onsdag 14 oktober 2015

Now when I'm across the sea

Att sitta på läktaren.

Ett par gånger innan just den här specifika säsongen har jag trott att jag slutat. Jag har trott att handbollen varit förbi för mig och att jag skulle lägga all min tid på annat. Det har känts ganska bra under en period, men så har det blivit september och matchdags och allt sånt där, och så har det ändrats. Ibland har jag försökt hålla fast vid min önskan om att "kunna" sluta, och sagt saker som: "Nej, men jag har inte alls lust att börja igen", eller "Jag vill inte lägga all den där tiden på handboll igen". Kanske har jag trott att det var så jag tyckte, eller så har jag själv börjat tvivla redan innan dess - jag minns inte längre, men oavsett vad så har jag till slut gett efter och dragit på mig dom där jävla knäskydden igen.

Och oh, det är ju så kul med handboll!
Allt.

Men nu är det som om det ligger ett helt annat ro i min kropp. Jag har slutat igen och det känns bra. Det känns bättre än bra, faktiskt helt rätt! Så nu får jag gå på handboll på ett helt annat sätt än innan och spela boll med Jack i pausen och dricka kaffe på läktaren under halvlekarna. Fint det med.

Och att skriva här?

Jag har saknat den här sidan! Jag gillade hur det flöt på här, med mer handbollssnack och musik, inte så mycket sorg och personligt som på candelarias.wordpress.com. En snabb (och impulsiv som vanligt när det gäller mig) tanke och idé är att jag ska fortsätta här lite mer. Jag tänker handboll och musik och åsikter. Låt oss se vad det blir till.

Så, inget inlägg utan lite musik i slutet, precis som det alltid varit:

1. Rachel Platten - Fight song
2. Banks - Begging for thread
3. Fun. - Be calm

för att börja någonstans.

Inga kommentarer: