onsdag 9 december 2015

Det finns alltid något som kan bli annat än man tänkt

Sverige mot Kina. Jag känner mig enormt nöjd med att vi vann! Ja, det saknas några mål i förhållande till Hollands prestation mot samma nation, men jag ser verkligen inte att det är ett jätteproblem. Inför den sista gruppspelsmatchen har vi alla möjligheter att veta exakta förutsättningar för en eventuell gruppseger ändå.
Kul att se både Jamina Roberts och Johanna Ahlm glänsa i dag. Men försvaret måste fortfarande bli bättre och tätare.

Det behöver egentligen inte sägas så mycket mer om matchen, tycker jag. Så. Jag blir lite personlig istället.

Jag sitter här och försöker känna efter:

Skulle jag vilja vara med på plan?
Saknar jag att spela på landslagsnivå?

Svaret är nej på båda. Och varför?
För att gå till svar nummer ett så tror jag att jag helt enkelt är för trött för att orka vilja. De senaste åren har gjort att det bosatt sig någon konstant trötthet i min kropp och allt som inte är ett måste orkar jag helt enkelt inte med.
Bara tanken på att träna så mycket som krävs och värma upp lika många gånger får mig bara alldeles matt. Jag skulle aldrig orka med det. Jag orkar bara med min vardag och allt den innebär, och när jag ibland dessutom tänker på allt som hänt eller på personen jag saknar eller det vi aldrig hann göra tillsammans så finns det ingen energi kvar.

Och när det gäller just landslaget slutade det att glänsa för mig i samband med OS 2012. Fram till dess var landslaget alltid bäst, i mina ögon. Det var en ära, en möjlighet, en fantastisk dröm.
Men det som hände i London gav mig allt annat än mersmak. Sett i backspegeln hade jag hellre stått utanför truppen och fått spendera all den tiden jag la för att ladda inför och spela OS med att istället vara hemma.

Nåja. Nog om det. I alla fall för nu.

Inga kommentarer: