onsdag 31 december 2008

Men vad ska jag ha på mig?

Jag visste att vi skulle vinna igår. Lätt som en plätt. Det var inte ens spännande.

I bussen på väg hem fick jag en ny vän. Christoffer, elva år gammal, pratade oavbrutet under den tid resan tillbaka till Horsens tog. Han frågade säkert tusen frågor där han behandlade allt från husdjur till bilar. Det var ganska intressant. Han avslutade med att tycka att min skada var väldigt dum och att jag absolut skulle komma och hälsa på hos hans granne för hon kunde heala. Hon var väldigt bra på det, berättade Christoffer och lovade mig resultat.

Mycket praktiskt det där! Kanske kunde jag spela handboll redan imorgon då? Tål att tänkas på, helt klart.

Och idag är det minsann nyårsafton. Blir väl skönt att avsluta det här året, eller vad säger ni? Nytt är bra, det tycker i alla fall jag.

Men Anonym, vad det står i Horsens Folkeblad ska du inte bry dig så mycket om. Dom vet väldigt sällan vad dom pratar om. Dock har du rätt i en sak: Jag kommer inte att spela för Horsens nästa år, det har jag redan bestämt. Det har jag ju även skrivit förut och i det här forumet ljuger vi inte.

måndag 29 december 2008

Och nu är jag här igen

Jag lovade visst att återkomma lite senare. Så här är jag.

Vi börjar med det väsentliga: knät.
Sedan sexveckorskontrollen och i och med den det nya träningsprogrammet går det faktiskt framåt! Jag märker skillnad nästan från dag till dag och jag kan lyfta mer, göra fler repetitioner och sånt. Kanske får man inte det, men det skiter väl jag i. Jag ser fram emot det tjugonde januari, då jag ska tillbaka på kontroll och få ta löpskorna med.

Idag var jag med riktigt mycket på handbollsträningen. Eller kanske inte med direkt. Men jag fick vara med och passa uppvärmningspass och jag stod i ena änden och sköt kantskott utan att hoppa och på fel ben. Alla är vi barn i början.

HH reser till Slagelse imorgon för årets sista match. Det är en fantastiskt lång resa och tar väl ungefär två timmar och passerar tre broar. Danskarna kommer nog ha kudde med sig. Det brukar dom ha när det är så långt. Själv tar jag med mig min mp3, boken jag läser (som för tillfället heter Mississippi börjar i lobbyn på Peabody Hotel och är skriven av Lee Smith) och take away-kaffe från närmsta bensinstation. Då brukar det mesta kunna ordna sig.

I övrigt har jag ont i huvudet och är trött och sur för att jullovet är slut och att jag inte hann träffa alla jag ville träffa i Göteborg. Men det var oavsett vilket väldigt mysigt och bra att vara i Sverige ett tag och snart kommer foton som bevisar min existens.
I alla fall så fort jag fått igång PhotoShop på den här datorn. Min nya alltså. Oh, den är så fin! Svart och blank och snabb.

Och snart är det nyår med. Det verkar bli fest då, om än en ganska oväntad sådan, för att fira av det här gamla skruttiga. Sen är det nytt år och kanske kan det bli en aning bättre än 2008. Det hoppas jag på.

Vad hoppas ni på?

Borta igen

Ja ja då. Nu är jullovet slut och jag är sedan i lördags tillbaka i Horsens igen. Synd att säga att ett svinkort jullov stod på min önskelista.

Imorgon är det match igen och om en halvtimma är det träning och taktik. Så ni fattar nog att jag inte hinner skriva mer nu. Återkommer senare idag.

Men knät går i alla fall framåt!

onsdag 24 december 2008

Helt plötsligt är det dopparedagen!

Gitarren går varm här hemma så här års. Dom flesta är väldigt musikaliska i den här familjen. Själv spelar jag inget instrument alls, men bjussar på SingStar och bilspel på Play Station om det är någon som är intresserad.

Nu är det dags för årets första julpromenad. Den blir nog inte så lång, men säkerligen trevlig. Förmodligen kommer kameran att få följa med, så kanske kan ni få se bilder från den en annan dag.

God jul alla!

tisdag 23 december 2008

Jag är redo nu

Så där ja. Ännu en heldag på stan med systrar och vänner. Och fika. Alla julklappar är ordnade och julstämningen är på ingång.

Det lilla barnet Leah har kommit hit nu och hon kommer ihåg mitt namn. Sånt blir jag glad av. Jag visar min uppskattning genom ett par svincoola jeans i storlek 92 eller vad det nu var. Små var dom hur som helst. Leah pratar både svenska och engelska för hennes mamma, min syster alltså, är ju svensk och hennes pappa är från Skottland. Det är häftigt med tvåspråkiga barn tycker jag. Leah är häftig.

Tror jag ska leka lite med henne sen.

Bara hunden är vaken...

Klockan åtta på morgonen väcktes jag av att hunden Oliver stod och ylade innanför dörren. Han var oerhört nödig uppenbarligen, för vanligtvis brukar han kunna ligga utbredd någonstans på parkettgolvet och vänta på att den första personen behagar sig ner från övervåningen. Men inte idag. Så han blev utsläppt i trädgården, där han för övrigt spenderar ungefär nittio procent av sina dagar genom att knyta kontakter till samtliga förbipasserande. Och det blir under en livstid ganska många, eftersom mina föräldrars hus ligger precis vid en busshållplats.

Och jag gick och la mig. Men tio minuter senare skällde han igen och hade visst redan tröttnat på trädgårdslivet. Förmodligen tyckte han att det var för kallt, stackarn. Helt vitt och frostigt på hela marken var det i alla fall.

När jag vaknade två timmar senare var det av doften av pepparkakor i hela huset. Och både köttbullarna och julskinkan stod färdiglagade på spisen. Herre gud, denna energi som krävs på jul! Tur att inte jag är ansvarig för något annat än dom paket jag ska ge bort och julgodiset jag snodde ihop igår. För min energi är inte så stor för tillfället.

Snart ska jag i alla fall ner på stan en stund igen. Har några saker kvar att köpa nämligen. Och det blir nog en fika med. Och så kommer en av systrarna från Stockholm med sin familj. Så ikväll blir det fullt hus.

Du är väl beredd tomten?

måndag 22 december 2008

Känn ingen sorg för mig Göteborg

Oh, har spenderat hela dagen på stan. Och inser återigen att det faktiskt inte är någon idé att försöka jämföra Göteborg med Horsens. I alla fall inte rent händelsemässigt. Det här är en stad, det andra är en liten by. Som att bo i Vänersborg typ.

Jag har väl inte direkt någon julstämning i sinnet än, men jag jobbar på det. Försökte skapa lite högtid i lägenheten innan jag åkte till Sverige, men adventsljusstaken hade brist på fungerande lampor och den stora vita stjärnan lyckades jag aldrig få upp i fönstret, så den lämnades stående mot väggen i vardagsrummet. Men här finns det å andra sidan julpynt i varje hörn. Och själv bidrog jag lite genom att hänga upp några garntomtar i julgranen.

Nu har jag tyvärr inte tid för er mer. Ska äta middag och dricka julmust.

söndag 21 december 2008

Going back to basic

Så där ja. Nu är jag i Göteborg över julen. Och på väg hit hade jag en supermysig fikadejt. Bra det.

Återkommer imorgon.

lördag 20 december 2008

Fortfarande dan före dan

Tror ni jag utökade min skrala köpta-julklappar-hög? Om jag gjorde! Sju paket till.

Och så några saker till mig. Jag är snäll mot mig själv nu, för det är ju faktiskt jul. Så jag fick en tröja och en sjal.
Och när vi delade ut saker som skulle passa till den personen så fick jag kaffe. Men chokladsmak.

Så jag har faktiskt inte tid med er mer nu.
Ska ha egen kaffeklubb.

Dan före dan

Nu är jag uppe så där tidigt igen. Och på en lördag till råga på allt! Jag antar att ni anar på vilken nivå min trötthet ligger nu. Men faktiskt så lyckades jag somna redan innan klockan två igår. Skönt för mig.

Så snart ska jag till fin-gymmet (vi har två olika vi tränar på) och styrketräna. Sen är det någon form av tävling med crosstrainern och cykeln där man ska vara indelade två och två. Men jag kan ju inte vara med eftersom jag är handikappad, så jag får nöja mig med att bara cykla i mitt eget tempo. Tur det finns TV inbyggd vid styret. Utgår från att det visas många bra program så här vid tiotiden på lördag morgon.

Efteråt ska hela laget till nummer 5 och ha julehygge. Dela ut våra saker och sånt. Och äta æbleskiver. Det är givetvis ett danskt påhitt och har, så vitt jag minns från förra året, inte det minsta med äpplen att göra. Det är inte konstigt att man blir förvirrad.

Och så hoppas jag att all världens julklappsidéer ska komma flygande till mig samt att butikerna ska vara öppna i eftermiddag, så att jag kan utöka min bara-en-köpt-julklapps-hög till en många-fler-köpta-julklappar-hög. Kanske i kombination med brunch på stan.

Och imorgon åker jag till Göteborg! Det blir en god jul, det säger jag bara.

fredag 19 december 2008

Spriten var bara ett beställningsjobb

Bilka har aldrig varit bättre. Jag är så sjukt nöjd med min sak som jag ska ge bort imorgon. Jag skämtar inte, den är svinbra. Fast förmodligen kommer inte en enda förstå min humor, för det brukar inte folk göra. Men det skiter ju jag i, precis som vanligt.

Nu när jag är i den här lilla svackan som vi ju har snackat om förut har jag ingen som helst tanke på att jag kanske borde ta på mig ordentliga kläder när jag går utanför dörren, så idag såg jag faktiskt ut som fan när jag vandrade runt bland alla julgodisköparna (det var väldigt många tilbudsmennesker där idag och Anthon Berg låg oförskämt bra till på upploppsrakan). Förmodligen trodde folk att jag var alkis med när jag köpte fem flaskor sprit och två backar öl.

Men oavsett alkoholistvarning så såg folk glada ut och log mot mig. Kanske av sympati.

Korsbandsknät är lite slitet nu. Mycket och ny träning idag. Men rolig sådan och en hel del bättre än pensionärsövningarna.

Kan jag inte somna ikväll så dör jag nog

Är fortfarande sjukt trött. Men jag måste ändå få reflektera över några saker. För jag tycker det är så fascinerande att lägga märke till hur olika folk beter sig.

Sjukgymnaster till exempel, dom är väldigt olika. Vissa vill gärna titta på det där programmet jag har med mig i handen när jag kommer till dom för första gången. Andra bryr sig inte alls om det utan kör på sitt eget race liksom. Vissa är väldigt fokuserade på uppgiften, eller vi kan kalla det patienten, medan andra inte verkar ha så himla stort intresse alls. Men det är väl så det är, vi är alla olika. Jag tror i alla fall att jag trivs bättre med vissa än med andra.

Idag har knät varit väldigt aktivt. Både hos sjukgymnasten och på gymmet och i hallen. Laget hade alternativ träning idag. Hopp och balans och medicinbollar vilket resulterade i att gröna trekilosmedicinbollar damp ner lite här och där i hela hallen under ungefär en halvtimma och att det under den perioden helt klart var bäst att se upp så att man inte satt i vägen. För en medicinboll i hög fart hade jag inte gärna fått på knät!

Jag tog istället den gamla holländaren i handen och gick till huset bredvid, gymmet. Där cyklade vi och tränade lite styrka. Squat är en av dom nya övningarna på mitt program och då får jag ha stången som vikt. Inte illa! Och den där maskinen där man sträcker knät med en liten vikt på, leg extension eller vad den nu heter, den får jag också använda. Denna lycka, denna lycka.

Nu vet jag inte riktigt vad jag ska göra resten av kvällen. Funderar på att äte lite mat. Och så måste jag till jävla Bilka för att handla present. Imorgon är det paketutdelning och vi har alla fått dra ett namn på en vi ska köpa en sak till. Saken ska dessutom vara något som har med personen att göra. Jag kan ju inte avslöja vem jag har, för det får man inte, men jag kan ju definitivt säga att paketet kommer vara från Bilka. Men jag behöver inte stressa med det i alla fall, för på radion sa dom att den stora affären har öppet ända till 22 idag.

Man vet ju aldrig, kanske hittar fler julklappar där. På Bilka finns ju allt. Öl till exempel, det har jag fått önskemål om.

Skulle någon kunna skicka hit John Blund?

Sedan min operation har jag inte riktigt kunna somna när man ska. Det har visat sig att jag uppenbarligen är som allra mest kreativ på natten och då extra påhittig just när jag ska sova. Det är ganska irriterande.
För just när jag lägger huvudet på kudden och släcker lampan efter att ha läst lite i den senaste raden av böcker (oj, nu lät jag visste lite som en pensionär!) så ramlar det omkull tankar och idéer och känslor. Och då är det inte så lätt att somna.

Så nu, när jag snart ska till sjukgymnasten för att träna så är jag jättejättetrött.

