lördag 27 februari 2010

Call me crazy, I've been called worse

Lördag kväll i Horsens.

Det händer inte så mycket, det gör det inte.
Kanske främst på grund av vår match imorgon. Mot KIF Vejen. Och vi går som vanligt efter vinsten.

Men i övrigt. Som vilken annan kväll i veckan som helst.
Fast jag och Island var nyss på bio. Vi såg den där med alla stjärnorna i. Valentine's Day. Min typ av film, rätt av.

Och det allra finaste var när Julia Roberts fick slänga ur sig ett: "Big mistake. Big. Huge!" i slutet.
Fast jag är lite tveksam till att den övriga publiken (som mest bestod av tonårstjejer) uppfattade det stora i just den repliken. Herre gud, dom vet väl inte ens vad Pretty Woman är.

Om man skulle ta och kolla lite på den som uppladdning inför matchen imorgon kanske.

Go Vivian!

Men jag säger, trots att jag har förstått att övriga världen inte håller med, att ni borde se Valentine's Day. Den är nåt för oss som ändå tror.

Och jag tror att imorgon blir en bra dag. Av någon anledning.

Sophie Zelmani - Going home. Till exempel.

Kanske det ja

Okej. Dom säger att drömmar betyder nåt. Då undrar jag, vad betyder följande:

För några dagar sedan drömde jag att jag jobbade som fotograf ihop med en annan tjej. Vi hade vårt kontor på en husbåt. Hur som helst så mördade den andra tjejen plötsligt mig. Sen rullade hon in min döda kropp i någon slags fotobakgrund och dumpade mig i vattnet.
However så gick jag liksom igen. Som en ande. Och sen spenderade jag resten av drömmen med att rusa fram och tillbaka för att försöka få tag i någon som kunde rädda mig innan min kropp sjunkit helt ner på havets botten, men ingen kunde se mig.

Snart kommer våren.

I förrgår drömde jag att jag och min ena systerdotter blev jagade genom Göteborg av en man som försökte skjuta ner oss. Han hittade oss var vi än gömde oss och jag fick bära ungen för hon orkade inte springa så mycket. Det var väldigt mörkt överallt och det regnade. Sen hände inte så mycket mer.

Och i natt drömde jag att jag bodde i min gamla lägenhet här i Horsens och så var det en man (som såg ut lite som en italienare med page) som gick och satte eld på alla lägenheterna på jakt efter min. Så fort jag hade släckt en brand så startade han en ny. Och trots att det kom poliser som var snälla och jag pekade ut honom så kom han undan. Innan han försvann hotade han mig med att komma tillbaka.

Och det var nog allt jag hade att säga idag. Fritt fram för tolkningar.

måndag 22 februari 2010

Hur man resonerar sig fram till glädje

Fast solen försvann och det snöade i natt och jag fick inte lov att tvångsinta någon alls.
Men vicevärden bestämde sig av någon anledning för att skotta min ståltrappa istället för att låta bli, som han brukar.

Så det ordnar sig kanske ändå, för till helgen ska det bara regna och inte snöa.
När det regnar är det plusgrader och då försvinner snön. Ni vet det va.

Och när snön är borta kan man se färger igen.

När färgerna dyker upp så kommer också ljuset.
Av ljuset bildas det värme och blommor och grönt gräs och picknick i parken.

Och om sjutton dagar ska jag till London och där är det redan plus sju.

söndag 21 februari 2010

I wish

Jag tycker att vi ska bestämma två saker:

1. Solen ska stanna resten av året.

2. Vi får alla lov att tvångsbeordra minst två personer i vår telefonlista till den låsta psykologiska avdelningen på valfritt sjukhus.

Javisst. Lätt årets bästa bestämmelser.

Ha det.

Don't say you will unless you will

Dom visar en koncert med Kanye West på VH1.

Jag älskar Kanye West!

Och så skiner solen så himla starkt utanför fönstret.

Jag älskar solen!

Bredvid mig på soffan har jag åtta böcker, skrivna av min farmor, som är som en jättelång dagbok om hennes liv.

Jag streckläser dom sedan igår och dom är så himla bra. Just nu är det så väldigt sorgligt för hon skriver om när min pappa hade lunginflammation och nästan dog.

Men dom är också så otroligt fina för jag får reda på så mycket. Jag önskar att jag fått känna både henne och farfar längre.

Dessutom så inser jag att livet var bättre förr. Skitsamma när egentligen, bara innan nu.

Och dom spelar Svenne Banan på min iPod

Ursäkta mig.

Vi har fest.

Återkommer annan dag. Imorgon till exempel.

Är det vår än?

Vi säger så.

torsdag 18 februari 2010

And I'll take everything in this life

Jag har letat så väldigt länge bland mina låtar ikväll. Eller först extremt länge i mitt huvud, men det hjälpte inte.

För jag har irriterande nog haft en på hjärnan som jag varken mindes titel eller text på. Hur det nu är möjligt. Heller inte artist.

