onsdag 9 december 2015

Det finns alltid något som kan bli annat än man tänkt

Sverige mot Kina. Jag känner mig enormt nöjd med att vi vann! Ja, det saknas några mål i förhållande till Hollands prestation mot samma nation, men jag ser verkligen inte att det är ett jätteproblem. Inför den sista gruppspelsmatchen har vi alla möjligheter att veta exakta förutsättningar för en eventuell gruppseger ändå.
Kul att se både Jamina Roberts och Johanna Ahlm glänsa i dag. Men försvaret måste fortfarande bli bättre och tätare.

Det behöver egentligen inte sägas så mycket mer om matchen, tycker jag. Så. Jag blir lite personlig istället.

Jag sitter här och försöker känna efter:

Skulle jag vilja vara med på plan?
Saknar jag att spela på landslagsnivå?

Svaret är nej på båda. Och varför?
För att gå till svar nummer ett så tror jag att jag helt enkelt är för trött för att orka vilja. De senaste åren har gjort att det bosatt sig någon konstant trötthet i min kropp och allt som inte är ett måste orkar jag helt enkelt inte med.
Bara tanken på att träna så mycket som krävs och värma upp lika många gånger får mig bara alldeles matt. Jag skulle aldrig orka med det. Jag orkar bara med min vardag och allt den innebär, och när jag ibland dessutom tänker på allt som hänt eller på personen jag saknar eller det vi aldrig hann göra tillsammans så finns det ingen energi kvar.

Och när det gäller just landslaget slutade det att glänsa för mig i samband med OS 2012. Fram till dess var landslaget alltid bäst, i mina ögon. Det var en ära, en möjlighet, en fantastisk dröm.
Men det som hände i London gav mig allt annat än mersmak. Sett i backspegeln hade jag hellre stått utanför truppen och fått spendera all den tiden jag la för att ladda inför och spela OS med att istället vara hemma.

Nåja. Nog om det. I alla fall för nu.

Hepp

Nä alltså, ursäkta att det inte blev något nytt inlägg efter gårdagens match mot Holland, men jag var inte på humör. Dels var jag sur av rent egoistiska skäl eftersom jag egentligen skulle varit på plats för en hyggelig dag i handbollens Mekka, men drabbades av den stora magsjukan som cirkulerat på förskolan den senaste tiden vilket alltså tvingade mig att stanna hemma från resan. Och dels var ju matchen igår otroligt dålig!

Ja, man ska vara väldigt nöjd med den enda poängen man fick kämpat med sig, men att det alls behöver gå så långt som att man är nära att förlora är inte bra nog.

Att spela med Jenny Alm, som ju alldeles uppenbart inte hade dagen, under så lång tid är ju mest bara...jag vet inte vad jag ska kalla det, men fel skulle kunna funka. Och jag kan för mitt liv inte förstå vad den stackars Jamina Roberts gjort för att inte få spela mer än hon får. Ofattbart.

Och försvarsspelet behöver vi väl inte ens gå in på egentligen. Att stå tätt, hjälpa varandra och slå på - det borde verkligen vara inpräntat när nu ett mästerskap äntligen drar igång.

Däremot väldigt positivt att Linnea Torstenson fick en go start anfallsmässigt. Enormt viktigt för Sverige att dom emellanåt kan luta sig mot sin Zlatan.

Nåja, nu lämnar vi det och hoppas på en målfest mot Kina för en chans att kunna vinna gruppen.

måndag 7 december 2015

Vad vet du egentligen Joakim Lamotte?

Joakim Lamotte, krönikör på GP, skrev ett inlägg igår. Här är mitt svar:


Hej Joakim Lamotte, och tack för din krönika i GP igår. Den gav mig ännu lite sämre samvete för att jag lämnar min tvååring på förskolan under långa dagar - och ja, emellanåt händer det att han gråter när jag går.
Det är så här förstår du, jag är ensamstående med min son Jack. Så har det varit sedan han föddes, eller till och med sedan han låg i magen, och det är inte självvalt. Hans pappa gick nämligen bort i cancer redan innan Jack föddes.
Och jag jobbar heltid, fy farao för mig! Säger du. Jag är journalist, precis som jag antar att du är, och som du vet så ser inte arbetsmarknaden speciellt ljus ut för just vår yrkesgrupp, så man gör ju vad man kan, du vet?
Varje dag lämnar jag min son på förskolan kvart i åtta och hämtar honom klockan fem, för det är så våra arbetstider ser ut. Förutom på fredagar när vi alla slutar klockan tre, men då brukar jag jobba längre för att försöka jobba in den tiden jag tidigare under veckan fått spendera på spårvagn nummer fem med stressen och det dåliga samvetet hängandes som en svart och tung halsduk runt min kropp.
Och nej, min chef tvingar mig inte att jobba heltid, och inte heller att jobba in dom kvartarna som kan försvinna under veckan, men jag vill inte vara en sådan som smiter. Och dessutom behöver mitt hushåll den lön jag kan dra in. Middagarna, förskolekläderna, julklapparna, vinterskorna - allt det behöver min lön. För Jack har ännu inget extrajobb. Och till råga på allt är jag, precis som många andra inom yrket, inte heller fastanställd. Det är tur för mig att jag fått ett jobb och till och med ett jobb som jag verkligen gillar! För jag gör det - gillar att jobba som journalist och gillar att göra det jag gör som journalist på mitt jobb. På söndagarna brukar jag längta till min arbetsplats, det är faktiskt sant. Men inte för att jag inte älskar min son och vill vara med honom. Jag älskar honom mer än allt, både för den lilla människan han är och för den stora människan han är ett spår efter.

söndag 6 december 2015

Ja ja, vinst!