Jag vet inte riktigt vad det beror på heller. Kanske är det för att min kropp hela tiden har varit så väldigt van att springa omkring och bli trött av all hård träning, men att den nu inte kan bli det, eller så är det helt enkelt bara så att det finns väldigt många tankar i mitt huvud just nu.

Och sova ikapp hinner jag inte med förrän ikväll och då kan jag ju lika gärna vänta tills natten vilket ju innebär att jag kommer gå runt och vara jättejättetrött hela dagen.

Jobbigt det här.

Lite framtid, lite knä

Jag är rätt nöjd med kvällen. Styrelsen var på sitt allra gladaste humör och dom pratade en del om den nya omformationen av HH som ni säkerligen kan läsa om på klubbens hemsida om det skulle vara av intresse.

Och mitt möte med dom båda tränarna blev möte med bara en av tränarna, för den andra hade glömt bort det. Fick ju i alla fall mig att känna mig viktig. Vi pratade inte så mycket om handboll. I alla fall inte om min. Kanske en del om andras. Lite om framtiden med. Och nu har jag faktiskt kommit på det där vi har snackat om förut här på bloggen. Det där med att det finns en anledning till allt som händer och att någon av anledningarna oftast är positiv.

Innan jag blev skadad hade jag ju tänkt att jag bara skulle spela den här säsongen och sen inte mer. I alla fall inte på någon hög nivå. Men nu känner jag inte alls så, utan är mer än sugen på att kämpa för att komma tillbaka. Så jag räknar med att spela igen nästa säsong. Var det blir är dock inte bestämt. Jag vet inte riktigt vad jag vill nämligen. Jag vet att det inte blir här, för fyra år i Horsens tror jag minsann räcker för mig. Men det blir någonstans.

Så ni slipper mig inte riktigt än.

Efter mötet hade jag dejt med fys-Mikael och han hjälpte mig att träna mitt nya träningsprogram för första gången. Det gick bra och mest beröm fick jag på en trappövning. Superflot, sa han. Och det kändes bra för ett tag.

Fast sen blev jag lite orolig för att knät inte går så mycket framåt som det borde eller att det inte följer planen som det ska. Men det gör det. Jag glömde bara bort det ett tag, precis som jag glömmer bort andra självklara saker ibland.
Det kan ju vara så när man är i en bedövande svacka, att saker inte alltid känns så positiva och så var det idag. Men fys-Mikael lovade att han talade sanning när han sa att det visst det gick precis som det skulle och att jag inte skulle vara orolig. Då blev jag lite gladare igen och han gav mig en kram och önskade god jul.

Så ja, det går framåt och uppåt igen, imorgon har jag en fikadejt och nu är det mitt i natten. Igen.

torsdag 18 december 2008

Det har tydligen gått sex veckor nu

En snabb uppdatering mitt mellan julklappsinköp och möte med dom båda tränarna.
Köpte nyss årets första julklapp. Svinnöjd med den. Var även tvungen att handla saker till mig själv. Tyckte helt enkelt att jag hade förtjänat det.

Sexveckorskontrollen på sjukhuset gick fint. Dom sa att jag var bra och det är ju alltid skönt att höra. Och så sa dom att det såg fint ut. Och så fick jag nya övningar med vikter. Hör ni det folket! Med vikter.

Och så ska jag inte springa ännu, men jag får cykla (som om jag inte redan gjort det rätt länge...) och inte vara på crosstrainern (dessa dubbla besked, men jag vet ju på vem jag litar i det här fallet). Senare kan jag redovisa mina nya övningar här i bloggen, men det hinner jag inte nu. Några av övningarna på det fem sidor långa programmet (väldigt mycket plats på sidorna upptas av förklarande bilder) får jag inte göra än, men har blivit lovad ett par i julklapp och några stycken i nyårspresent. Bra det.

Nu måste jag dra. Kaffe i pappmugg och möte väntar innan träningen.

onsdag 17 december 2008

Helt plötsligt är det kväll igen

Jag somnade faktiskt igår. Fast klockan var visst rätt mycket.

Ni få ursäkta den bristfälliga uppdateringen här för tillfället, men jag är nere i en liten svacka. Bedövad, kan man säga. Så känns det ungefär. I alla fall emellanåt.
Och först hade jag tänkt skriva att jag skulle ta en liten paus här. En stund bara. Men jag vet inte riktigt. Det går nog bra ändå. Så jag väntar med paus, väntar med det mesta.

Idag hade laget träning ihop med Esbjerg och jag slapp ännu en gång följa med. Men imorgon blir det spännande, för då är det återbesök på sjukhuset. Både läkaren och sjukgymnasten har avsatt tid till mig. Är det inte fantastiskt? Jag lovar att hålla er uppdaterade om hur det går.
Efter sjukhusåterbesöket har jag blivit kallad till möte med dom båda tränarna. Även det är ju oerhört spännande måste jag säga. Sen är det träning med den duktiga sjukgymnasten i klubben och därefter julgrejs med styrelsen. Precis vad jag känner vill.

Måste ut på stan och handla julklappar också. Det känner jag något mer för.

På söndag är det äntligen jullov och jag räknar med att vara på väg från Horsens klockan 13.01. Träningen slutar 13.00. Förhoppningsvis blir det några timmar senare ett stopp i Malmö för fika med en väldigt bra tjej, annars direkt till Göteborg.

Och i Göteborg, där blir allt bra igen.

Och så säger dom att det är jul snart

Jaha. Det är mitt i natten nu visst. Nästan tre. Och jag har precis diskat. Hoppas jag inte störde grannarna. Inte för att jag för tillfället bryr mig det minsta om hur dom har det.
Igår natt låg jag dessutom och hostade i flera timmar. Det bör dom ha hört, för jag hör i alla fall dom ganska väl.

Jag tror faktiskt inte att jag alls ska försöka somna idag. Det verkar meningslöst på något sätt.

Istället kan jag ju redogöra för min playlist.

1. Håkan Hellström - Försent för Edelweiss
2. Melissa Horn - Sen en tid tillbaka
3. Kanye West - Heartless
4. Julia - Bewitched
5. Beyonce - Save the hero
6. Dido - Don't believe in love
7. Titiyo - Love has left your eyes
8. Leona Lewis - A moment like this
9. Beyonce - Broken-hearted girl
10. Rammstein - Ohne dich
11. Julia - Without reason
12. Dixie Chicks - Sometimes I wake up crying
13. Carpark North - More
14. Håkan Hellström - Luften bor i mina steg
15. Dixie Chicks - We danced anyway
16. Kanye West - Robocop
17. Sophie B Hawkins - As I lay me down to sleep

Muntert värre, som ni kanske lägger märke till.
Finns väl inte så mycket mer att tillägga.

tisdag 16 december 2008

Du vet aldrig vad jag drömmer om

Jag drömde en del under helgen. Mest om otrohet, men så är det ju. Uppenbarligen.

I alla fall. Drömde att jag spelade match igen. Bara ett par månader efter operationen. Alla i drömmen tyckte det var så väldigt underligt att jag kunde det, men det kändes helt naturligt. Laget var någon typ av blandning av landslaget och HH. Mycket underligt. Och vi hade Tuija Pasanen (som jag hade som coach i Sävehof) som tränare.
Jag gjorde tre mål, men Tuija hade en taktik. På det första målet skulle jag trampa över med vilje för om vi gjorde mål för snabbt så betydde det att det andra laget vann. Mycket logiskt.

Efter matchen gick vi in i ett redskapsskjul och lyssnade på musik och där berättade Tina Flognman att låten vi hörde hade Sven-Bertil Taube skrivit till hennes pappa.

Ganska ofta undrar jag hur mitt huvud tänker. Speciellt ofta när jag sover.

måndag 15 december 2008

Å så är alla på plats igen

Nåja. Det är snart natt över Horsens igen och jag är sedan många timmar tillbaka i det jyske igen.
Tyskland visade sig onekligen från sin ljusaste sida. Kanske med undantag av den fyrtio minuter långa och i princip stillastående kön jag hamnade i på väg därifrån. Och det dessutom bara några mil efter att min GPS (som lystrar till namnet Astrid) lurat bort mig från motorvägen (! - fattar inte att jag gick på det...) och på villovägar in i nåt litet fult centrum långt från den ursprungliga rutten. Jag var tvungen att tala henne tillrätta (ni kanske tror att det är ett skämt, men jag gjorde faktiskt det) innan vi kunde fortsätta.
Jag är säker på att Astrid njöt av sitt hyss, men jag gjorde det i alla fall inte.

Något av det konstigaste med tyskar, om man bortser från deras frisyrer, är att när dom säger att dom pratar engelska så gör dom aldrig det. För varje gång jag har frågat: Do you speak english? i någon typ av affär så säger dom Yes, a little bit. Men meingen Yes, a little bit visar sig alltid vara den enda meningen dom faktiskt kan. För allt annat säger dom på tyska i alla fall. Tur för mig att jag förstår tyska, även om jag inte kan prata det så himla bra.

Det tyska skolväsendet borde se över sin engelskaundervisning.

Dagens handbollsträning skedde i samarbete med SK Århus, i Århus, så jag slapp hänga med och fick träna själv här i Horsens. Skönt för mig. Enligt rapporter efteråt gick det idag betydligt bättre för HH än sist dom båda lagen hade samträning. Den gången blev det överkörning, idag blev det vinst. Ett fall framåt kan man tänka.

På torsdag har klubben inviterat till julhygge. Med bestyrelsen och allt. Fint ska det vara. Kanske får vi öl? Denna lycka.

torsdag 11 december 2008

En sak till

Min syrra. Cool va!

Och knät då?

Men känner ni inte mig nu?
Självklart slarvar jag inte med knäböjen!

Men jag har fått veta att jag inte alls får cykla så mycket och fort som jag tyckte att jag visst kunde, så det är lite tråkigt, men annars går allt bra. Knähumöret är i princip på topp. Fast ungefär varje dag så utbrister jag ett frustrerat: Jag hatar mitt knä!
Men det gör jag ju inte egentligen, utan vill gärna få fortsätta ha det kvar. Men jag ogillar att det inte lyder mig.

Jag har fått nya övningar som jag praktiserar ofta. Det är det som är grejen känns det som. Allt ska göras lite, men ofta. Och alla övningar kan lika gärna göras hemma som på gymmet eller i hallen. Passar ju om inte annat bra en sån här ledig helg. Och för övrigt även när man är sjuk och inte gärna går utanför dörren.

Och vad gäller förkylningen så börjar det kännas lite bättre nu. Lite. Men jag tror att knappa fem timmar i bilen tillsammans med en bränd mp3-CD och den nyköpta GPS:en kommer göra det hela mycket bättre.

Såg ni förresten Stjärnan i TV idag? Visst var hon bra?

Ovan molnen är himlen alltid blå

Men det var då fan vad den här förkylningen sitter i!

Imorse när jag vaknade kunde jag nästan inte andas. Eller jag vet i och för sig inte om man kan kalla det imorse när klockan var tolv. Men andas kunde jag i alla fall knappt.
Och om jag hade pratat nu så hade man hört att min röst låter ungefär som om jag har varit på fest flera veckor i sträck. Men jag håller tyst där jag ligger på min soffa och dricker te.

Nåja, ikväll ska jag packa och imorgon ska jag vara frisk igen har jag bestämt, för då ska jag prata hela natten.

Kanske borde svepa en sexa whiskey bara för att.

onsdag 10 december 2008

Back on track

Sådär ja.

In med Sara Eriksson och se så bra det blev!
Ut med skadad makedonsk högerkant och se så bra det blev!

Vinst.

Men hur är det med Matilda Boson? Hon kommer verkligen att behövas i nästa match.

Halvvägs in i skiten

Jag har några frågor efter Sveriges första halvlek mot Makedonien. Det står tretton lika för dom som inte vet.

1. Varför spelar man inte med Sara Eriksson på högernio?
2. Varför kan Terese Helgesson ALDRIG gå på utsidan av tvåan?
3. Hur kommer det sig att Linnea Torstensson i princip alltid väljer att gå upp och skjuta utan egentlig satsning OCH med en man mindre på banan när det bara gått några sekunder?
4. Varför tar Teresa Utkovic så få av dom kantlägen hon faktiskt får?
5. Hur kan man låta Makedoniens högerkant göra nio mål på en enda halvlek?

För mig är det inte underligt att vi inte vinner matcher när vi gör så där. Nu är det skärpning.

Soffan är min bästa vän

Jag fortsätter tydligen vara sjuk idag igen, så jag ligger på soffan och kollar på tv. Har precis sett en av dom bästa filmerna någonsin. The Lake House med Sandra Bullock och Keanu Reaves är helt fantastisk och jag fattar inte varför jag aldrig sett den tidigare. Den har funnits i min filmlåda jättelänge! Precis min typ av film i alla fall.

Nåja, nu är den slut och jag vet inte riktigt vad jag ska göra mer. Är helt otroligt trött och jag växlar mellan att vilja se ytterligare en film, som jag dock redan sett en gång: The Holiday (Cameron Diaz, Kate Winslet, Jack Black och Jude Law) och att sova.

Ska nog duscha först så får vi se. Och sen är det ju handboll ikväll igen.
Spännande matcher: Sverige - Makedonien och Danmark - Spanien.

Hoppas på bredare spel från Sveriges sida. Och bättre avslut, snabbare förflyttningar, bollmottagande i fart. Skulle vilja se riktiga satsningar från ytternio och att playmakern följer upp och lyckas med konststycket att få bollen transporterad hela vägen över till nästa niometare som kommer i fart. Det är inte svårare än så faktiskt. Makedonien har inte det bästa försvaret i EM. Långt ifrån.
Och nyckelordet i kvällens match bör vara fart.

tisdag 9 december 2008

Handboll är uttröttande!

Nåja. Det blev ju en ganska så promenadsäker seger för norskorna mot Danmark. Dom danska kommentatorerna, som egentligen inte heller innan matchen trodde på en dansk seger, var inte så nöjda och pratade om överkörning. Katastrof med.
I princip kan man faktiskt säga att Danmark blev spelade lika långt av banan som Sverige blev igår. Femton minuter utan mål idag och det var väl nåt liknande igår. Kanske kan Sverige och Danmark träna anfallsspel ihop?

Men helt ärligt. Hur kan det bli så stora siffror i en mellanrunda?
Är det inte meningen att dom bästa lagen ska ha gått vidare?

Stannade hemma från träningen idag. Ett inslag av feber och ont i halsen gjorde det dumt att gå dit. Så jag somnade på soffan och drömde mardrömmar om otrogna pojkvänner istället. Vet inte riktigt om det var så mycket bättre. Och dessutom är jag fortfarande trött. Tur att jag snart ska gå och lägga mig igen och att det är en ny dag imorgon. En onsdag.

Jo, Anna Rapp läser uppenbarligen min blogg, men verkade mest ta min kritik som ett skämt. Och sen gjorde jag kaffe till henne och vi åt pepparkakor ihop. Det var trevligt. Om man bortser från matchresultatet då.

Men vad jag inte förstår är varför Matilda Boson får lika dåligt betyg i DN som dom andra. Samtliga spelare fick antingen etta eller tvåa efter matchen mot Tyskland. Matilda var ju bra igår och den enda som lyckades med det hon skulle.

DN kanske inte kan så mycket om handboll?
Jag borde få sätta betyg på dom. Helt objektivt sett alltså.

Med lika mycket smink som Charlotte Perelli nästan

Jag kan meddela att känslan jag hade när jag befann mig på Arlanda flygplats med total tv-sminkning klockan halv nio en tisdagmorgon var annorlunda. Jag undrade lite om folk jag träffade på där kanske trodde att jag brukade gå ut sån där. Som en jättesminkad person. Det är väldigt konstigt att plötsligt ingå i den gruppen.
I vilket fall som helst så fanns det ingen tid för krigsmålningsborttagning innan taxin kom och alltså körde mig till flygplatsen.

Men det var kul att vara med. Både igår kväll och idag. Två helt olika sändningar visserligen. Flera timmars fokusering igår och bara några minuter idag. Vad säger ni? Såg ni nåt av det?

Nu ligger jag återigen på soffan i Horsens och håller på att dö av trötthet. Jag ska snart sova ett par timmar innen dagens gemensamma träning halv fem. Och ikväll väntar matchen Norge - Danmark på dansk tv. Skulle i vanliga fall ha tippat en solklar vinst till dom förstnämda, men i det här mästerskapet kan tydligen allt hända, så jag avstår.

Min förkylning har väl inte direkt blivit bättre av allt flängande och brist på sömn, men nu ska jag ta det lugnt fram till på fredag.

Då är det ett nytt äventyr som väntar. Sånt otroligt jetset-liv jag lever.

måndag 8 december 2008

Det måste varit världens längsta handbollskväll!

Helt slut nu. Kom precis till hotellet. Att hålla koll på tre matcher på en kväll och att dessutom vara alert nog att säga nåt smart både i halvtid och efter matchen är krävande. Men också roligt, naturligtvis!
Fick till min oerhörda stolthet ett personligt meddelande av min polare Claes "skjut inte i semaforen" Hellgren efter matchen. Han sa: "Hälsa Wiel Fredén att hon var kanon.". Känns stort!

Nu ska jag snabbt in i duschen och ladda inför uppstigning kvart i sex imorgon. Klockan 06 kommer taxin och hämtar och tar mig med till TV4 igen. Sminkning och besök i morgonsoffan. Anna Rapp ska också med. Tror det blir bra. Vi kommer nog dessvärre vara tvugna att såga Sverige en aning. En ganska stor aning faktiskt.

Men nu håller min hals på att döda mig så jag måste gå. Man kunde inte se i TV att jag hade feber va?

Framme i Stockholm och inkvarterad på Körsbärsvägen

Har precis kommit till mitt hotell. Elite Hotel Arcadia heter det och jag vet bara att det inte ligger så himla långt från TV4. Men var det ligger i förhållande till restan av Stockholm har jag inte en susning om. Jag känner bara till platser på Söder.

Men nu ska jag i alla fall gå upp på mitt rum och byta om innan ännu en taxi kommer och hämtar mig om ungefär en timma. Det kommer bli en lång eftermiddag och kväll. Har fortfarande ont i halsen, men taxichauffören gjorde mig nöjd genom att ha en skylt med mitt namn på. Visserligen felstavat, men det är ju snarare en regel än ett undantag.

Och förresten så kan man nog se en del av sändningen på vanliga TV4. Alltså den biten där Sverige spelar. Start klockan 18.00. Hur mycket jag är med där har jag inte heller en aning om. Jag vet väldigt lite nu för tiden. Fast med i morgonsoffan imorgon ska jag tydligen också vara säger dom. 06.55 sharp!

Vi ses!

Det är uppenbarligen helt bäcksvart utanför fönstret så här dags

Nu är det visst morgon igen.

Strax före sju vaknade jag upp med ont i halsen och ångrade för en stund att jag lovat befinna mig i Stockholm idag. Hade hellre sovit. Men det gick ganska fort över. Fast jag har fortfarande ont i halsen.

Snart ska jag bege mig till Billund och därifrån flyga till Stockholm via Köpenhamn. När jag ska tillbaka igen imorgon så åker jag direkt från Arlanda till Billund. Mycket bra!

Så nu har jag inte riktigt tid med det här längre, men det kan ju hända att vi ses i eftermiddag då. Vilken tid som gäller vet jag inte, men jag tror att det ska visas tre matcher och att jag ska vara där hela tiden. Lång dag det här, helt klart.

Wish me luck!

söndag 7 december 2008

lördag 6 december 2008

Mest vågrätt idag va?

Festen igår var rolig. Och alla var väldigt snygga.
Men idag känner jag mig av någon anledning inte alls lika förtjusande.

Lite McDonalds och en oavgjord match mot Ryssland (det var ju ett helt fantastiskt försvarsspel Sverige visade upp - framför allt i första halvleken!) har just gjort dagen något mer uthärdlig, men ett tag undrade jag om jag över huvud taget skulle överleva.

Klockan har redan blivit mycket igen och jag ska definitivt gå och packa ner mig själv i den väldigt obäddade sängen inom ganske få sekunder. Imorgon har jag inte många planer, men andralaget spelar visst hemmamatch vid tolvsnåret. Om jag är vaken då kan det hända att jag beger mig dit.

Ciao.

fredag 5 december 2008

Strax efter brunchen, lite innan julfesten

Det är så fancy att vara inkallad av TV4!

När jag landar kommer det finnas en taxi som väntar på mig på Arlanda. Förbetald givetvis. Undrar om chauffören kommer ha en sån där fin skylt med mitt namn på? Jag har alltid undrat vilka alla dom där höjdarna som får ett sånt ypperligt mottagande på alla flygplaser är. Och nu vet jag ju. Dom är såna som jag. Det var möjligtvis dagens största överraskning!

Och önskar jag bo på något speciellt hotell i stan? Välja själv liksom. Fancy, som sagt!

Nu: Kanye West - Robocop på repeat, dusch, knäundersökning, handling till ikväll, fest.

Blir bra det här. Riktigt bra. Och snart är det helg igen. Spänningen är i princip olidlig.

Jag har vinterdäck på och nu är det snart jul

Idag är det julfest i Horsens. Eller julefrokost, som vi säger här.
När jag, för fyra år sedan, fick min första inbjudan till julefrokost i Danmark fattade jag inget. Inte för att jag trodde att frokost betydde det samma som i Sverige, för det hade jag ju lärt mig. Frokost betyder lunch och frukost heter morgenmad. Det är lika konstigt som att ganske inte alls betyder ganska utan helt.
Men i alla fall. Jag tyckte det var märkligt att jullunchen inte skulle starta förrän klockan 18. Och jag tänkte: hur konstiga är danskarna som äter jullunch så sent?

Men sen fick jag veta att man bara kallar det för frokost, trots att alla vet att det är middag. Aftensmad alltså. Så ikväll är det juleaftensmad i Horsens. Eller julfest, kort och gott. Spännande det!

Dansk julmat har ganska många likheter med svensk, fast är ändå inte samma. Ingen skinka i alla fall, och det är mycket fokus på fisk. Samtliga danskar är dessutom övertygade om att svenskar kan dricka helt vildt meget snaps och propsar alltid på att man ska svepa dom på rad med sjuk frenesi.
Jag är svensk och jag gillar bara den snapsen som smakar fläder. Men jag skulle välja julmust alla gånger av alla om jag fick.

Nu blir det brunch. Vi snakkes.

torsdag 4 december 2008

Ibland kommer man dit man aldrig trodde man skulle nå

Jag trodde aldrig jag skulle vilja påstå det här, men:

Håkan Hellström:

- Luften bor i mina steg
- Förhoppningar och regnbågar
- För sent för Edelweiss
- Himmel blå, himmel blå
- Dom kommer kliva på dig igen
- Visa vid vindens ängar

Svinbra!

Jag ska visst ut och flyga!

Och kan hända får jag äta upp orden i det förra inlägget nästa vecka.

På måndag får ni visst se om ni vill. TV4 är det som gäller.
Ooo, så spännande!

Vi får hoppas att övning ger färdighet

Anna Rapp är ju väldigt snäll och så, men jag är inte speciellt nöjd med henne som expertgäst i studion, det är jag inte.

Dom där i Makedonien

Å, vad dom är duktiga!

Nu tror jag att jag kan hitta fram snart

Idag har jag köpt en GPS.
Svinbra faktiskt, för snart är det tredje advent och då ska jag på äventyr!
Har redan provinställt diverse intressanta adresser. Nästa helg till exempel, så planerar GPS:en att min resa kommer att ta 4 timmar och 28 minuter. Och det är ju inte så farligt långt. I alla fall inte om man ser till målet.

Snart är det träning igen och dags för ytterligare svettattacker på cross trainern. Ni kanske inte vet vad det är för nåt, men då föreslår jag att ni googlar den.

Och så är det match igen ikväll. Har börjat vänja mig vid att inte vara med längre. Men det känns ändå konstigt. Jag tänker: åh, nu börjar uppvärmningen och åh, nu ska dom springa in och bli uppropade. Och vad får jag göra? Sträcka knä. Inte rättvist alls, det säger jag bara.

Sjukgymnasten i Horsens sa att jag skulle massera lite på ärret. Varför har jag glömt, men jag gör som han säger lite då och då och det känns faktiskt bättre efteråt. För ibland så bara kliar det helt otroligt mycket liksom nere i ärret på nåt sätt men om jag trycker lite där så försvinner det tillfälligt.
Och för att citera min lågstadielärare, som efter att man gråtande kommit haltande till henne (och förvisso även stört henne under den välbehövliga kafferasten med kompisarna i lärarrummet) för tröst efter ett hårt asfaltsfall på skolgården, brukade säga: Äsch, det där är väl inget! Det går över när du blir gammal.

Jag antar att hon visste vad hon pratade om, för hon var så gammal att hon till och med hade vitt hår. Mycket äldre än så är det svårt att bli.

onsdag 3 december 2008

Me, myself and I

Idag har mitt lag varit i Esbjerg och haft samträning med dom. Fast jag slapp. Förra veckan var det SK Århus som var i Forum och tränade med oss. Det är så väldigt mycket samträningar nu för tiden när många lag har spelare iväg på EM och annat.

Fast det är inte så mycket samträningar för mig. Jag gör det mesta ensam. Eller vänta, jag gör visst allt ensam. Men dom andra är snälla och frågar ofta hur det går.

Går det framåt? frågar dom. Och ja, det gör väl det. Kanske inte så fort bara. Dom brukar också säga att ärret ser fint ut. Det tycker inte jag. Det ser bara ut som ett ärr. Inte är det det minsta sexigt som ärr i ögonbrynet heller. Det bara är. Ärr.