Det enda jag mindes var att den var på franska, delvis, och att det var hip hop.

I alla fall. Så bra.

Sinik feat. James Blunt - Je réalise.

Om ni nu skulle vara på det humöret.

I can't do everything but I'll do anything for you

Visst är folk roliga.

Dom gnäller över att andra påpekar att dom är trötta på snön. Det är kul tycker jag. Att man liksom orkar bry sig.

Jag säger bara: Det finns en anledning till att man inte spenderar mer än en vecka i Sälen varje år.

Ska vi bestämma att det ser ut så här imorgon?

I said I love you like the stars above

Det blev lite senare än jag tänkt mig. Nummer nitton och jag skulle nämligen äta lite. Men så råkade hon låsa sig ute.
Så vi fick ragga upp en stege, en kniv och en ungersk man för att kunna klättra upp på andra våningen, lirka upp det nästan öppna fönstret och den vägen komma in i lägenheten.

Det var väldigt roligt. Speciellt kul var det när en av grannarna försökte leka stursk och upplyste oss om att han minsann höll ögonen på oss. Han trodde vi var inbrottstjuvar. Förmodligen.

Lite spänning i vardagen oavsett vad. Väldigt mycket mer spännande än kvällens match som vi förlorade med 22-38 i alla fall.

Men om jag skulle ta och visa det där jag sa att jag hittat.

Jag har ritat mig själv i ett A4-häfte från förskolan.

Sen, inuti, skulle man måla massa olika saker. Till exempel vad man helst ville bli när man blev stor.

"Jag vill bli en mamma."

Säger inte mer än så tror jag.
Lämnar er med en låt istället:

The Killers - Romeo and Juliet.

onsdag 17 februari 2010

Om imorgon inte kändes så oändlig

Tidigare idag knackade brevbäraren på. Dom gör så här i landet när man ska få paket. Inga satans avier här inte. Bara om man inte är hemma.

Och idag fick jag två paket. Stackars brevbärare som måste bära, men bra för mig. Asos.com hade skickat några saker i det ena och min mamma några i det andra.

Kortet på Mr Walker är från mamma.

Hon skrev att hon skickade ett kort på min gamla kompis (det är Fantomen när han "går på gatorna som en vanlig man" på kortet för er som inte fattar) och att Olli-Devil hälsar. Humor!
Och i paketet låg det också en diktsamling jag önskat mig.

Så himla gulligt!

Mamma och pappa håller annars mest bara på att packa ihop sina tre våningar exklusive källare för att flytta till lägenhet inne i stan.

Lite senare idag (kanske) får ni se nåt kul. Det kommer så många minnen fram när allt ska sorteras. Jag har hittat både kärleksbrev och framtidsdrömmar. Och så var jag tvungen att blunda en smula för sånt som fortfarande kändes alltför pinsamt.

Snart ska vi spela match. Mot Viborg. Och om man av någon anledning skulle känna sig lite våghalsig kan man spela på att vi ska vinna. Då får man 31 gånger sina satsade pengar.

Det känns inte direkt som om vi är favorittippade ikväll.

Well. Det var det nog inte heller någon som trodde.

Och så lite Spotify på det.

Nationalteatern - Men bara om min älskade väntar.

Later.

tisdag 16 februari 2010

Som nytt

Det var ju det där med besök, som jag sa.

Det var nämligen finbesök från Göteborg. Tre från Heid fick komma och se hur det kan vara att spela handboll i Danmark.

Frida, Sophie, jag och Elin. I en slags tjusig (men oplanerad) tripp-trapp-trull-uppställning.

Jag minns inte riktigt hur det började, men jag tror det var jag som kom med förslaget. Att det kanske kunde vara kul för dom som inte riktigt vet, att se hur det är. Här.

Tror dom uppskattade det.

Dom var med på tre träningar och avslutade med att se en match (som vi naturligtvis förlorade som vanligt).

Jag tyckte i alla fall att dom var hemskt gulliga. Det är ju lite konstigt, kanske, att umgås flera dagar i rad med några man inte riktigt känner. Men det gick väldans bra tycker jag. Och vi hade mysigt.

Ett.

Tänkte bara säga:

Hej.
Jag lever. Imorgon är det match igen. Väntar fortfarande på säsongens andra seger.

Nåja.

Förra veckan hade jag besök. Mer om det kan ni läsa här.
Återkommer ikväll.

onsdag 3 februari 2010

tisdag 2 februari 2010

I'd do the stars with you, anytime

Förresten. Tack för era låttips.

Middlesex - Integritet & The Killers - Romeo and Juliet var två av dom.

In på min playlist åkte dom.

Jag älskar när ni delar med mig av er musik!

