Now when I'm across the sea

Att sitta på läktaren.

Ett par gånger innan just den här specifika säsongen har jag trott att jag slutat. Jag har trott att handbollen varit förbi för mig och att jag skulle lägga all min tid på annat. Det har känts ganska bra under en period, men så har det blivit september och matchdags och allt sånt där, och så har det ändrats. Ibland har jag försökt hålla fast vid min önskan om att "kunna" sluta, och sagt saker som: "Nej, men jag har inte alls lust att börja igen", eller "Jag vill inte lägga all den där tiden på handboll igen". Kanske har jag trott att det var så jag tyckte, eller så har jag själv börjat tvivla redan innan dess - jag minns inte längre, men oavsett vad så har jag till slut gett efter och dragit på mig dom där jävla knäskydden igen.

Och oh, det är ju så kul med handboll!
Allt.

Men nu är det som om det ligger ett helt annat ro i min kropp. Jag har slutat igen och det känns bra. Det känns bättre än bra, faktiskt helt rätt! Så nu får jag gå på handboll på ett helt annat sätt än innan och spela boll med Jack i pausen och dricka kaffe på läktaren under halvlekarna. Fint det med.

Och att skriva här?

Jag har saknat den här sidan! Jag gillade hur det flöt på här, med mer handbollssnack och musik, inte så mycket sorg och personligt som på candelarias.wordpress.com. En snabb (och impulsiv som vanligt när det gäller mig) tanke och idé är att jag ska fortsätta här lite mer. Jag tänker handboll och musik och åsikter. Låt oss se vad det blir till.

Så, inget inlägg utan lite musik i slutet, precis som det alltid varit:

1. Rachel Platten - Fight song
2. Banks - Begging for thread
3. Fun. - Be calm

för att börja någonstans.

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Det finns alltid något som kan bli annat än man tänkt

Sverige mot Kina. Jag känner mig enormt nöjd med att vi vann! Ja, det saknas några mål i förhållande till Hollands prestation mot samma nation, men jag ser verkligen inte att det är ett jätteproblem. Inför den sista gruppspelsmatchen har vi alla möjligheter att veta exakta förutsättningar för en eventuell gruppseger ändå. Kul att se både Jamina Roberts och Johanna Ahlm glänsa i dag. Men försvaret måste fortfarande bli bättre och tätare. Det behöver egentligen inte sägas så mycket mer om matchen, tycker jag. Så. Jag blir lite personlig istället. Jag sitter här och försöker känna efter: Skulle jag vilja vara med på plan? Saknar jag att spela på landslagsnivå? Svaret är nej på båda. Och varför? För att gå till svar nummer ett så tror jag att jag helt enkelt är för trött för att orka vilja. De senaste åren har gjort att det bosatt sig någon konstant trötthet i min kropp och allt som inte är ett måste orkar jag helt enkelt inte med. Bara tanken på att träna så mycket som krävs o
Läs mer

Hepp

Nä alltså, ursäkta att det inte blev något nytt inlägg efter gårdagens match mot Holland, men jag var inte på humör. Dels var jag sur av rent egoistiska skäl eftersom jag egentligen skulle varit på plats för en hyggelig dag i handbollens Mekka, men drabbades av den stora magsjukan som cirkulerat på förskolan den senaste tiden vilket alltså tvingade mig att stanna hemma från resan. Och dels var ju matchen igår otroligt dålig! Ja, man ska vara väldigt nöjd med den enda poängen man fick kämpat med sig, men att det alls behöver gå så långt som att man är nära att förlora är inte bra nog. Att spela med Jenny Alm, som ju alldeles uppenbart inte hade dagen, under så lång tid är ju mest bara...jag vet inte vad jag ska kalla det, men fel skulle kunna funka. Och jag kan för mitt liv inte förstå vad den stackars Jamina Roberts gjort för att inte få spela mer än hon får. Ofattbart. Och försvarsspelet behöver vi väl inte ens gå in på egentligen. Att stå tätt, hjälpa varandra och slå på - det
Läs mer

Vad vet du egentligen Joakim Lamotte?

Joakim Lamotte, krönikör på GP, skrev ett inlägg igår. Här är mitt svar: Hej Joakim Lamotte, och tack för din krönika i GP igår. Den gav mig ännu lite sämre samvete för att jag lämnar min tvååring på förskolan under långa dagar - och ja, emellanåt händer det att han gråter när jag går. Det är så här förstår du, jag är ensamstående med min son Jack. Så har det varit sedan han föddes, eller till och med sedan han låg i magen, och det är inte självvalt. Hans pappa gick nämligen bort i cancer redan innan Jack föddes. Och jag jobbar heltid, fy farao fö r mig! Säger du. Jag är journalist, precis som jag antar att du är, och som du vet så ser inte arbetsmarknaden speciellt ljus ut för just vår yrkesgrupp, så man gör ju vad man kan, du vet? Varje dag lämnar jag min son på förskolan kvart i åtta och hämtar honom klockan fem, för det är så våra arbetstider ser ut. Förutom på fredagar när vi alla slutar klockan tre, men då brukar jag jobba längre för att försöka jobba in den tiden jag tidiga
Läs mer