Istället stannade jag i Horsens och gick till gymmet. Cyklade en stund och tränade mig svettig (kors i det jävla taket för det!) på cross trainern.

Och imorgon är det match för Sverige igen. Heja!

Mera läsning

Här finns en ganska lång intervju med mig om ni vill läsa. Så här dagen efter.

tisdag 2 december 2008

Sverige - Vitryssland

Sverige - Vitryssland 21-21. Och vad fan hände? Det skulle ju bli en lika säker som viktig seger.

"Obeslutsamt", säger Robert Perlskog. Möjligtvis.
"Erbarmligt anfallsspel", säger Claes Hellgren.

Jag tror i och för sig att samtliga spelare i landslaget faktiskt hade beslutat sig för att vinna idag. Och att ingen skugga kan falla över deras inställning. Givetvis kan vi prata om premiärnerver, som alltid efter den första matchen i ett mästerskap, och om rädslan för att förlora.
Men så är det att spela i det svenska landslaget nu för tiden. Då är man favorittippad emellanåt. Speciellt mot ett lag som Vitryssland.

Men helt ärligt, vi spelar alldeles för smalt! Niometarna går helst (eller i vissa fall till och med bara) inåt. Det i sin tur gör kanterna onödiga och tvingar dom att ta högrisklägen med smala vinklar eller hoppa in trots att utspelet inte var speciellt bra. Jag vet hur det fungerar och förstår Matilda Boson, för jag gör precis likadant själv. Ge mig bolljäveln bara, så tar jag mitt eget läge. Men med högrisklägen blir det också fler missar.

Så när vi började missa kom kanske den där rädslan i alla fall. För det är ofta då dom där rösterna dyker upp inne i huvudet. Dom som säger saker som: hur mycket vinner ni med idag då? och det här tar ni lätt!. Och trots att man som spelare svarar på journalisternas frågor med lite lagom genomsnäll ödmjukhet och säger att vi tar en match i taget och inte vet så mycket om Vitryssland och sedan avslutar med att säga något i stil med att ingen match är vunnen på förhand, så är det lätt att glömma av det när det hettar till som mest. Trots att det är just det man måste klara av att fokusera bort. Är det det som kallas rutin?

Linnea Torstensson sa efter matchen att det var tafatt och ängsligt i andra halvlek och det stämmer ju onekligen.
Ibland syns det på spelet utan att det känns i huvudet och förhoppningsvis var det så det var idag. För Sverige har egentligen ingenting att vara det minsta rädda eller osäkra för. Och speciellt inte nu. För efter det här som, enligt förväntningarna, var en ganska så katastrofal inledning på EM i Makedonien kan det ju i princip bara bli bättre.

söndag 30 november 2008

Bara tjugo till

Just det. Har laddat hem Skype till datorn. Så om vi känner varandra kan du ju leta upp mig där.

Inte många ord idag

Det där med VIP-inbjudan och fri bar och allt sånt där är kanske inte så dumt ändå.
Eller möjligtvis lite dumt dagen efter.

Kvällen var i alla fall trevlig och inleddes med solklar seger till dom gamla i TP. Jodå.
Och sen då, som sagt, fri bar.

Nu: reality shows på MTV och senare Maui-burger på en av Horsens restauranger. Bra det.

lördag 29 november 2008

Stiltje på landet och jag räknar ner igen

Jaha. Det här med att det är uppehåll i serien och så. Gillar det inte. Det är lite tråkigt faktiskt. Det finns liksom inget att sysselsätta sig med.
Förutom att fortsätta med det ständiga oket att böja och sträcka det högra benet. Men det går i alla fall framåt. Tror jag.

Fysen säger: Den här rörelsen kan du göra hundra gånger per dag.
Hundra!
Fysen fortsätter: När du sitter framför tv:n till exempel.

Jag vet inte riktigt... Orkar nog inte räkna så himla noga. Men det är väl som med allt annat man ska göra ofta. Lite på känn alltså.
Igår fick jag dock styrt upp att jag får lov att träna ihop med fysen två gånger i veckan (jag bad om det alltså och det gick bra). Eller i alla fall där han jobbar, så att jag inte behöver ringa till sjukgymnast-Mia varje gång jag har en fråga under pågående träningspass. Det är ju framför allt oerhört bra för hennes telefonräkning eftersom hon från och med på måndag kommer befinna sig i Makedonien med landslaget.

Första EM-matchen på tisdag (och jag som till och med har tv4 här, kan ju inte bli bättre!) och jag kommer sitta klistrad, I tell you.

Ikväll är det fest i Horsens. VIP-inbjudna till något slags jingle-hallojsa på ett ställe i byn. Och efter vad jag har fått veta om lagets senaste besök där så kan jag förvänta mig lite vad som helst.

Och snart är det tredje advent. Både första och andra kommer först, jag vet det, men bryr mig inte särskilt.

Jaha, en lista

1. Vad tänkte du när du såg dig själv i spegeln första gången i morse?
Fan vad snygg jag är.

2. Hur mycket kontanter har du på dig?
Inte en spänn just nu.

3. Vilket ord rimmar på “test”?
Fest.

4. Favoritplanet?
Den gröna.

5. Vem ligger fyra på missade samtal-listan på din mobil?
Ett göteborgsnummer som visade sig gå till GHF's handbollstidning. Jag fick vara med på frågesport. Fast det var skrämmande många frågor om herrhandboll för att vara en duell mellan damhandbollsspelare.

6. Vilken är din favoritringsignal på din mobil?
Nån som inte är hysterisk.

7. Vad har du på dig på överkroppen just nu?
Svart linne, grå tröja från Monki, bh.

8. Sätter du etiketter på dig själv?
Nej, gör du?

9. Vad är det för märke på skorna du har på dig?
Har inga skor på mig inomhus.

10. Ett ljust eller mörkt rum?
Ganska lagom helst.

11. Vad gjorde du vid midnatt?
Hängde på msn.

12. Vad står det i ditt senast mottagna SMS?
Yes I do! Tell me...

13. Var ligger ditt närmaste Seven Eleven?
Århus?

14. Vilket uttryck använder du mest?
Svinbra.

15. Till vem sa du “jag älskar dig” senast?
Minns inte.

16. Vilken pälsbeklädda sak rörde du senast?
Luvan på min fejk Canada Goose-jacka från Kina. Lika varm som orginalet, bara några tusenlappar billigare. Svinbra, som sagt.

17. Hur många olika sorters droger har du nyttjat de senaste tre dagarna?
Pepparkaksdrogen!

18. Vilken ålder har varit bäst hittills?
OS-åldern.

19. Din värsta fiende?
Den uppenbara anledningen till varför jag kallas Paniken.

20. Vad har du för skrivbordsbild på datorn just nu?
Blad i närbild.

21. Vad var det senaste du sa till någon?
Vi ses på söndag!

22. En miljon dollar eller förmågan att flyga?
Det finns ju redan flygplan. Miljonen, lätt.

23. Gillar du någon särskild lite extra mycket just nu?
Ja.

24. Senaste låten du lyssnade på?
Rammstein - Ohne Dich

torsdag 27 november 2008

Sitt inte bara tyst!

Jag berättade för en som arbetar på det lokala gymmet om min önskan att åka utomlands, att se världen. Det tyckte han var bra. Han tyckte dessutom inte att Sverige var så mycket att ha, trots att han själv kommer därifrån.
Och vi pratade vidare. Jag nämnde bland annat Afrika som en av dom delarna jag skulle vilja besöka. Personen på gymmet kunde däremot inte alls se anledningen till att resa dit.

Nej, sa han. Där finns det ju bara svartingar. Dit skulle jag inte vilja åka!

Jag vet inte med er, men själv är jag inte alls förvånad över att det är krig i världen. Heller inte över att det existerar mobbing eller att folk känner sig utstötta, orättvist behandlade och ensamma.

Jag känner att jag måste göra något snart. Ge mig ett projekt, så ska jag stötta det. Eller visa mig en väg att gå, så startar jag det själv.

tisdag 25 november 2008

Tack för det Televerket

Jag skulle faktiskt bara vilja lägga in ett totalt egoförhöjande citat (hittat på europamester.dk):

"De 5 nye er Gabriela Kain, Frida Toveby, Karin Isaksson, Petra Skogsberg og Jenny Wikensten, som er med i stedet for den formentlig populæreste svenske spiller i Danmark siden Åsa Eriksson, knæskadede Annika Fredén fra Horsens."

Glöm aldrig det, ego!

måndag 24 november 2008

Och vännerna är dom samma

Jag är tillbaka i Horsens igen och det känns ganska bra.

Livet på landet fortgår precis som förut och idag var det handbollsträning, precis som vanligt. Inte för mig då nä, även det precis som förut.
Jag har mitt gummiband och min pilatesboll och roar mig själv. Och det går väl rätt bra antar jag. Inte för att jag säkert kan säga det, för jag har ju noll och ingen erfarenhet av tidigare korsbandsskador. Men idag, när det strax gått fyra veckor efter operationen, kan jag mer än jag kunde nyss. Cykla till exempel. Och gå nerför trappor.

Men det var spännande att vara på träningen igen. Och kul att träffa dom andra.

Just nu sitter jag dock på soffan och njuter lite av att vara själv. En helt klart underskattad sysselsättning om ni frågar mig. Imorgon kväll ska jag vara social igen.

Och så var det ju det här med landslag. Sverige vann, som väl alla vet, samtliga tre matcher i Frankrike i helgen. För oss insatta var det väl inte direkt en överraskning, men ändock fantastiskt! Och hur mycket jag än önskar att jag själv kunde vara med så ser jag sjukt mycket fram emot att få kolla på matcherna i EM. På tv givetvis, jag finns ju inte i Makedonien. Men medalj till oss, det är vad jag tror.

Försöker att inte tänka på det så mycket, att jag inte kan vara med. För det är lite jobbigt. Jag försöker istället intala mig att jag kan komma tillbaka sen, efter skadan.
För att träna rehab utan att ha något mål med allt jävla sträckande och böjande är för mig detsamma som att befinna sig inlåst i en isoleringscell i fängelset. Utan ljus och mat.

Har fått en så kallad inofficiell inbjudan till att komma på besök när laget är samlat i Lund innan EM, men vet inte om jag kan. Har inte kollat på schemat här i byn än. Dessutom är det rätt långt till Skåne.

Så jag jobbar på med övningarna från ålderdomshemmet och går runt och ler mot alla och rabblar: bra tack, det går framåt i alla fall, jodå, jag får cykla nu och ärret ser fint ut, tackar som bryr sig.

Och så tänker jag på framtiden.

lördag 22 november 2008

Sista kvällen med gänget

Imorse när jag kom ner från övervåningens sovrum låg det en cd-skiva i toaletten. Och min stora pilatesboll hade förflyttat sig från vardagsrummet till köket. Det låg mängder med färgglada och bildrika böcker på golvet och tv:ns samtliga fjärrkontroller hade förpassats upp på översta hyllan.

Barnet Leah är på besök i Göteborg!

Och snart ska jag på trettioårsfest.
Hepp!

tisdag 18 november 2008

Jag bara rapporterar lite

Det är rätt sent nu igen. Och hunden ligger på köksgolvet och gnäller lite. Jag säger "tyst" ett par gånger innan jag minns att det är hjälp han vill ha.
Då spatserar jag dom få stegen över till köket och ställer min ena fot som stöd bakom hans vänstra bakben. På det sättet kan han lättare resa sig. Han viftar på svansen när jag klappar på hans mjuka päls och jag känner mig lite dum som inte förstod direkt vad det var han ville.

Jag stannar uppe länge och sover till mitt på dagen numera. Vet inte riktigt varför men kan väl ana att det är för att få några minuter i ensamhet innan jag går och lägger mig.
Är fortfarande i Göteborg och bor hos mamma och pappa. Det är trevligt och mysigt men inte så osocialt. Fast roligt också. Men det ska bli skönt att komma hem till min egna lägenhet snart.

Knät går framåt, så det känns positivt. Igår fick jag till och med följa med på hundens kvällspromenad. Den är inte så lång. Bara ett par kvarter bort och ett några steg in i skogen. Skulle kunna skynda snabbare på kryckorna men måste vara noggrann och sätta i hälen först och sträcka ordentligt på knät.
Jag gör precis som jag har blivit tillsagd och det är kanske första gången i mitt vuxna liv som jag är en mönsterelev. En spännande erfarenhet även det.

söndag 16 november 2008

Svensk division ett borde skärpa sig!

Jag var och såg Hisingen möta Kungälv igår. Det skulle väl vara någon typ av toppmatch kanske, med tanke på att båda lagen har elitseriedrömmar. Och i alla fall Hisingen är väl ett av dom lagen som uttalat sitt tänkta mål om att spela SM-final år 2011.
Då har dom lite att jobba på helt enkelt, för det jag såg var nämligen bedrövligt dåligt.

