod på schemat, men nu när stjärnan inte längre finns här som sällskap så får det bli nåt annat. Och bönderna, herre gud! Jag kommer kissa på mig av skratt varje onsdag i fortsättningen. Synd dom inte ska följa den där från Värmland. Han var den roligaste av alla!

Och jag håller med er! Det är fånigt att jag inte skulle få åka till gbg ibland. För på vilket sätt kommer jag i nuvarande tillstånd bidra till en bättre handbollsträning i Danmark?
Min gissning: På inga sätt.
Att halta runt på sidlinjen och med lite lim kletat på fingrarna kan ju vem som helst göra. Och för pengarna klubben sparade in på att inte betala för scanning kanske dom kan hyra in en annan Boll-Kalle emellanåt.
Min gissning: Inte dyrt alls.

Godkväll då

Den här dagen har redan dragit åt fel håll, så här kommer en bildjävel. Enjoy.

Lägg särkilt märke till min snygga Ikea-bakgrund. Den är faktiskt det finaste på hela bilden. Och ursäkta att fotot är taget på morgonen. Inte ens borstat håret.

Nu ska jag hem till nummer fem och kolla på när hon pluggar. Och så ska vi äta godis. Nu är jag trött på det här!

Och dessutom:

När jag plötsligt fick reda på att jag har fått en tid till MR i Sverige på fredag, med lovat svar absolut senast på måndag så blev den danska sjukgymnasten sur och sa att då hade ju allt hans arbete varit i onödan.

Jag kan inte förstå hur man kan tro att jag tänker gå här och vänta på ett svar från en scanning i två veckor, när jag på annat ställe kan få reda på hur det är med mitt knä redan samma dag. Jag förstår det inte.

Dagar som den här har jag ingen som helst lust alls att vara här. Ingen som helst.

Fy fan för orättvisor!

Fjorton dagar kan det ta, berättade dom på sjukhuset för mig. Det är två veckor. Jag har redan väntat i en och en halv. Jag är inte nöjd.
Imorgon ska jag ringa till läkaren och påskynda. Jag vägrar vänta i två veckor för att klubben inte vill betala för att få det gjort privat! Vägrar. Kanske tror dom att jag är en liten junior som man kan behandla på liknande sätt. Det är jag inte.

Jag är faktiskt inte alls speciellt nöjd just nu. För när jag sa till min coach att jag tänkte stanna i Sverige till kanske tisdag eller onsdag nästa vecka så frågade han varför jag hade tänkt det. Och jag blev så paff. För varför skulle jag inte kunna göra det? Jag bara undrar.
Jag skulle bara vilja påminna alla som bryr sig om hur det var förra säsongen, när en annan i vår trupp blev skadad. Hon var knappt i Danmark alls. Nej, för hon var så ledsen och klarade inte av det. Så hon fick vara hemma. Väldigt mycket fick hon vara hemma. Och det var ingen som sa nåt för det var så synd om henne. Så varför, jag bara undrar, varför skulle jag inte få vara i Sverige till på onsdag. Ge mig EN jävligt bra anledning till det!

Enstaka timmar kvar till scanning nu, men desto fler till svaret antar jag

Jaha. Nu har jag visst suttit i soffan och ätit frukost och surfat lite för länge. Snart är det dags för mig att bege mig ner till sjukhuset och röntgenavdelningen. Halv två sätter dom igång.

Tog några självporträtt för att kunna visa min nya frisyr. Men tyvärr, känner inte för att dela med mig. En annan gång kanske.

Shit, vad det händer lite i mitt handbollsliv nu för tiden. Kanske inte så konstigt, men tråkigt!Kanske borde jag berätta lite mer om OS istället? Ska fundera på saken. Har skrivit mycket om det här hemma, men dom orden lämpar sig inte här. Faktiskt långt ifrån. Men kanske skriver jag nya, ämnade för er. Det hade väl varit roligt?

Kanske blir det besök på match ikväll. SK Århus möter några. Minns inte vilka. Om nummer 5 klarar av att plugga klart det hon ska idag så drar vi dit efter träningen. Annars inte. Annars andra planer.

Auf wiedersehen!

P.S Raffe: Är min blogg en hemlig blogg? Det är ju inte meningen.

tisdag 7 oktober 2008

Gud, vad jag gillar OS!