Okej, en vinst är en vinst är en vinst, eller vad man brukar säga. Men de gör det så spännande, Sverige. Helt i onödan!

Det är många av spelarna som gör riktigt bra prestationer när Sverige vann över Polen i dag - Haggan, Bella, Bundsen, Loui och Alm i framför allt slutet. Men mellan topprestationerna sker det så mycket annat ovärt och tussigt som inte alls behöver finnas.

Slarv, oförmåga att knyta ihop den där sabla säcken, onödiga utvisningar och lite småjogg hem. Och försvaret. Det är inte så bra som det kan vara. Det känns som om det här laget har så mycket mer att ge. Det i sig är ju positivt, men jag hoppas att det börjar stabilisera sig precis nu. Mot Holland i övermorgon har vi inte råd att ge bort onödigheter.

Men okej, jag ska inte klaga mer.

Kul att se:
Bella gå på mål så resolut
Hagman och Loui fortsätta löpa ifrån motståndarna
Blohm fånga typ allt där inne på linjen och dessutom sätta skotten (om man bortser från precis i början av matchen)
Alm gå först framför allt i slutet, och göra det enkla som hon är så bra på

Vilodag imorgon. Det känns onödigt, jag är så uppe i varv. Men säkert bra för spelarna.

Och dessutom ger det mig möjlighet att sätta mig på ett flyg för att ta mig ner till Næstved för att heja på plats på tisdag.

Känsla inför det: Hurra!

lördag 5 december 2015

Let's go

VM är igång!

Det är som om hela hösten är en lång nedräkning till de där veckorna i december, det har alltid varit så. Många är de julmånader jag själv har spenderat på främmande handbollsort - Stockholm, Lillehammer, Larvik, Herning, Sao Paolo.

Det blir som handbollens egen julkalender där varje matchdag är en ny lucka att öppna.

I dag fanns det dessutom ett fint paket där bakom! Vinsten mot Angola var visserligen inte den bästa handbollsmatch jag sett, men den bjöd onekligen på några riktiga guldstänk.

Jag gillade Nathalie Hagmans och Loui Sands fart och pricksäkerhet, Anna-Maria Johanssons snabba stegisättningar - som vanligt - men också de hårda skotten i rätt läge, Filippa Idéhns precisa utkast och Jamina Roberts snabbhet och bevis på kompetens.
Är det kanske för övrigt dags för henne att få chansen nu? Det måste vara dags att ta klivet från den konstanta jokerrollen till en fullvärdig ersättare till Linnea Torstenson och Jenny Alm.

Nåja, Angola är Angola och imorgon blir det en helt annan match när Polen står på andra sidan. Om det svenska laget är så bra som önskas och tänks så måste ju även de besegras.

Vi börjar så här i alla fall.
Nu kör vi!

onsdag 14 oktober 2015

Now when I'm across the sea

Att sitta på läktaren.

Ett par gånger innan just den här specifika säsongen har jag trott att jag slutat. Jag har trott att handbollen varit förbi för mig och att jag skulle lägga all min tid på annat. Det har känts ganska bra under en period, men så har det blivit september och matchdags och allt sånt där, och så har det ändrats. Ibland har jag försökt hålla fast vid min önskan om att "kunna" sluta, och sagt saker som: "Nej, men jag har inte alls lust att börja igen", eller "Jag vill inte lägga all den där tiden på handboll igen". Kanske har jag trott att det var så jag tyckte, eller så har jag själv börjat tvivla redan innan dess - jag minns inte längre, men oavsett vad så har jag till slut gett efter och dragit på mig dom där jävla knäskydden igen.

Och oh, det är ju så kul med handboll!
Allt.

Men nu är det som om det ligger ett helt annat ro i min kropp. Jag har slutat igen och det känns bra. Det känns bättre än bra, faktiskt helt rätt! Så nu får jag gå på handboll på ett helt annat sätt än innan och spela boll med Jack i pausen och dricka kaffe på läktaren under halvlekarna. Fint det med.

Och att skriva här?

Jag har saknat den här sidan! Jag gillade hur det flöt på här, med mer handbollssnack och musik, inte så mycket sorg och personligt som på candelarias.wordpress.com. En snabb (och impulsiv som vanligt när det gäller mig) tanke och idé är att jag ska fortsätta här lite mer. Jag tänker handboll och musik och åsikter. Låt oss se vad det blir till.

Så, inget inlägg utan lite musik i slutet, precis som det alltid varit:

1. Rachel Platten - Fight song
2. Banks - Begging for thread
3. Fun. - Be calm

för att börja någonstans.