Det var stegfel och dubbelstuds och övertramp hela tiden. Det var faktiskt så många tekniska fel att det var jobbigt att kolla. Dessutom befann sig domarna på någon slags A-flicksnivå i sina domslut och det gjorde inte direkt matchen bättre. Det roligaste som hände var att den ena domaren ramlade och stukade foten så att hon fick bli tejpad av Kungälvs sjukgymnast innan matchen kunde fortsätta.

Jag förstår att lag som kommer upp i elitserien från division ett nästan aldrig klarar av att hålla sig kvar. Skillnaden mellan dom båda serierna är nämligen milsvid. Det är som om det bara finns elitserien och sen inget alls på ett tag. Typ till division två, för där är det ok att vara kass. Där förväntar man sig att lagen ska vara ganska dåliga, precis som dom är, men i en toppmatch i division ett förväntar i alla fall jag mig att få se glimtar av lysande spel eller åtminstone ana en viss talang bland vissa spelare.
Det fanns inget av det igår.

Nu är det visserligen rätt många år kvar till 2011, men jag tror knappast att varken Hisingen eller Kungälv kommer befinna sig i finalen då. Möjligtvis i botten av elitserien för att när säsongen är slut ha åkt raka vägen ner i ettan igen.

fredag 14 november 2008

Two down, going on third

Nu har det gått två veckor och tre dagar sedan jag opererades.

Den danska sjukgymnasten Anne-Mette var nöjd, sa hon. Hon uttryckte sig med ordet fornemt och det väljer jag att tolka som något positivt. Jag är ju inte helt säker på vad det betyder, för ingen har någonsin sagt det till mig tidigare, men det måste vara något bra för hon log när hon sa det.
Målet på 90 grader vad det gäller böjningen klarade jag i alla fall med råge. 105 faktiskt. Jag ljuger inte - hon hade faktiskt en gradskiva!

Hon skickade även med mig ett något mer ansträngande träningsprogram. Det rör sig givetvis fortfarande mest om att sträcka och böja, men nu delvis på andra och mer komplicerade sätt än förr och jag vandrar omkring där hemma utan kryckor. Ute måste jag fortfarande gå med. Jag kan dock gå uppför trappor som en normal människa nu igen. Dock något långsammare.

I onsdags var jag i Heidhallen och såg hemmalaget vinna med fyra mål mot Önnered. Det var en fantastisk stämning i hallen och nästan fullsatt. Jag insåg under mitt besök där att jag känner otroligt mycket folk! Det är lätt att glömma det ibland, där borta i Horsens.
Heid visade i alla fall upp en helt annan vinnarmentalitet i den här matchen än i den förra jag såg: den mot Kropps som dom förlorade för ett tag sen.
Idag var jag i hallen igen. Den här gången för att träffa sjukgymnast-Mia och dessutom extraknäcka lite som kantcoach. Det är alltid lika roligt.

Imorgon blir det ännu mer handboll (Hisingen mot Kungälv tror jag det var) och sen vernissage på mammas ställe.

Blir nog en bra helg det här.

tisdag 11 november 2008

Tänk så många det får plats i min soffa!

Nu sitter det två fnittriga familjemedlemmar i min nya snygga soffa. Vi ska snart se film. Men först ska vi komma överens om vilken vi ska se.
Det är fyra dvd:er som har gått vidare till finalomgången. Vi väljer mellan: Mitt Afrika, The Holiday, Fortabt i Afrika och Finding Neverland.
En mycket sofistikerad filmsmak har vi. Jadå. Och ändå har vi valt bort klassiker (och tillika favoriter) som Can't buy me love och Anne på Grönkulla.

Oh, var ska det sluta det här?

Imorgon besök hos sjukgymnasten. Jag har inte jobbat så mycket på min böjning. Däremot på sträckningen. Och kan gå utan kryckor, men inte så många steg.
Det ljusnar i horisonten!

Som en dagsutflykt, fast i två dagar

Det är morgon i Göteborg. Väldigt tidigt. Åtta typ. För tidigt för mig, men det är ju i alla fall redan ljust ute. Jag trodde inte det var det så här dags.

Snart kör den blå Saaben via Linnéstan för att hämta upp passagerare och så vidare till Horsens. Mamma, syster Josefine och jag ska ner och spendera 24 timmar i staden dom kallar mitt hem. Det blir säkert trevligt. På vägen ner ska vi förbi Louisiana och titta på konst. Jag kommer förmodligen som vanligt att känna mig som en grottmänniska bland ballerinor. Så är det nämligen ibland att vara idrottsnörd i en konstfamilj. Gissar att jag mest kommer spendera tiden i shoppen.

Jag har ett ärende i Horsens imorgon bitti: sjukgymnaståterbesök. Ser fram emot att få veta hur det är med mitt knä. Och att få lite andra övningar att göra. Det är stor skillnad på knät nu mot första veckan. Eller egentligen mot för bara några dagar sedan. Det har hänt mycket sedan i helgen.

I Horsens ska jag också förbi träningen och säga hej. Jag har bara varit borta från laget i två veckor, men det känns som en månad. Och det märks ju så tydligt vilka som bryr sig. Dom som skickar sms eller ringer eller på annat sätt kontaktar och undrar hur det är står mot dom som aldrig hör av sig. Men det är ett välkänt problem, för det är precis samma när jag är iväg med landslaget. Samma som hör av sig nu, samma som bryr sig.

[det fanns en numera censurerad mening här. kanske]

Igår fick jag bort agrafferna med hjälp av doktor Envall på Carlanderska. Han var snäll och försiktig och det kändes knappt alls. Kanske delvis på grund av att agrafferna satt på just det ställe där känseln inte riktigt kommit tillbaka. Tur för mig!

Och till sist:
Mart: Självklart! Linslus som vanligt uppenbarligen.

lördag 8 november 2008

Jag väljer att vända mig bort

Björn Runges Om jag vänder mig om. Värsta skit jag sett. Eller inte sett kanske, eftersom samtliga deltagare i filmsoffan röstade för att stänga av ungefär halvvägs. Fy.

Och vem är det egentligen som röstar i den där guldbaggeklubben? Dom har ju i vart fall ingen smak! Fyra jävla guldbaggar gav dom den.

Jag borde aldrig tagit det där beslutet att lämna kategorin romantiska komedier. Jag går genast tillbaka till ursprungsavdelningen.

Det händer så mycket här där jag är

Oh, idag har det varit en riktigt bra dag!
Fast den har inte varit så lång än. Speciellt inte med tanke på att jag gick upp först tjugo i ett.

Men sen gick det undan. Hann knappt äta frukost innan det var dags att åka iväg till dom sydöstra stadsdelarna och gå på café. Den lilla systern hade konsert. Och hon sjöng jättejättefint.

Den lilla systern med gitarren och rösten i Mölnlycke kulturhus.

Och efter det hade vi en dejt med morfar som ville bjussa på räkmacka på Heaven 23. Så nu behöver jag ingen middag. Svinbra. Blir glass istället, om det nu var någon som undrade.

Och om ni undrade lite till så kan man läsa om den större systerns pjäs, Ruttet - ett prinsessliv som nu sätts upp i Göteborg, här.

Knät mår dessutom mycket bra trots alla dessa ansträngande aktiviteter.
Sten förmanade mig igår. Han sa: Du får inte halka dom första tre veckorna.
Jag tycker det var bra sagt, för jag hade själv bestämt mig för det. Att halka står numera inte på min dagsplanering.

Agrafftång någon?

fredag 7 november 2008

Two down, two to go

Åter i hemmet efter en lång tur på stan. I bil mestadels, men även en del med kryckhopp. Sten hade dock vissa luckor i sitt kirurgkit, så bara dom två såren som satt ihop med tråd kunde han ta bort. Dom övriga två, dom med häftklamrarna, behövde han en agrafftång till. Det fanns ingen på hela stället. Så nu söker vi bland övrig sjukhuspersonal vi känner.
Sten erbjöd sig istället att använda en sån där vanlig häftklammerborttagare, men då satte jag ner foten (den andra) och vägrade.

Och det var nog lika bra det. För egentligen skulle det gå tolv dagar från operation till stygnborttagning, och det är inte förrän på söndag. Måndag hoppas jag på istället. Med agrafftång.

Dagens knästatus eller nåt

Nu är det plötsligt fredag och på något sätt försvinner dagarna relativt fort, trots att jag inte gör speciellt mycket alls.

Igår var jag i Heidhallen och träffade sjukgymnast-Mia som sa att det såg "jättebra" ut. Och hon hävdade att hon inte bara sa det för att vara snäll. Det blev i alla fall jag glad av!

Idag är det Sten som får besök. Stygnen ska tas bort. Ser fram emot att få det gjort, för jag inbillar mig att det är dom som gör mest ont. Det är definitivt dom som stör när jag böjer benet. Speciellt dom där häftklamrarna i det långa såret nedanför knät.
Pappa har lovat skjutsa mig dit och sen även till ett ställe där jag ska köpa en present till någon som fyller år idag.

Både igår och idag känns det avsevärt mycket bättre i knät. Den där intensiva smärtan vid minsta rörelse har försvunnit och jag drar mig inte längre för att gå omkring eller kanske framför allt för att röra mig från sittande till stående.

Det ska nog bli bra det här!

onsdag 5 november 2008

Är det onsdag idag eller?

Knät känns bättre idag. Det är skönt att vakna och inte ha ont. Det är också skönt att kunna sova på sidan äntligen, efter en lång period på rygg. Jag gillar inte att sova på rygg!

Det känns som om det har gått ungefär fyra veckor sedan operationen men bara en har passerat. Ytterligare tre återstår med kryckor. Jag gillar inte kryckor!

Men bra saker händer i slutet av veckan. På torsdag ska jag till Heidhallen och träffa en av landslagets sjukgymnaster, Mia O, och på fredag ska Sten få ta bort stygnen i mitt ben. Lycka!

Stygnen ja. Jag skulle vilja påstå att det främst är dom som hindrar mitt ben från att vara ganska rörligt. Dom där häftklamrarna som sitter inborrade i en lång rad strax under knät drar och sliter i min hud när jag försöker röra mig. Jag tror att helgen kommer öppna nya möjligheter i rehabiliteringsträningens anda.

tisdag 4 november 2008

I brist på annat

Två gånger blomma.

Det var då det, lärar-Lena

Idag har jag fått gå ut. Mamma har vallat mig till både kyrkogården och Avenyn med hjälp av den blåa saaben. Luften var kall och det kändes som om jag varit instängd i flera månader.

Sen har jag mest hasat omkring här hemma och fikat lite och böjt knät. Roligt värre. Fast ett msn-meddelande från Horsens sa att det inte var så värst lattjo där heller. Där ser man.

Imorgon får jag sällskap av den ena systern som ska komma hit och kolla på video och sortera foton. Det ligger gamla kort över hela nedervåningen. Känner mig för övrigt oerhört rebellisk när jag säger kort istället för foton eller bilder, för på journalistskolan fick vi lära oss att det var absolut förbjudet. Det och att lägga kameran så att axelremen hängde ner över bordskanten. Halshuggning, näst intill.
Det har etsat sig fast så pass väl att varje gång jag råkar uttrycka mig på detta felaktiga sätt så ser jag lärar-Lenas lite kärva min framför mig. Det är i och för sig rätt trevligt. Hon var nämligen inte så bister som hon gav sken av.

måndag 3 november 2008

En dag som alla andra

Det händer inte mycket här på soffan i vardagsrummet.
Men ibland går jag upp och går. Oftast för att ta in hunden som står och skäller utanför dörren och tycker det är dags att få komma in.

Jag läser böcker. Många. Och fikar med ännu fler förbipasserande vänner. Och så sorterar jag foton. Det väcker minnen kan jag lova! Träskor, pannband, hängslebyxor. Eller kanske tennisskola, simskola, handbollsskola.
Mamma gräver upp fler och fler lådor med osorterade foton och ju längre in i garderoben hon rotar, desto roligare får jag.

Idag kan man faktiskt ana knäskålen på det lagade benet. Jag använder is, både mot smärtan (som visserligen inte är speciellt stor, i alla fall inte idag) och mot svullnaden och närmar mig dom nittio graderna när det gäller böjning. Ibland råkar jag nästan tappa balansen där jag glider omkring med mina kryckor och då kommer jag åt den där muskeln på baksidan låret där dom tagit senan till det nya korsbandet. Det är inte jätteskönt, det är det inte. Men annars går det bra.

Vet inte vad mer jag ska berätta för er just nu. Jag följer mitt rehabiliteringsprogram för pensionärer och sitter resten av tiden i soffan. Tur det finns bra pocket.

lördag 1 november 2008

Det du inte visste

Det är kallt i Göteborg. Och mössorna är fortfarande undanstoppade i källaren. Av den anledningen lånade pappa min när han gick ut med hunden tidigare. Min mössa från Monki.
När han kom tillbaka så berättade han att han kände sig rätt mycket som Sara Eriksson när han gick omkring där ute med mössan lite avigt på huvudet.

