I'm probably better in my afterlife

Jag fick några frågor igen:

Hejsan :)!
Louise här igen. Nu är jag tillbaka med ny information igen. Jag har skrivit en gång till dig innan om min korsbandsskada och nu hade jag några frågor igen. Jag var på sjukhuset idag och så träffade jag min läkare och han var hur go och glad som helst. Inget att klaga på. Han kollade på mitt knä, kände och vred. Slutresultatet kommer bli förhoppningsvis tillbaka på planen igen till jul efter en "jobbig" operation. Operationen kommer bli av troligen i slutet av mars men förhoppningsvis tidigare för att jag är uppsatt på "förtur". T ex om någon blir sjuk och inte kan operera sig så får jag komma in och bli opererad tidigare. Jag hoppas på det. Men frågorna lyder: var du inte livrädd innan? Gör det inte ont? Han sa till mig att hela benet kommer svullna upp. Gjorde det på dig med? Vad var dina reaktioner när du vaknade efter operationen?

Har egentligen jätte mycket frågor men detta får räcka. Vill ju inte göra dig trött.

P.S. min blogg är inte uppdaterad men om du vill se vem jag är så kan du kolla ändå på bloggen. Har inte samma header som sist men du kanske känner igen mig ändå.

Kramar från Louise.


Så jag tänkte att jag skulle svara:

Hej!
Nu ska jag tänka efter lite. Jag kan inte minnas att jag var speciellt rädd inför operationen, för jag var ganska övertygad om att den skulle gå bra. Och dessutom att den var nödvändig. Det är så onödigt att oroa sig eller vara rädd för saker man ändå måste göra tycker jag. Jag ville bara få den gjord.
Men jag hade i alla fall med mig moraliskt stöd i form av en lagkompis när jag åkte till sjukhuset och minns att jag var mer spänd än orolig.
Det hjälpte nog också att jag visste att mamma skulle vara på plats på sjukhuset när jag vaknade.

Det jobbigaste momentet under själva operationen var innan, när jag var tvungen att få en nål med narkosen i handen. För jag hatar sprutor över allt annat (förutom kanske möjligtvis månaden november och mobbing) och dessutom var narkospersonen av det mer inkompetenta slaget och fick prova säkert fem gånger innan hon lyckades.
Men sen sov jag ju så det var inte så farligt.

När jag vaknade upp fick jag saft av en snäll tant och hon frågade om jag hade ont. Det hade jag.
För efter operationen gjorde det sjukt ont. Jag fick ha knät i en ställning när jag skulle på toa eftersom det absolut inte fick stödjas på och absolut inte fick röras och jag fick order om att inte göra ett skit annat än att ligga i soffan de första två veckorna. Lite rörelse skulle jag väl göra i och för sig, men inte så värst mycket. Jag minns något om att jag skulle böja några grader och strecka lite. Mer info om det under korsbandkategorin här till höger.
Jag åt inte så värst mycket dom första dagarna och hela världen kändes som om den gungade i säkert två veckor. Antagligen på grund av morfinet som jag spydde som en idiot av.

Knät var svullet som sjutton den första tiden och det gjorde verkligen ont den första veckan. Men jag fick med mig ett smart bandage med plats för ispåsar från sjukhuset som jag hade på knät dygnet runt. Och så hade jag en sjukt osnygg stödstrumpa på konstant. Mitt i natten fick jag gå upp (fast oftast vaknade mamma när jag brötade med kryckorna i rummet bredvid och hann före mig) och byta till kall is. Jag låg som ett pucko helt rak i sängen och sov så gott jag kunde. Jag åt smärtstillande var fjärde timma. Det känns lite som om man fått en bastuvarm fotboll inopererad i knät. Som jag föreställer mig det alltså. För det är så väldigt varmt och svullet och spänner så fort du inte ligger ner eller har det på en stol. Man ska ha kryckor i typ fyra veckor, fast man får börja stödja på det innan dom fyra vekcorna har gått.

Jag vet, det låter fruktansvärt. Och det är det. Jag vill inte skrämma dig utan bara berätta sanningen. I alla fall hur jag upplevde det. För det gjorde inte folk för mig och jag blev lite chockad över hur det faktiskt var.

Men.
Sen, när man får börjar göra saker, när man märker skillnad och kan mer och mer. Det är då det börjar bli kul. (Nåja, roligare än momenten innan i alla fall.) Och sen när du har gjort all din rehab och slitit med allt det tråkiga i en evighet så är du tillbaka och då är du mycket bättre än innan!

Och då kan du vara så himla, himla stolt över att du lyckades! Och sen glömmer du allt om hur ont det gjorde för du är bara så glad över att kunna spela handboll igen.

Lycka till så hemskt mycket! Och glöm inte låta mig veta hur det går. Kom gärna med fler frågor om du har.

Kramar.


Det känns som om det var hundra år sedan och ibland när jag tittar ner på mitt knä och ser mitt ärr så tänker jag: Men, vad fan är det där?

/A.k.a Guldfisken

Kommentarer

Louise sa…
Tack så mycket för dit svar. Jag tror det är olika hur man reagerar efter operationen. Känner en kompis som också har opererat sitt knä nydligen men hon fick inte lika ont. Men jag kommer förberedda mig på det värsta. Och klart jag kommer vara inställd på att jag ska komma tillbaka så jag kommer bara lägga mig på operationsbordet och typ sluta tänka.
Annika sa…
Louise: Många får också ont på baksidan av låret (där man hämtar senan man använder som nytt korsband) men det hade jag absolut inte, så ja - det är olika. Jag kanske också är lite vek.

Populära inlägg i den här bloggen

Det finns alltid något som kan bli annat än man tänkt

Hepp

Vad vet du egentligen Joakim Lamotte?