Det kanske bara är jag, men det tror jag inte

Alltså, jag vet ju inte hur ni är, men jag är rätt insnöad.
Jag lever handboll. Andas, tänker och pratar handboll. För mig finns det inte för mycket, bara för lite.

Så när det går dåligt kan det vara rätt jobbigt, precis som att livet blir lite lättare efter en vinst.
Speciellt när det går bra.

Jag tror inte på något sätt att jag är ensam om det, men ofta hör jag professionella spelare prata om att det räcker. Dom säger att det finns en mättnad när det gäller handbollslivet. Men jag förstår inte. Mitt liv kommer alltid innehålla handboll, i alla fall så känns det så just nu. På ett sätt är den min identitet, även om jag trots allt är en vanlig person även utanför banan. Jag har ingen önskan om att göra mig av med en del av mig själv.
Jag har heller ingen lust att bara dra, utan att ge något tillbaka till det som givit mig så mycket.

Fast i första halvlek i lördags, SK Årus - Horsens HK, var jag rätt säker på att jag i alla fall inte skulle fortsätta spela för alltid. Som tur var ändrades det sen.