Det han inte visste var att Monki är en av Saras absolut bästa affärer. Inte heller kände han till det faktum att Sara har en exakt likadan mössa i sin garderob.

Roligt var det i alla fall, för pappa påminner i vanliga fall inte särskilt mycket om Sara Eriksson.

Lördagkväll i soffan

Oh, en hel dag utan internet. Vilken obeskrivlig fasa!
Speciellt när man som jag är soffliggare större delen av tiden. Man kan ju bli tokig för mindre.

Tur för mig att det har vänt åter nu.

Men jag fick istället fikat lite vid köksbordet med en förbipasserande vän och sorterat en del foton. Vill ni se?

Jag och grannens katt som envisades med att bajsa i vår sandlåda.

Syster Josefine och jag. Mamma gjorde koger av hushållsrullar och tyg och pappa täljde pilbågar.

fredag 31 oktober 2008

Oh happy days

Jag kan säga en sak:
Dagarna blir väldigt långa när man är parkerad på soffan större delen av tiden.

Så då är det ju tur att min familj finns här och underhåller mig. Dessutom så lagar dom mat åt mig (mamma), åker och handlar dricka och Panodil (pappa) och hämtar saker så fort jag behöver nåt. Mycket bra.

Imorgon har jag blivit lovad en från källaren uppburen låda full med gamla foton som jag kan sortera. I love gamla foton!

Tror jag ska fota mitt knä och visa er imorgon med. Så att ni får se skillanden mot det oskadade. Det är rätt stort, mitt korsbandsknä. Enligt syster Josefine ser det ut som om det sitter på en gammal tant med jättesvullet ben. Jag kan inte annat än hålla med.

Det ungdomliga utseendet hjälps kanske inte heller nämnvärt av den där gamla vita kroppsstrumpan som sitter fastklistrad från tårna till ljumsken.

Det här inlägget dedikeras uppenbarligen knät

Jaha, så sitter jag här i familjens soffa i Göteborg. Is på knät. Datorn framför mig. Och här lär jag väl bli sittande. Fast idag spelar mitt lag borta mot SønderjyskE. Är övertygad om att dom vinner. Även utan mig, tro det eller ej.

Märker viss framgång med benet dock. Det gör inte lika ont, behöver inte äta lika mycket smärtstillande. Och jag kan faktiskt gå omkring lite. Med kryckor givetvis, men ändå med en del stöd från benet. Det är som att det vänjer sig. För först när jag reser mig upp så dunkar det mest, eller liksom surrar på nåt konstigt sätt (det är väl bara en tidsfråga innan alla stygnen börjar klia som fan). Och sen efter ett tag så är det helt ok. Då kan jag börja gå lite på det. Är inte så snabb i vändningarna däremot.

Trappor är också rätt jobbiga. Är mest rädd för att välta, för jag är fortfarande snurrig. Måste sluta äta Panodil så fort som möjligt. Gillar verkligen inte att äta smärtstillande och gör det nästan aldrig annars. Nu har jag väl i och för sig inte direkt något val. Men så fort jag kan så ska jag lägga av med dom.

Det är fortfarande svullet. Igår hos sjukgymnasten var det en skillnad på 4 centimeter runt knät vid knäskålen, men det är värre högre upp. Genom den underbart snygga stödstrumpan jag har tvingats bo i så ser det ut som om jag har bandage runt knät.
Innan operationen fick jag höra att man ibland kan tappa känseln på ett jättestort område nedanför knät, men det har jag inte gjort. Tror jag. Jag har tryckt lite där och det är bara några centimeter som inte känns normala. Jag antar att det är bra.

Snart ska jag göra mina övningar. Tio grader till på två veckor, det ska jag nog klara!
Imorgon hoppas jag kunna gå till gymmet i väster och träna överkroppen innan den börjar dega till sig. Har fortfarande träningsvärk i magen efter det stenhårda passet jag körde dagen innan operationen. Stört.

Så, slut på årets (hittills) längsta blogginlägg om knät.

torsdag 30 oktober 2008

Det ljusnar i horisonten

Bara några timmar kvar tills jag åker till gbg nu. Har just varit på mitt första återbesök hos sjukgymnasten Anne-Mette. Hon var imponerad, sanna mina ord (känns skönt ändå att jag kan skryta om mig själv till döddagar i den här bloggen utan att någon behöver bry sig), och var nöjd med att jag kunde sträcka ut typ helt och böja 80 grader. Målet till nästa besök om två veckor är 90 grader.

Tur för mig det. För igår när jag, i min smärtdesperation och ångest över att jag kanske inte alls hade samma framgång i knät som jag eventuellt hade förväntat mig, ringde till fys-Mikael så berättade han att jag minsann skulle få tæsk av Anne-Mette idag om jag inte kunde stötta på benet. Så då var jag ju tvungen att öva öva öva där hemma trots att det gjorde jättejätteont. Och nu sa hon att det viktigaste för mig var att inte träna för mycket. Att överträna. Det var kanske det roligaste jag hört på länge.

Men faktiskt. Idag gör det inte alls så ont som igår. I alla fall inte än.
Vi går mot bättre tider här i Horsens.

onsdag 29 oktober 2008

Hemma igen

Lite uppdatering kanske? Här är vad jag har haft för mig det senaste dygnet:

Blev körd till sjukhuset och gick via informationen fram till hissen som hette Rundetårn och tryckte på femte våningen. Ortopædkirurkisk sengeafdeling. Ett mycket spännande namn!

Efter lite dötid i uppehållsrummet visades jag sen till min säng i rum 23. Bredvid den låg en hög vita kläder. Iklädd dom var jag mycket läcker, det ska ni veta.
I mitt rum, som jag delade med två gråhåriga damer av äldre modell, gick färgskalan mest i vitt och orange. Med vissa inslag av grågrönt och brunt.
Jag antar att sjukhusstyrelser världen över inte lägger jättemycket av sin budget på inredningsarkitekter.

Men utsikten var strålande: sol, hustak och höstfärgade träd.

Det gick inte speciellt lång tid innan doktorn kom förbi, kände lite på mitt knä och ritade dit ett grönt kryss. Sen lyssnade han på mitt hjärta, noterade eventuella allergier, ändrade sjuksköterskans något förhoppningsfulla operationstid halv tio till more likely halv elva och vandrade ut igen.
Jag och dom gamla damerna lämnades åter ensamma. Den ena av dom sov sött medan den andra roade sig med att stirra på mig i olika långa tidsintervaller.

Det var ungefär efter då som det inte längre var kul. För jag blev körd till operationssalen, opererad (efter en mycket traumatisk upplevelse där någon form av hjälpsjuksköterska misslyckades med att sticka in nålhelvetet i armen vid flertalet tillfällen) och sen mådde jag skitkass. Dom drogade mig med ungefär en liter morfin vilket reulterade i inte så mycket smärta, men desto mer kräk vid minsta rörelse. Så jag fick ligga kvar på sjukhuset en extra natt.
Nu är det bättre. Har parkerat mig i soffan med datorn i knät och mamma bredvid. Dricker te.
Men doktorn sa i alla fall att jag hade ett "väldigt fint knä, och speciellt för att vara handbollsspelare" och att "senan var mycket stark". Så jag känner mig relativt trygg. Ont men trygg.
Fast menisken var också skadad så den tog dom bort en bit av med. Brosket däremot, hade läkt av sig självt. Bra gjort brosket!

måndag 27 oktober 2008

Sista rycket

Idag har jag varit extremt aktiv!

Jag har, som man så fint säger, tagit vara på tiden. Eller rättare sagt: tagit vara på förmågan att kunna röra sig relativt ohämmat.
Har både cyklat - länge och fort, styrketränat hårt, joggat massa längder på handbollsbanan och sprungit upp för trappan i hallen minst tjugo gånger. Och ner igen.
Och så har Claus hjälpt mig leka med medicinbollen. Knäövningarna har jag med gjort förstås. Guldstjärna i kanten till mig, det inser ni va?

Det dröjer innan den typen av bevægelse blir aktuellt igen. För imorgon bitti ska jag vara på sjukhuset. 07.05 kommer nummer 29 (tror jag i alla fall att hon har) och hämtar mig. Och på eftermiddagen, när jag har opererats och vaknat upp igen, finns mamma här och tar hand om mig. Så himla bra plan!

I förmiddags var jag på informationsmöte nere på sjukhuset. Vi fick se en animerad film på hur det går till att laga korsband.
Jag är inte jättesugen på ingreppet nu, det är jag inte. Men det ska bli skönt att få det gjort. För då kommer det snart att bli bra igen!

Den stora frågan nu är: efter hur lång tid kan jag köra bil igen?

Och en undran: Hur kommer det sig att det från danskt håll är sååå viktigt att böja benet så fort som möjligt efter operationen, medan det från svenskt dito är sträckningen som är det viktiga? Dessutom har jag hört att det är i Norge dom har kommit längst med utvecklandet av korsbandsskador, så hur gör dom där? Sträcker, böjer, skiter i vilket?

Oavsett vilket, så är jag fast besluten att göra mitt bästa för att kunna spela handboll igen så fort som möjligt. Utan att stressa givetvis... Lugna sig nu, doktorer och sjuksköterskor! Och ni hajar väl det vid det här laget: om jag bestämt mig för nåt så brukar det bli så.

På återseende efter operationen.

söndag 26 oktober 2008

Världens längsta söndag

Tyckte det var kul att Vejen vann över Ikast igår. Fast lite synd om dom med, för nu får dom väl inget jullov alls.

Sitter av någon anledning och tittat på Stjärnor på is som för övrigt är precis lika uselt som man kan tro. Men jag väntar på reprisen av Bonde söker fru. Den lär börja klockan fyra.

Annars står det inte mycket på mitt schema idag. Lite träning så klart, och röj i lägenheten. Snart är det operation och då kommer ju mamma på besök för att ta hand om mig! Vilken lycka!

lördag 25 oktober 2008

Jag bara är nu

Lördagkvällen blir lugnare än fredagsditon. Inte för att den var så vild i och för sig. Men folk var utkädda och det livar ju onekligen alltid upp stämningen ett par steg. Själv spenderade jag tillställningen iklädd gröna kläder och fotbollsskor. Bland annat.

Vaknade kvart över ett idag, trots att jag inte ens var uppe till speciellt sent igår. Jag hade tydligen lite sömn att ta igen. Och idag har jag gått runt i ljusblå pyamas hela dagen och känt mig seg.

Nu befinner jag mig utslängd på soffan framför filmen Life as a house. Är mycket nöjd med den än så länge.

fredag 24 oktober 2008

No looking back

Nu är det fredag igen. Skönt efter en hård arbetsvecka. Jätteskönt.

Och ikväll är det fest. Med tema nationaliteter.
Uppgiften är alltså att ha på sig något som gör att man liknar en person från det land man önskar vara. Egentligen borde jag leka Burma, men har valt annat ursprung.
Eventuellt kommer det fotobevis senare (annan dag alltså), men vet inte om jag pallar släpa med mig kameran.

Fick veta massa saker om knät och operationen och efteråt idag. På tisdag opereras jag ju men ska dit redan på måndag för lite pre-operationsinfo. Bra för mig som gillar att skriva listor! Och sen har jag fått lite olika datum för återbesök och kontroller och sånt. Tiden jag gläder mig mest till finns i januari. På mitt schema står det: 20/1 - løbetest. Milen, ska vi säga det?

Hoppas ni får en riktigt superbra fredag! Själv ska jag dricka drinkar och gå runt hela kvällen och säga det enda ordet jag kan på det språket dom talar i mitt nya land. Beijo.

Förresten, är det någon som vet när det Bonde söker fru som sändes i onsdags går i repris? Var upptagen med att kolla på HH - Ikast och missade programmet.

onsdag 22 oktober 2008

Vem trodde på oss - räck upp handen!

Vafalls! Seger mot Ikast?
Jag sa ju det! Ni tvivlade väl inte?

Och fy fan vad bra vi (eller dom - själv spelar jag ju från läktaren nu för tiden) spelade idag. Ett helt otroligt tempo och en verklig vilja att gå framåt, göra mål, visa vägen. Är stolt över mina tjejer!

Och så var det en himla söt sak som hände. En i Ikasts trupp (som också har varit korsbandsskadad) kom fram och frågade hur det går och sa att hon tänkt på mig. Tack!

Nu går jag ut

Snart dags att styra silverbilen mot Forum, via videobutiken (som alla heter Blockbuster här i Danmark) för att lämna in gårdagens filmer. Givetvis bara romantiska komedier. Igår såg jag I can never be your woman och P.S I love you.

Första gången jag hyrde film i Danmark gjorde jag lite fel. Jag tog den filmen som stod främst på hyllan med mig till kassan för att betala. Men det fick man inte, berättade killen bakom disken. Man skulle ta den där som stod längre bak, som inte hade den riktiga filmens fodral, utan bara ett där det fanns reklam för Blockbuster. Och filmens namn lite diskret i ena hörnet. Det gäller alltså att läsa sig trött på filmens baksida nere i videobutiken, för den informationen får man i alla fall inte med sig hem.