Om några veckor ska vi ha temafest i Horsens. Internationaliteter är temat. Man ska komma iklädd outfit som tydligt representerar det land man valt.

Undrar vilket land jag ska vara.
Jag har ett förslag som ligger lite högre upp på listan än dom andra.

OS är så bra på sånt med nationaliteter.
Foppatofflor någon? Mmm... OS!

Stor dag imorgon, seg kväll idag

Mmm... jag är så snygg i håret!

Nyss hemkommen från träning och middag med lag och styrelse. Och precis som igår kletade jag lim på fingrarna och gick omkring och studsade boll. Och så fick jag passa lite med! Kändes konstigt.

Ibland tänker jag att knät nog är bra imorgon. Att dom där flugorna som stör där inne kanske åker ut under natten och jag vaknar upp oskadad. Det hade väl varit roligt!
I början tänkte jag att det kanske bara var en dröm som snart skulle ta slut och det vanliga livet återgå. Men det tror jag inte mer. Det har gått för lång tid nu och så här länge drömmer man inte. Bara om man bor i Salem alternativt Dallas. Och det gör jag ju inte. Jag bor i H-town. Lovely, as they say.

Ok, jag har en fråga: På vilken sida av bruden går brudgummen när man gifter sig? Någon har en teori.
Och en fråga till: Vilken hand använder du mest och vilken sida av din kropp har haft flest skador? Sara har en teori.

Hur kan det vara så svårt att minnas tider från en vecka till en annan?

Undra när min träning är idag? Fyra? Halv fem?
Var är det där förbannade schemat nu då!

Halv två imorgon. Inte glömma! Scanning.

Knyter ett snöre runt mitt pekfinger.

När hjulen börjar rulla...

Det är några saker jag skulle vilja berätta.

Men först: Säg hej till min bilkompis. Den är från Thailand och pratar ofta med väldigt gäll röst samtidigt som den hoppar när jag och syster Julia åker bil ihop. Underhållande!

I alla fall: Jag har varit hos frisören. Blev väldigt snygg, fast mer korthårig. Ungefär en decimeter i skillnad. Känns detsamma som snaggat för mig. Men snyggt då.
Det fungerade inte likadant hos frisören Louise i Horsens som det gjorde i OS-byn.

I Beijing hette frisören Yang Yong, med det västerländska tilläggsnamnet Martin. Dom flesta som jobbade med idrottsutövare i OS hade fått tilldelat sig varsitt västerländskt namn. Yang Yongs ena lillfingernagel var oavsett namn mycket längre än dom övriga naglarna på hans båda händer och jag vill faktiskt inte veta varför.
Men han och jag kom (trots att jag bara kan säga fåtalet saker på kinesiska*) bra överens. Jag pekade på en bild i en kinesisk frisyrtidning och log. Han nickade allvarligt och utförde med hjälp av sin kvinnliga assistent Tian Juian och sina tai chi-liknande rörelser en procedur som skulle kunna klassas som en klippning. Assistenten var mest där för att hjälpa till att hålla upp dom delar av håret som annars skulle befunnit sig i vägen för Yang Yongs arbete. Han jobbade utan andra verktyg än en sax nämligen. Var tionde sekund stannade Yang Yong till och tog ett steg bakåt för att beundra sitt verk. Men till slut blev han nöjd. Och det var gratis. Det är det inte i Horsens.

Och glädjande kan jag även meddela att jag har fått en tid för scanning imorgon. Halv två. Det går fort att få saker gjorda här ibland. Speciellt om man gör dom själv.

* Jag kan säga: Wo djao Annika, Raidian, Ni hao och Wo oi ni. Översättning i ordningsföljd: Jag heter Annika, Sverige, God dag (eller egentligen Du bra?) och Jag älskar dig. Framför allt den sista meningen har jag känt ett stort behov av. Nästan enormt. I OS kunde jag även säga handboll på kinesiska, men den kunskapen tappade jag så fort planet lyfte för att ta oss till Sverige.

För tidigt för kreativitet

Uppe tidigt idag. Ska till frisören. Sist det hände var i OS-byn. Mmm... OS-minnen!

Idag väntar jag dessutom svar på när scanningen kan bli. Sent? Något.
Torsdag = Göteborg, så det ska hända innan dess.

Anyway, har tänkt kolla in Heid - Kropps i Heidhallen på lördag klockan 13.30. Möt mig där så dricker vi kaffe ihop!

måndag 6 oktober 2008

Inga skott i klykan direkt, men ändå

Kletade lite lim på händerna under träningen och provstudsade en boll. Sköt lite i det tomma målet på andra sidan och tänkte att dom här månaderna utan handboll nog kommer kännas rätt långa. Nog.
Men det var roligt idag, att kolla på menar jag. Skrattade mycket. Och jag tar fortfarande skadan med jämnmod. Ser fortfarande ingen anledning att låta jorden gå under på grund av den. Det finns väl en anledning till allt som händer, ik?

Efter träningen fick jag i alla fall lite mys med nummer 6. Vi gick till samhällets nyaste tillskott i restaurangdjungeln och åt burgare och drack kaffe. Mycket sweet att prata korsbandsskador, vänskap och kärlek ibland. Tack för ikväll Mo!

Just det. Kallelsens vara eller inte vara? Inte vara givetvis. Återkommer i frågan.

Men nu är det Greys på tv, Gossip Girl på datorn eller systrar på msn som gäller för mig.
See yall soon!

Ursäkta mig, men nu ska jag gå å plaska lite i barnpoolen typ

Jaha, här sitter jag nu igen. Och lyssnar på mina nya favoritlåtar. Givetvis dör ni av nyfikenhet, jag vet det.

Alltså:
1. Air - Cherry Blossom Girl
2. Maria Mena - He's hurting me
3. Leona Lewis feat. Akon - Forgive me
4. Young Jeezy - Air Forces
5. Wonderwall - I'm just more
6. Garth Brooks - Standing outside the fire
7. Limp Bizkit - Rollin'
8. Samajona - Warum
9. Pachanga - Calienta
10. Mr Vegas - Playground riddim
11. Jesse McCartney - It's over
12. Kanye West - Love Lockdown

Och så är det dags för träning snart. Ha! Träning, my ass! Det lär vara mer aktivitet i babygympa än det jag gör.

Måndagar behöver piggas upp emellanåt

Det här kanske är det roligaste jag sett. I alla fall på länge. Såg den innan sommaren någon gång och kan inte glömma den.

Lägg till den som favorit, det säger jag bara.

Ny vecka, and it better...

Helgen har varit lugn. Har mest sett film (27 dresses - se den!) och slappat.
Inte mycket annat lämpar sig för knät dessvärre.

Men, det är så mycket bättre idag! Redan igår faktiskt. Går numera utan kryckor, dock extremt långsamt, och får inte sjukt ont när jag gör det. Kan ännu inte spatsera sträckor längre än några tiotal meter och det går som sagt inte fort. Men ändå.
Svullnaden är mindre (man kan faktiskt se knäskålen nu), och det går att sträcka nästan helt. Böja en del med, men det är inte så viktigt säger Sten.

Kom nyss hem från morgonpasset på gymmet. Cyklade gjorde jag minsann! En kvarts obehag, men det var det värt. Dör ju av tristess annars. Och som jag har jobbat på att hitta muskeln på det där bra sättet som den andra sjukgymnasten lärde mig.
Ni hör ju hur duktig jag är. Beröm vill jag ha. Tack?

Var även och spanade in det lokala basketlagets första seriematch igår. Dom förlorade med ett poäng efter att ha sett ut som vinnare hela matchen. Vänta lite! Jag känner igen det där beteendet... Horsens-syndromet?

Nu följer en spännande väntan på dagens postskörd. Kallelse eller inte kallelse? Jag gissar på inte. Jag gissar därför även på aktivitet av humör. Mitt alltså. Ja, det gissar jag på.

lördag 4 oktober 2008

Inte direkt likadana

Observera: Jag sa inte att knät inte var svullet. För om jag hade sagt det så hade det ju varit alldeles fel. Totalt.

Det är något större än det andra.

Tänkte förresten passa på att undra en sak. Mina skador hamnar oftast på höger sida av kroppen. Varför?

En liten lista, höger vs vänster:
Höger knä: spricka i brosket, korsbandet, kronisk slemsäcksinflammation.
Vänster knä: Intet.
Höger fot: stukning gånger två.
Vänster fot: intet.
Höger hand: Stukad tumme tusen gånger, trasig handled.
Vänster hand: Ringfinger ur led och bruten ledkapsel i EM.

Min högersida är mesig.

Hiss till salu, någon?

I natt kunde jag sova utan att vakna tusen gånger på grund av knät. Och det var ju bra. I natt har jag heller inte drömt att jag spelat handboll. Inga inhopp från kanten på fel ben, inga målvaktsutfall, inga enbenta genombrott. I natt drömde jag istället om fotografering och strävan efter att uppnå det perfekta resultatet med rätt inställning av bländare, slutare och iso. Men i drömmen ändrades natt till dag, ljus till mörker, precis när jag lärt mig hur det ska vara.
Min hjärna måste vara överhettad. Eller schidzofren.

Knät är inte lika svullet idag. Kanske beror det på att jag fick givande övningar av vår andra sjukgymnast, Mikael, igår. Jag gillar verkligen när någon faktiskt verkar bry sig om hur jag, eller knät då, har det och ger mig mer än två minuter i anspråk. Grundlighet borde vara något som alla sjukgymnaster strävar efter. Men.

Hade jag inte bott på tredje våningen hade jag genast rusat iväg för att hämta posten (i Danmark delas post ut även på lördagar) och kolla om det kommit någon form av kallelse från sjukhuset, men eftersom jag sedan en vecka tillbaka tar trappsteg i ungefär samma stil som en tvååring så får det nog vänta lite. Och desstuom är jag rätt övertygad om att det faktiskt inte finns någon kallelse där ändå. Bara reklam. Udsalgsreklamer.

Nu får ni ursäkta mig, men jag ska sätta mig på golvet och aktivera lårmuskeln en stund.
Återkommer med all sannolikhet något senare igen.

fredag 3 oktober 2008

I väntan på framtiden sitter jag här

Fredag kväll igen. Känns som om jag upprepar mig själv här. Men det händer inte mycket spännande.

Den här fredagen skiljer sig inte mycket från den förra. Kanske på några punkter då:
Förra veckan = ingen korsbandsskada, denna veckan = svullet knä.
Förra veckan = besök i Tyskland bara några få timmar bort, denna veckan = besök i Tyskland väldigt, väldigt, väldigt många timmar bort.

Om tiden bara gick att spela tillbaka. Då vet jag ett par ställen jag hade kunnat tänka mig att göra om, göra rätt. Sjukanmälan från Esbjergmatchen hade varit en av dom främsta punkterna på den listan.
Nästa fredag däremot, samma tid, är jag i Göteborg. Om inget oförutsett händer, är det kanske bäst att tillägga... Man vet ju aldrig nu för tiden.
Så ja, den här veckan ska jag ägna mig åt att sträcka knä, böja knä, lyfta ben, spänna muskel, tjata på klubben (igen, igen och igen) för att få en tid till scanning, gå till frisören, kolla handbollsträningar, kolla basketmatch, tvätta kläder, surfa, kolla på tv och vattna blommorna. Eventuellt tillkommer diverse sociala hållpunkter.

Och däremellan kommer jag drömma om framtiden, för just för tillfället känns den betydligt mycket mer lockande än nuet.

Snart är dagarna slut

Det var jobbigt idag.

Surt att sitta bredvid träningen och inte kunna göra minsta lilla skit. Men det värsta av allt är att aldrig få tid för scanning (MR). Att bara gå runt här och tråkas ihjäl och inte veta ett skit är åt helvete. Det är klart att jag egentligen mycket väl vet vad det är som är fel. Och alla andra med. Men det går inte att planera något över huvud taget så länge det inte finns en nedskriven framtid för skadan. För hur ska jag kunna veta var jag ska befinna mig om en månad om jag inte ens vet om jag ska opereras. Och var. Och att inte veta sliter på mitt goda humör. Snart är det borta. Och hittills har jag faktiskt inte träffat någon som gillar när det är försvunnet.

Kan hända att jag låter som om jag tar det hela som ett skämt, men det är långt ifrån så det är.
Jag tycker det är otroligt dåligt av klubben att inte ordna med scanning direkt. Bland det sämre jag varit med om, och det är inte direkt första gången.
Någon borde ta sig i kragen och det är inte jag. Jag är svinbra på att hitta muskeln.

Så nu ska jag tröstäta en macka och sen gå och kolla på andralaget som spelar match. Eller gå var väl i och för sig en överdrift. Hoppa, ändrar jag det till.

Jag hittade nåt på autobahn

Bara för er.

torsdag 2 oktober 2008

Hur långsamt kan det gå?

