Vad vet du egentligen Joakim Lamotte?
Joakim Lamotte, krönikör på GP, skrev ett inlägg igår. Här är mitt svar:
Hej Joakim Lamotte, och tack för din krönika i GP igår. Den gav mig ännu lite sämre samvete för att jag lämnar min tvååring på förskolan under långa dagar - och ja, emellanåt händer det att han gråter när jag går.
Det är så här förstår du, jag är ensamstående med min son Jack. Så har det varit sedan han föddes, eller till och med sedan han låg i magen, och det är inte självvalt. Hans pappa gick nämligen bort i cancer redan innan Jack föddes.
Och jag jobbar heltid, fy farao för mig! Säger du. Jag är journalist, precis som jag antar att du är, och som du vet så ser inte arbetsmarknaden speciellt ljus ut för just vår yrkesgrupp, så man gör ju vad man kan, du vet?
Varje dag lämnar jag min son på förskolan kvart i åtta och hämtar honom klockan fem, för det är så våra arbetstider ser ut. Förutom på fredagar när vi alla slutar klockan tre, men då brukar jag jobba längre för att försöka jobba in den tiden jag tidigare under veckan fått spendera på spårvagn nummer fem med stressen och det dåliga samvetet hängandes som en svart och tung halsduk runt min kropp.
Och nej, min chef tvingar mig inte att jobba heltid, och inte heller att jobba in dom kvartarna som kan försvinna under veckan, men jag vill inte vara en sådan som smiter. Och dessutom behöver mitt hushåll den lön jag kan dra in. Middagarna, förskolekläderna, julklapparna, vinterskorna - allt det behöver min lön. För Jack har ännu inget extrajobb. Och till råga på allt är jag, precis som många andra inom yrket, inte heller fastanställd. Det är tur för mig att jag fått ett jobb och till och med ett jobb som jag verkligen gillar! För jag gör det - gillar att jobba som journalist och gillar att göra det jag gör som journalist på mitt jobb. På söndagarna brukar jag längta till min arbetsplats, det är faktiskt sant. Men inte för att jag inte älskar min son och vill vara med honom. Jag älskar honom mer än allt, både för den lilla människan han är och för den stora människan han är ett spår efter.
Hej Joakim Lamotte, och tack för din krönika i GP igår. Den gav mig ännu lite sämre samvete för att jag lämnar min tvååring på förskolan under långa dagar - och ja, emellanåt händer det att han gråter när jag går.
Det är så här förstår du, jag är ensamstående med min son Jack. Så har det varit sedan han föddes, eller till och med sedan han låg i magen, och det är inte självvalt. Hans pappa gick nämligen bort i cancer redan innan Jack föddes.
Och jag jobbar heltid, fy farao för mig! Säger du. Jag är journalist, precis som jag antar att du är, och som du vet så ser inte arbetsmarknaden speciellt ljus ut för just vår yrkesgrupp, så man gör ju vad man kan, du vet?
Varje dag lämnar jag min son på förskolan kvart i åtta och hämtar honom klockan fem, för det är så våra arbetstider ser ut. Förutom på fredagar när vi alla slutar klockan tre, men då brukar jag jobba längre för att försöka jobba in den tiden jag tidigare under veckan fått spendera på spårvagn nummer fem med stressen och det dåliga samvetet hängandes som en svart och tung halsduk runt min kropp.
Och nej, min chef tvingar mig inte att jobba heltid, och inte heller att jobba in dom kvartarna som kan försvinna under veckan, men jag vill inte vara en sådan som smiter. Och dessutom behöver mitt hushåll den lön jag kan dra in. Middagarna, förskolekläderna, julklapparna, vinterskorna - allt det behöver min lön. För Jack har ännu inget extrajobb. Och till råga på allt är jag, precis som många andra inom yrket, inte heller fastanställd. Det är tur för mig att jag fått ett jobb och till och med ett jobb som jag verkligen gillar! För jag gör det - gillar att jobba som journalist och gillar att göra det jag gör som journalist på mitt jobb. På söndagarna brukar jag längta till min arbetsplats, det är faktiskt sant. Men inte för att jag inte älskar min son och vill vara med honom. Jag älskar honom mer än allt, både för den lilla människan han är och för den stora människan han är ett spår efter.
Kommentarer