Och likadant är det i Tyskland för er som undrar. Fast där tar man istället för en video med reklamfodral en liten lapp med ett nummer på med till kassan.

Så konstigt, varför gör man annorlunda i Sverige?

Idag

Nu är saken ordnad. Inga problem. Inga fnurror på tråden. Vad bra!

Ska bli kul att se HH möta Ikast hemma ikväll och jag tror självklart på seger. Vad ska vi säga? 26-23? Jo, det tror jag nog.

Och förresten så är det mindre än en vecka kvar till operationen nu. Snart kommer allt bli jättebra.

tisdag 21 oktober 2008

Vi fortsätter senare, alright!

Nu ska jag strax till träningen. Det blir säkerligen spännande. Middag med styrelsen efteråt har jag hört. Spännande, som sagt.

Dom andra ska ha handbollsträning och själv ska jag cykla och träna styrka. Det gör jag bäst i hallen har jag hört, men själv känner jag mig tveksam. Blir i alla fall svårt utan cykel. Och utan vikter.

Jag förstår att ni känner er lite förvirrade för tillfället. Jag ska förklara för er, men inte just nu. Först måste jag veta själv. Men beteendet här i östra Jylland är för tillfället patetiskt. Främst från vissa håll.

Men vad kan man vänta sig?

Jag har varit på möte nu.

Och det enda jag säger är:
Jag förstår varför folk pratar skit om den här klubben. Jag förstår varför spelare väljer att inte gå hit. Jag förstår varför spelare rekommenderas att inte skriva på för HH.

måndag 20 oktober 2008

Ännu mera kvällspost

Jag sitter kvar här i soffan och gör lite saker som innefattar datorn. Ganska trevligt.

Och så filar jag lite på min outfit inför festen på fredag.
Vilket land skulle ni gissa på att jag har valt?

Svår fråga. Mycket svår.

Kvällsposten

Allt i min resväska har ett lager av vit päls över sig. Precis som vanligt efter besök i Göteborg. Hunden Oliver har ännu en gång satt sina spår.
Här i Danmark har jag ingen sån som han, men en ärvd, vit porslinshund av okänd sort och i ungefär samma storlek som en chihuahua står och vaktar ingången till vardagsrummet. Hans nos är orange.

Det är klass det, I tell you!

Nu ska jag berätta hur duktig jag är. Förstår ju att ni alla sitter som på nålar och väntar vid det här laget.

Cyklade på gymmet idag, med belastning minsann. Och sen har jag spenderat resten av dagen med att sträck-sträck-sträcka. Bara en vecka kvar till operation nu och då ska det vara hundra procent fit for fight har jag tänkt. Sen har jag hört att jag ska hoppa på kryckor i två (!) månader. Det ingick inte i mina planer, nej. Det gjorde det verkligen inte.
Så vi får väl se hur lång tid det går innan jag hystar ut mina genom fönstret.

Men i alla fall, på handbollsträningen framåt eftermiddagen var jag så satans uttråkad redan efter fem minuter att jag var tvungen att stå på ena sidan och skjuta på målet helt själv. Till och med satsa innan skottet kunde jag. Och hoppa lite. På fel ben givetvis. Och sen fick jag vara med och passa för dom oskadade var ojämnt antal. Vilken lycka!

HH har bestämt att vi i laget ska äta ihop efter träningen imorgon kväll. Alltså först taktik, sen träning och sist mat. Får bli ett långt pass på gymmet för min del.
Och imorgon har direktör Poulsen dessutom bett om personligt möte med mig nere på kontoret. Är oerhört spänd på vad vi ska prata om. Oerhört.

Kan ju inte bli annat än en bra dag imorgon, det förstår ni ju själva.

söndag 19 oktober 2008

Räcker det med artoskopi kanske?

Jag har alltid tyckt att det är lite småhäftigt med ett jack i ena ögonbrynet, eller lite coolt med ett ganska synligt märke någonstans efter en olyckshändelse.

Men ett stort ärr mitt på ena knät?
Nix, är inte så säker på att jag gillar tanken.

En helg utan handboll, hur är det möjligt?

Det har varit ett väldigt bra besök i Göteborg. Och på landet, trots regn och kyla.

Igår var jag på en väldigt mysig trettioårsmiddag och satt på soffan och sträckte knä. Ingen rast, ingen ro! På trettioårsmiddagen pratade vi bland annat om bloggar. Det var intressant, även om jag aldrig kommer förstå meningen med att vägra läsa bloggar bara för att. Jag tror att personer som vägrar ta del av saker på grund av att det, som det så fint heter, "är en principsak", missar en del. Och det gäller ju naturligtvis inte bara bloggar, men i just det här specifika fallet så var det ämnet som togs upp. Fast om man tror sig veta att samtliga skribenter ägnar inlägg efter inlägg åt att analysera den egna outfiten och skriva saker som "jag älskar er alla söööta läsare!" så kan jag förstå om man inte vill lägga ner någon större mängd tid på bloggläsning. Och det är ju inte heller mitt problem. Min värld, deras värld. Jag håller mig där jag trivs bäst.

Nu har jag bara en fika kvar och sen åker jag tillbaka till Horsens, traskar upp till tredje våningen och kastar mig i den stora nya soffan.

fredag 17 oktober 2008

Det kan hända att det här fungerar

Följ min blogg med bloggkoll.

Kan ju prova i alla fall!

Dagen efter World Cup

Jag var på World Cup igår. Det var helt wonderly att träffa alla tjejerna i landslaget igen!

Men det var svårt att sitta och kolla på matchen. Sedan jag blev uttagen första gången, back in the days 2005, har jag spelat alla matcher utom en mot Makedonien när jag hade feber och en i EM 2006 efter att fingret hoppat ur led matchen innan.

Så på det sättet kommer den här säsongen att bli jobbig.

Förresten får ni tycka vad ni vill. Men i min (och Jims) värld så finns det en mening med allt. Även dåliga saker.

Mittblocket. 25 mål mot Norge bakåt är väl inte så farligt, fast bara 13 mål totalt är ju inte svinbra.

Uffe tipsar Matilda.

Kantkompis. Hej Beppo!

Och nya soffan. Snygg va!

Är i Sverige nu och jag drar snart till landet tror jag. Har gummistövlar i väskan.

torsdag 16 oktober 2008

Mmm... skriva blogginlägg i nya soffan!

Även i morse protesterade mitt knä. Jag förstår inte varför det inte bara ger upp! Vet det inte att jag är lika envis alltid? Vet det inte att jag kommer vinna alltid? Vet det inte att jag är den som bestämmer? Alltid.

Såg nyss på Oprah och Jim Carrey var gäst.
Oprah frågade: Do you think there is a purpose with everything?
Och Jim svarade: Oh yes, I believe there is!

Jag gillar Jim, för Jim och jag tycker lika om det. Det finns en anledning till att saker och ting sker. Men jag undrar fortfarande av vilken orsak jag blev korsbandsskadad. Det måste ju hända nåt svinbra snart som väger upp liksom.

Anledningen - du kan komma fram nu!

onsdag 15 oktober 2008

En bra onsdag är redo att bytas ut mot en strålande torsdag

Jag och mitt knä hade en fnurra på tråden idag. Vi var inte överens om huruvida det var förenat med livsfara att sträcka ut sig hundra procent. Jag menade att det inte var det och knät hävdade motsatsen.
Det fick mig för en stund att stampa med andra foten i golvet som en missnöjd fyraåring. Det hjälpte och jag vann. Hundra procent rakt funkar nu. Igår sa Marie att det var nödvändigt före en operation, så jag har övat. Väldigt duktig. Knappt två veckor kvar nu.

Och Jesus vad jag har cyklat! Snabbt som vinden, utan belastning men med många, många varv per minut. Blev helt svettig.

Dessutom har jag jordens snyggaste soffa i vardagsrummet nu. Ihopmonterad till och med. Jag tackar mina slavar för det. Tack slavar!

Imorgon ska jag hälsa på i svensklägret på World Cup. Grymt bra!

Välj aldrig att gå i körskola i Danmark!

Jag hade tänkt prata lite med er om danskarnas trafikvanor. Eller ovanor som vi andra hade valt att kalla dom.

Nästan alla danskar ligger uteslutande i vänsterfilen på motorvägen. Det är som om dom tänker: Mitt tempo är utmärkt, anpassa dig efter mig!

Och vem du än är där bakom, så får du inte köra om. Ofta tvingas man anamma dom brittiska reglerna och köra om på högersidan. Backspegeln är inte flitigt använd i danska bilar.
Det är kanske därför dom beter sig som dom gör när dom själva vill komma förbi. För då gasar dom allt dom kan och placerar nosen ungefär sjuttio centimeter ifrån framförvarande bil och ligger kvar. Mil efter mil om det behövs. Och det är alldeles oavsett om bilen framför faktiskt redan själv är igång med att köra om eller har bilar framför sig som styr tempot. Dom bryr sig inte.
Allra helst är det skåpbilar som agerar så. Alla skåpbilar. Varubilar med danska nummerplåtar ligger aldrig under hundrafemtio kilometer i timmen. Och aldrig längre ifrån än sjuttio centimeter.

Det är då såna som jag tycker det är lite extra roligt att bromsa.

tisdag 14 oktober 2008

Åter till Danmark

Tidigt imorgon åker jag i lånad skåpbil till Horsens med min nyinköpta soffa. Det kommer bli så fantastiskt bra att få den till min lägenhet.

Om jag ska bära? Nej, jag har ju ont i knät. Har slavar som gör sånt.

Och imorgon kväll ska jag inviga min nya soffa genom att kolla på Bonde söker fru. Wonderly!

En helt vanlig tisdag


Det här är min syster Julia. Jag har precis varit ute med henne och familjens andra bidrag i kategorin korsbandsskadade: hunden Oliver. Han och jag håller ungefär samma tempo nu för tiden.

Nu ska vi iväg till stan och fota omslagsbilden till Julias nya demo. Och solen skiner i Göteborg!

måndag 13 oktober 2008

"Sträck knät, skit i att böja!"

Men det gick bra hos Sten idag. Han verkade nöjd med besöket av tre systrar och han var snäll mot mitt knä. När det gäller idrottsskador litar jag verkligen på Sten.

Och vi gjorde en kändisspotting i mottagningskorridoren. Ena halvan av Roy och Roger gick förbi. Dessutom skämtandes med kvinnan han var i sällskap med. Stort värre, för vem har inte vuxit upp med Macken på tv?

Jag är inte på jakt efter en ego-boost varje gång

Jag skulle vilja förtydliga en sak.

Ibland är jag i Heidhallen och hälsar på. Oftast för att titta på någon match och ibland för att dela ut kanttips. Den här helgen var jag där två gånger. I lördags såg jag damerna spela (och förlora) mot Kropps och i söndags såg jag herrarna spela (och vinna) mot Aranäs.
Så långt är allt bra.

Men. Varje gång jag är där så tycker speakern, som i övrigt naturligtvis är väldigt snäll och bra, att han måste nämna det. Ungefär som om jag vore David Beckham. Det är jag inte. Och jag åker inte till Heidhallen för att bli utropad i högtalarsystemet, utan för att jag gillar att hänga där. Bara så att ni vet. Jag skulle faktiskt föredra att inte bli uppropad alls.

söndag 12 oktober 2008

Vi tänkte förgylla dagen

"Jag ska till en ortoped på måndag", sa min syster samtidigt som vi spatserade tvärs över gatan för att ta oss till ICA.
"Jag med!", svarade jag.
"Till en som heter Sten något...", fortsatte min syster.
"Björnum?", föreslog jag.
"Ja, det var det!", utbrast hon glatt.
"Jag ska också dit, och Julia med!", tjoade jag tillbaka.

Samma dag, med en halvtimmas mellanrum.
Tre systrar. Samma doktor.

Måste vara Stens lyckodag.

lördag 11 oktober 2008

Helt klädd i svart

Mitt knä mår mycket bättre efter drinkar. Mycket bättre.
Och här i Linnéstan pratar vi om killar och ryggproblem. Och om hur det är att jobba på systembolaget. Bland annat.

Nu ska vi ut!

Vi börjar i Linnéstan

Lördag kväll i gbg. Är hemma hos en av mina systrar och dricker drinkar.

Tror det blir en mycket bra kväll. Det var väldigt längesen det var fest. På tiden nu, tycker jag.

Efter frukost, innan match

Snart är det dags att åka mot väster och Heidhallen för att kolla på Heid - Kropps. Jag gillar att vara där, för det finns så många sköna personer på läktaren.

Det regnar fortfarande i Göteborg. Ska det göra det hela helgen eller? I mina planer ingick inte regn. Men å andra sidan, vad hade jag förväntat mig.

Vi ses la i hallen?

fredag 10 oktober 2008

Jag förvånar ideligen mig själv...

Nyutnämnd kommande förbundskapten undrar:
Hur har du det? Karriären i fara va?

Och jag svarar:
Nej, jag kommer tillbaka. Jag är peppad som fan för rehab och återkomst.

Det är sällan man kan säga eller skriva saker som man verkligen vet är flera miljoners procent sanning. Men just nu kan jag inom just den kategorin skriva:
Aldrig tidigare har jag någonsin uttalat en personlig känsla av att vara peppad inför utsikten om att få träna rehab i en evighet.

Aldrig, that is.

Mitt på dagen

Det regnar i Göteborg och mitt knä har smärtor.

Jag måste nog surfa lite.

Förresten:

Jag har fått en ny Gud. Hej Mårten!

En ny dag på andra sidan havet

Det är morgon i Göteborg. Förmiddag åtminstone. Och jag har ännu inte brutit ihop.

Vaknade dock något förvirrad i dubbelsängen på andra våningen. Det var som att hjärnan först tänkte: Det här ser inte ut som Horsens... Och därefter förhoppningsfullt: Är jag i OS-byn!?

Det känns bra att vara här, där träden har färre löv kvar än i Danmark och kaffet är starkare. Och så ska jag träffa mina vänner. Mmm...vänner!

Mycket info på liten yta

Det var ju väldigt intressant det där med mobilbloggning. Själva bloggandet blir ju dock relativt hämmat när det endast går att skriva rubriker och då i ett begränsat antal bokstäver. Men jag antar att det finns en tjusning med allt. Nästa gång jag startar en blogg kanske den bara ska bestå av överskrifter.

Fast ni fattade väl grejen ändå antar jag: korsbandet är avslitet och där finns broskskador.
Jag fick svar på scanningen, enbart på grund av att den där sjukgymnasten som först blev sur för att jag ville göra en scanning i Sverige gjorde sitt yttersta för att få fram doktorns svar. Tusind tak Mikael!

På bussen till matchen i Köpenhamn (Horsens spelade ju mot FCK idag) roade jag mig lite med en lista. Det var dock innan jag faktiskt fått svaret på scanningen. Ska fila lite på listan nu i efterhand, men det får nog bli en annan dag.

Positiva saker med att vara långtidsskadad:
1. Man kan ha långa naglar.
2. Man behöver inte tänka på hur, när och vad man ska äta hela tiden.
3. Det blir inga äckliga och stinkande knäskydd i tvättkorgen.

Och hur gulligt var inte det här? Jag tror att någon på europamester gillar mig! Jag gillar dom med.

Nu är jag för övrigt i Sverige och ska stanna ett slag. Till på onsdag kanske.

Uffe (landslagstränaren) hävdade, med tanke på korsbandsskadan, tidigare idag på telefon att det bara var att bryta ihop och komma igen. Men då jag påtalade att jag inte hade tänkt bryta ihop alls utan att jag redan var på väg uppåt och framåt i mina tankar på en återkomst till handbollsbanan sa han att jag faktiskt måste bryta ihop.
"Man måste göra det", sa han. Och sen pratade vi inte mer om saken. Uffe är ofta väldigt bestämd.

Jag lovar att ni blir dom första som får veta om mitt eventuella bryt. Promise!

torsdag 9 oktober 2008

Mobilbloggar, om det nu lyckas. Status på främre korsbandet: helt av. Även skador på: brosket. Återkommer. Sitter på en buss på väg till Köpenhamn.

Vi börjar dagen bra idag

En radiointervju senare.

Jag tror att min ståndpunkt i den hyffsat aktuella frågan scanning kommer visa sig med all önskvärd tydlighet.

Och förresten - hur kan det vara så svårt att förstå följande:

1. Svaret på scanningen vill jag inte ha därför att jag tror att den med detsamma kommer följas av en operation. Jag vet att vid en korsbandsskada ska man vänta fem till sex veckor. Jag vet det.

2. Svaret på scanningen vill jag ha därför att jag vill veta vad jag kan förvänta mig av min sista säsong i HH. Jag vill kunna göra upp en plan. Jag vill kunna svara alla dom som frågar mig. Jag vill inte gå runt i två veckor och undra, tveka och hoppas om jag inte måste.

Inte svårare än så.

onsdag 8 oktober 2008

Det är sån skillnad från tidigare

Det känns mycket bättre nu. Har ätit godis med en av mina bästa godiskompisar, nummer fem.
Och kollat på tysk herrhandboll av någon anledning. Främst för att det inte fanns nåt annat att kolla på när Bonde söker fru var slut, men matchen var riktigt medryckande. Hamburg mot Berlin och det blev lika.

Hade det inte varit coolt att bo i Berlin och spela handboll? Det tror jag! Jag ska göra det i mitt nästa liv. Hoppas det blir långt, mitt nästa liv, för jag har så många saker jag vill göra då.

Bonde söker fru ska jag förresten garanterat följa stenhårt i år! Förra säsongen var det ju Idol som stod på schemat, men nu när stjärnan inte längre finns här som sällskap så får det bli nåt annat. Och bönderna, herre gud! Jag kommer kissa på mig av skratt varje onsdag i fortsättningen. Synd dom inte ska följa den där från Värmland. Han var den roligaste av alla!

Och jag håller med er! Det är fånigt att jag inte skulle få åka till gbg ibland. För på vilket sätt kommer jag i nuvarande tillstånd bidra till en bättre handbollsträning i Danmark?
Min gissning: På inga sätt.
Att halta runt på sidlinjen och med lite lim kletat på fingrarna kan ju vem som helst göra. Och för pengarna klubben sparade in på att inte betala för scanning kanske dom kan hyra in en annan Boll-Kalle emellanåt.
Min gissning: Inte dyrt alls.

Godkväll då

Den här dagen har redan dragit åt fel håll, så här kommer en bildjävel. Enjoy.

Lägg särkilt märke till min snygga Ikea-bakgrund. Den är faktiskt det finaste på hela bilden. Och ursäkta att fotot är taget på morgonen. Inte ens borstat håret.

Nu ska jag hem till nummer fem och kolla på när hon pluggar. Och så ska vi äta godis. Nu är jag trött på det här!

Och dessutom:

När jag plötsligt fick reda på att jag har fått en tid till MR i Sverige på fredag, med lovat svar absolut senast på måndag så blev den danska sjukgymnasten sur och sa att då hade ju allt hans arbete varit i onödan.

Jag kan inte förstå hur man kan tro att jag tänker gå här och vänta på ett svar från en scanning i två veckor, när jag på annat ställe kan få reda på hur det är med mitt knä redan samma dag. Jag förstår det inte.

Dagar som den här har jag ingen som helst lust alls att vara här. Ingen som helst.

Fy fan för orättvisor!

Fjorton dagar kan det ta, berättade dom på sjukhuset för mig. Det är två veckor. Jag har redan väntat i en och en halv. Jag är inte nöjd.
Imorgon ska jag ringa till läkaren och påskynda. Jag vägrar vänta i två veckor för att klubben inte vill betala för att få det gjort privat! Vägrar. Kanske tror dom att jag är en liten junior som man kan behandla på liknande sätt. Det är jag inte.

Jag är faktiskt inte alls speciellt nöjd just nu. För när jag sa till min coach att jag tänkte stanna i Sverige till kanske tisdag eller onsdag nästa vecka så frågade han varför jag hade tänkt det. Och jag blev så paff. För varför skulle jag inte kunna göra det? Jag bara undrar.
Jag skulle bara vilja påminna alla som bryr sig om hur det var förra säsongen, när en annan i vår trupp blev skadad. Hon var knappt i Danmark alls. Nej, för hon var så ledsen och klarade inte av det. Så hon fick vara hemma. Väldigt mycket fick hon vara hemma. Och det var ingen som sa nåt för det var så synd om henne. Så varför, jag bara undrar, varför skulle jag inte få vara i Sverige till på onsdag. Ge mig EN jävligt bra anledning till det!

Enstaka timmar kvar till scanning nu, men desto fler till svaret antar jag

Jaha. Nu har jag visst suttit i soffan och ätit frukost och surfat lite för länge. Snart är det dags för mig att bege mig ner till sjukhuset och röntgenavdelningen. Halv två sätter dom igång.

Tog några självporträtt för att kunna visa min nya frisyr. Men tyvärr, känner inte för att dela med mig. En annan gång kanske.

Shit, vad det händer lite i mitt handbollsliv nu för tiden. Kanske inte så konstigt, men tråkigt!Kanske borde jag berätta lite mer om OS istället? Ska fundera på saken. Har skrivit mycket om det här hemma, men dom orden lämpar sig inte här. Faktiskt långt ifrån. Men kanske skriver jag nya, ämnade för er. Det hade väl varit roligt?

Kanske blir det besök på match ikväll. SK Århus möter några. Minns inte vilka. Om nummer 5 klarar av att plugga klart det hon ska idag så drar vi dit efter träningen. Annars inte. Annars andra planer.

Auf wiedersehen!

P.S Raffe: Är min blogg en hemlig blogg? Det är ju inte meningen.

tisdag 7 oktober 2008

Gud, vad jag gillar OS!

Om några veckor ska vi ha temafest i Horsens. Internationaliteter är temat. Man ska komma iklädd outfit som tydligt representerar det land man valt.

Undrar vilket land jag ska vara.
Jag har ett förslag som ligger lite högre upp på listan än dom andra.

OS är så bra på sånt med nationaliteter.
Foppatofflor någon? Mmm... OS!

Stor dag imorgon, seg kväll idag

Mmm... jag är så snygg i håret!

Nyss hemkommen från träning och middag med lag och styrelse. Och precis som igår kletade jag lim på fingrarna och gick omkring och studsade boll. Och så fick jag passa lite med! Kändes konstigt.

Ibland tänker jag att knät nog är bra imorgon. Att dom där flugorna som stör där inne kanske åker ut under natten och jag vaknar upp oskadad. Det hade väl varit roligt!
I början tänkte jag att det kanske bara var en dröm som snart skulle ta slut och det vanliga livet återgå. Men det tror jag inte mer. Det har gått för lång tid nu och så här länge drömmer man inte. Bara om man bor i Salem alternativt Dallas. Och det gör jag ju inte. Jag bor i H-town. Lovely, as they say.

Ok, jag har en fråga: På vilken sida av bruden går brudgummen när man gifter sig? Någon har en teori.
Och en fråga till: Vilken hand använder du mest och vilken sida av din kropp har haft flest skador? Sara har en teori.

Hur kan det vara så svårt att minnas tider från en vecka till en annan?

Undra när min träning är idag? Fyra? Halv fem?
Var är det där förbannade schemat nu då!

Halv två imorgon. Inte glömma! Scanning.

Knyter ett snöre runt mitt pekfinger.

När hjulen börjar rulla...

Det är några saker jag skulle vilja berätta.

Men först: Säg hej till min bilkompis. Den är från Thailand och pratar ofta med väldigt gäll röst samtidigt som den hoppar när jag och syster Julia åker bil ihop. Underhållande!

I alla fall: Jag har varit hos frisören. Blev väldigt snygg, fast mer korthårig. Ungefär en decimeter i skillnad. Känns detsamma som snaggat för mig. Men snyggt då.
Det fungerade inte likadant hos frisören Louise i Horsens som det gjorde i OS-byn.

I Beijing hette frisören Yang Yong, med det västerländska tilläggsnamnet Martin. Dom flesta som jobbade med idrottsutövare i OS hade fått tilldelat sig varsitt västerländskt namn. Yang Yongs ena lillfingernagel var oavsett namn mycket längre än dom övriga naglarna på hans båda händer och jag vill faktiskt inte veta varför.
Men han och jag kom (trots att jag bara kan säga fåtalet saker på kinesiska*) bra överens. Jag pekade på en bild i en kinesisk frisyrtidning och log. Han nickade allvarligt och utförde med hjälp av sin kvinnliga assistent Tian Juian och sina tai chi-liknande rörelser en procedur som skulle kunna klassas som en klippning. Assistenten var mest där för att hjälpa till att hålla upp dom delar av håret som annars skulle befunnit sig i vägen för Yang Yongs arbete. Han jobbade utan andra verktyg än en sax nämligen. Var tionde sekund stannade Yang Yong till och tog ett steg bakåt för att beundra sitt verk. Men till slut blev han nöjd. Och det var gratis. Det är det inte i Horsens.

Och glädjande kan jag även meddela att jag har fått en tid för scanning imorgon. Halv två. Det går fort att få saker gjorda här ibland. Speciellt om man gör dom själv.

* Jag kan säga: Wo djao Annika, Raidian, Ni hao och Wo oi ni. Översättning i ordningsföljd: Jag heter Annika, Sverige, God dag (eller egentligen Du bra?) och Jag älskar dig. Framför allt den sista meningen har jag känt ett stort behov av. Nästan enormt. I OS kunde jag även säga handboll på kinesiska, men den kunskapen tappade jag så fort planet lyfte för att ta oss till Sverige.