Och ja. Tre nya från mig till mig.
1. R - When I think of angels
2. Joel Alme - A young summer's youth
3. Lil Wayne - Paradice
4. Herman Düne - I wish that I could see you soon (fast den var från min syster till mig efter en statusuppdateringskonversation på Facebook)

I'm probably better in my afterlife

Jag fick några frågor igen:

Hejsan :)!
Louise här igen. Nu är jag tillbaka med ny information igen. Jag har skrivit en gång till dig innan om min korsbandsskada och nu hade jag några frågor igen. Jag var på sjukhuset idag och så träffade jag min läkare och han var hur go och glad som helst. Inget att klaga på. Han kollade på mitt knä, kände och vred. Slutresultatet kommer bli förhoppningsvis tillbaka på planen igen till jul efter en "jobbig" operation. Operationen kommer bli av troligen i slutet av mars men förhoppningsvis tidigare för att jag är uppsatt på "förtur". T ex om någon blir sjuk och inte kan operera sig så får jag komma in och bli opererad tidigare. Jag hoppas på det. Men frågorna lyder: var du inte livrädd innan? Gör det inte ont? Han sa till mig att hela benet kommer svullna upp. Gjorde det på dig med? Vad var dina reaktioner när du vaknade efter operationen?

Har egentligen jätte mycket frågor men detta får räcka. Vill ju inte göra dig trött.

P.S. min blogg är inte uppdaterad men om du vill se vem jag är så kan du kolla ändå på bloggen. Har inte samma header som sist men du kanske känner igen mig ändå.

Kramar från Louise.


Så jag tänkte att jag skulle svara:

Hej!
Nu ska jag tänka efter lite. Jag kan inte minnas att jag var speciellt rädd inför operationen, för jag var ganska övertygad om att den skulle gå bra. Och dessutom att den var nödvändig. Det är så onödigt att oroa sig eller vara rädd för saker man ändå måste göra tycker jag. Jag ville bara få den gjord.
Men jag hade i alla fall med mig moraliskt stöd i form av en lagkompis när jag åkte till sjukhuset och minns att jag var mer spänd än orolig.
Det hjälpte nog också att jag visste att mamma skulle vara på plats på sjukhuset när jag vaknade.

Det jobbigaste momentet under själva operationen var innan, när jag var tvungen att få en nål med narkosen i handen. För jag hatar sprutor över allt annat (förutom kanske möjligtvis månaden november och mobbing) och dessutom var narkospersonen av det mer inkompetenta slaget och fick prova säkert fem gånger innan hon lyckades.
Men sen sov jag ju så det var inte så farligt.

När jag vaknade upp fick jag saft av en snäll tant och hon frågade om jag hade ont. Det hade jag.
För efter operationen gjorde det sjukt ont. Jag fick ha knät i en ställning när jag skulle på toa eftersom det absolut inte fick stödjas på och absolut inte fick röras och jag fick order om att inte göra ett skit annat än att ligga i soffan de första två veckorna. Lite rörelse skulle jag väl göra i och för sig, men inte så värst mycket. Jag minns något om att jag skulle böja några grader och strecka lite. Mer info om det under korsbandkategorin här till höger.
Jag åt inte så värst mycket dom första dagarna och hela världen kändes som om den gungade i säkert två veckor. Antagligen på grund av morfinet som jag spydde som en idiot av.

Knät var svullet som sjutton den första tiden och det gjorde verkligen ont den första veckan. Men jag fick med mig ett smart bandage med plats för ispåsar från sjukhuset som jag hade på knät dygnet runt. Och så hade jag en sjukt osnygg stödstrumpa på konstant. Mitt i natten fick jag gå upp (fast oftast vaknade mamma när jag brötade med kryckorna i rummet bredvid och hann före mig) och byta till kall is. Jag låg som ett pucko helt rak i sängen och sov så gott jag kunde. Jag åt smärtstillande var fjärde timma. Det känns lite som om man fått en bastuvarm fotboll inopererad i knät. Som jag föreställer mig det alltså. För det är så väldigt varmt och svullet och spänner så fort du inte ligger ner eller har det på en stol. Man ska ha kryckor i typ fyra veckor, fast man får börja stödja på det innan dom fyra vekcorna har gått.

Jag vet, det låter fruktansvärt. Och det är det. Jag vill inte skrämma dig utan bara berätta sanningen. I alla fall hur jag upplevde det. För det gjorde inte folk för mig och jag blev lite chockad över hur det faktiskt var.

Men.
Sen, när man får börjar göra saker, när man märker skillnad och kan mer och mer. Det är då det börjar bli kul. (Nåja, roligare än momenten innan i alla fall.) Och sen när du har gjort all din rehab och slitit med allt det tråkiga i en evighet så är du tillbaka och då är du mycket bättre än innan!

Och då kan du vara så himla, himla stolt över att du lyckades! Och sen glömmer du allt om hur ont det gjorde för du är bara så glad över att kunna spela handboll igen.

Lycka till så hemskt mycket! Och glöm inte låta mig veta hur det går. Kom gärna med fler frågor om du har.

Kramar.


Det känns som om det var hundra år sedan och ibland när jag tittar ner på mitt knä och ser mitt ärr så tänker jag: Men, vad fan är det där?

/A.k.a Guldfisken