Jaha, nu har jag varit på gymmet. Det var ju inte skitkul.
Böja, sträcka, böja, sträcka. Och övningar för övriga delar av kroppen som inte innehåller just höger knä. Men många av dom begränsas ändå. På grund av knäts brist på flexibilitet eller på grund av smärtan. Mest ont finns det på insidan och det tyder väl på menisk.

Det gjorde ont ganska fort idag. Men kan samtidigt sträcka det nästan helt, så det är ju positivt. Hoppas kunna cykla imorgon. Böjningsgraden på knät är väl ungefär 100 grader idag och 110 lär vara cirka detsamma som cykelmöjligheter.

Nu är det torsdag kväll och mitt besök har åkt hem. Jag gillar besök! Det kommer för få förbi mig här i Ingenmansland.
Snart ska jag ta mig ner till grannen (nr 3) för gemensam middag (nr 2, 3, 13 och 15 och kanske nån fler) och Top Model på tv. Och imorgon är det fredag och helg igen. Vad som händer då? Inte ett skit i den här stan, det kan jag lova. Har planer på att åka till andra platser några dagar. Göteborg till exempel och Tyskland. Men inte riktigt än. Måste vänta lite till.

Doktorn här i byn, som undersökte mig i måndags, ringde mig nyss. Han berättade att han fått ett återbud den 28 oktober så den tiden har jag nu fått om det är så att jag behöver opereras. Och så frågade jag om tiden för MR. Nästa vecka, trodde han. Men lade för säkerhets skull till: "Det viktiga är ju bara att du får gjort den innan operationen.". Och det var då jag blev sur. Nästa vecka ska jag få tid, inte en jävla dag senare. I vilken annan klubb som helst hade jag fått tid dagen efter den satans skadan hände. Men inte här i HH. Nix.
Jag bryr mig inte om vems felet är (men jag garanterar att alla hela tiden skyller på varandra) men tiden - och även resultatet av MR - ska jag ha NU!
Glöm inte att ett av mina smeknamn är Paniken, ok!

Första matchen vid sidan av - jag gillar det inte!

Ok, analys:
Spelade verkligen bra i första halvlek. Skitbra stundtals. Många målvaktsräddningar och snygga kombinationer. Kontringsspel.
Men så fort andra halvlek började så började vi kasta bort bollar, ta onödiga utvisningar och missa lägen. Oj, vad vi missade lägen! Hon den där norska keepern i Randers måste haft en räddningsprocent på flera hundra. Om det nu är möjligt. Ibland kan det ju vara så att en målvakt faktiskt förtjänar att ha hög procent, men igår... Vet inte vad jag ska säga. Skotten var inte så bra direkt och med det sagt så var inte räddningarna det heller. Det behövdes ju inte.

Så, förlust. Horsens 27 - Randers 28.

Fantastiskt störande att bara få sitta på läktaren. Kände mest av allt för att kapa av hela benet och köpa ett nytt. Och sen när jag kom hem och det blev natt, så drömde jag att jag fick vara med, trots skadan, och hoppade in på vänsterbenet (istället för som normalt på högerbenet) och det gick jättebra. Lite ont när jag landade bara. Gjorde flera mål och alla jublade.

Den här säsongen kommer kännas väldigt lång. Det är jag väldigt säker på.
Förresten: Scanning (MR) sker nästa vecka. Har även blivit lovad svar på den inom den tiden. Så fortsätt hålla tummarna!

Nu ska jag och besöket snart ut på stan för vi har precis ätit frukost. Familjens ölförråd där hemma har sinat och måste fyllas på. Och dessutom är det sol i Horsens.

onsdag 1 oktober 2008

Säljer dom kaffe i hallen?

Nu är det snart dags för match mot Randers.
Väldigt konstigt att inte vara med. Väldigt. Men det går väl det med. Det finns en mening med allt, eller hur? Och jag tror vi vinner idag.
Om en kvart samlas dom andra för taktikgenomgång och promenad. Synd bara att det regnar.

Själv har jag precis fikat med nyligen anlända besöket, pappa. Mamma är med morfar på sällskapsresa i Italien. Dom lämnar Rom för Neapel idag.

Har två veckobiljetter (alltså två biljetter till varje dag i turneringen) till World Cup i Århus som inte ska användas. Köpa någon? Vi snackar 14-19 oktober.