And when I fall down, I have to pick my self back up

Day 06 - A song that reminds you of somewhere
Hur roligt det än är (eller jag tycker det i alla fall, vad ni tycker vet jag inte) med lite nostalgi här i musiklistan, så frångås det idag. Det blir lite back to basics, handbollandet.

Right said Fred - Stand up (for the champions)

På min första landslagssamling 2005 åkte vi till Tjeckien och spelade Chebturneringen (och mötte Kina, Tjeckien och Holland). Vi vann den, och när det var uppställning och blommor och annat jox så spelade dom den här låten för oss. Efter den turneringen spelade jag alla landslagsmatcher utom två (en träningsmatch i Makedonien med feber och den mot Ryssland i EM 2006 när mitt finger hade hoppat ur led i matchen innan) fram tills jag blev korsbandsskadad. 2008.

För mig symboliserar den här låten början på något fantastiskt. Mina år med landslaget.
Det var även i Tjeckien min kommande tränare i Horsens såg mig spela och bad mig komma dit.

Kavajen och jag jobbade lite med självporträtt idag. Men jag fick håret i ögonen och hon tog spjärn för att rymma ner på golvet.

Jag gav upp och blev ego istället och Kavajen gick och tuggade på några tulpaner.

En bra, men lite konstig låt:
The sounds - It's so easy

och så två andra:
Paloma Faith - Smoke and mirrors
Wiz Khalifa feat. Too Short - On my level

Och så var jag i Partillebohallen och såg Sävehof mot Skövde. Höjdpunkter i den matchen: Skövdes tjeckväxlar i andra halvlek som lurade brallorna av sävehofförsvaret och Jaminas svincoola skott i slutet. Och (självklart!) även att träffa Stjärnan för en fika efteråt.
Repris på det nästa vecka, lovely!

Kommentarer

Jenny sa…
Annika! Nu var det länge sedan du skrev något. Hoppas allt är bra med dig och jag saknar dina inlägg!

kram Jenny
4 maj 2011 kl. 20:37
Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Det finns alltid något som kan bli annat än man tänkt

Sverige mot Kina. Jag känner mig enormt nöjd med att vi vann! Ja, det saknas några mål i förhållande till Hollands prestation mot samma nation, men jag ser verkligen inte att det är ett jätteproblem. Inför den sista gruppspelsmatchen har vi alla möjligheter att veta exakta förutsättningar för en eventuell gruppseger ändå. Kul att se både Jamina Roberts och Johanna Ahlm glänsa i dag. Men försvaret måste fortfarande bli bättre och tätare. Det behöver egentligen inte sägas så mycket mer om matchen, tycker jag. Så. Jag blir lite personlig istället. Jag sitter här och försöker känna efter: Skulle jag vilja vara med på plan? Saknar jag att spela på landslagsnivå? Svaret är nej på båda. Och varför? För att gå till svar nummer ett så tror jag att jag helt enkelt är för trött för att orka vilja. De senaste åren har gjort att det bosatt sig någon konstant trötthet i min kropp och allt som inte är ett måste orkar jag helt enkelt inte med. Bara tanken på att träna så mycket som krävs o
Läs mer

Hepp

Nä alltså, ursäkta att det inte blev något nytt inlägg efter gårdagens match mot Holland, men jag var inte på humör. Dels var jag sur av rent egoistiska skäl eftersom jag egentligen skulle varit på plats för en hyggelig dag i handbollens Mekka, men drabbades av den stora magsjukan som cirkulerat på förskolan den senaste tiden vilket alltså tvingade mig att stanna hemma från resan. Och dels var ju matchen igår otroligt dålig! Ja, man ska vara väldigt nöjd med den enda poängen man fick kämpat med sig, men att det alls behöver gå så långt som att man är nära att förlora är inte bra nog. Att spela med Jenny Alm, som ju alldeles uppenbart inte hade dagen, under så lång tid är ju mest bara...jag vet inte vad jag ska kalla det, men fel skulle kunna funka. Och jag kan för mitt liv inte förstå vad den stackars Jamina Roberts gjort för att inte få spela mer än hon får. Ofattbart. Och försvarsspelet behöver vi väl inte ens gå in på egentligen. Att stå tätt, hjälpa varandra och slå på - det
Läs mer

Vad vet du egentligen Joakim Lamotte?

Joakim Lamotte, krönikör på GP, skrev ett inlägg igår. Här är mitt svar: Hej Joakim Lamotte, och tack för din krönika i GP igår. Den gav mig ännu lite sämre samvete för att jag lämnar min tvååring på förskolan under långa dagar - och ja, emellanåt händer det att han gråter när jag går. Det är så här förstår du, jag är ensamstående med min son Jack. Så har det varit sedan han föddes, eller till och med sedan han låg i magen, och det är inte självvalt. Hans pappa gick nämligen bort i cancer redan innan Jack föddes. Och jag jobbar heltid, fy farao fö r mig! Säger du. Jag är journalist, precis som jag antar att du är, och som du vet så ser inte arbetsmarknaden speciellt ljus ut för just vår yrkesgrupp, så man gör ju vad man kan, du vet? Varje dag lämnar jag min son på förskolan kvart i åtta och hämtar honom klockan fem, för det är så våra arbetstider ser ut. Förutom på fredagar när vi alla slutar klockan tre, men då brukar jag jobba längre för att försöka jobba in den tiden jag tidiga
Läs mer