December, (glädje!), bildbomb!

December.

December, december, december. Vilken månad va?

Vi började i Skövde, eller strax utanför. I Knistad. Det var väldigt mycket snö där. Tina började sjunga julsånger redan när vi var i Paris i november, men då förbjöd jag henne. Sen blev det första advent och vi bodde i en julkalender. Då fick hon lov.


Mycket snö i Knistad och vi spelade två matcher mot Kroatien för att värma upp inför EM. En vinst (glädje!) och en förlust.

Sen åkte vi buss och färja och buss för att komma till Larvik och minus femton grader. Vi höll på att frysa ihjäl men vi bodde fint.

Utsikten från hotellrummet.

För att inte dö hotelldöden gjorde jag och min roomie Helge lite hyss. Ingen fattade att det var vi och vi smidde storslagna planer. Tyvärr blev dom storslagna planerna omkullkastade av rotande småungar.

Gabbi leker Päivi.

Sen blev det premiärmatch mot Tyskland och vi vann! Då blev vi jätteglada och alla andra förvånade. Själv var jag totalt värdelös i den matchen. Och det enda som är bra med att vara totalt värdelös i en match är att nästa inte kan bli sämre.

Vi går uppför en av Larviks alla svinbranta backar.

Så nästa match blev inte värdelös. Ukraina vann vi också över. Mycket glada igen.

Larviks kommun. Vår mest obesegrade kommun faktiskt.

Vi hade en ledig dag och hängde lite på café. Men som det sammankopplade lag vi är hängde alla på samma café. Det var mysigt i Larvik.

Får man komma in?

Föräldrarna hängde också på vårt café.

Men sen blev det match mot Holland (vinst och glädje igen!) och resa vidare till Lillehammer. På vägen dit träffade vi hunden Glenn-Rune, men det har jag visst redan berättat om tidigare. Från Mias nya rum kunde man se det upplysta hopptornet och det var så himla fint.
Och så var det dags för den första matchen mot Norge. (Vinst! Glädje! Stolthet!)

Vi blev bjudna på ett fantastiskt luciatåg. Från vänster till höger: Tomte-Mia, Tärna-Carina, Ärkeängel-Sten, Ängel-Bea, Rune-Ren, Klippar-Tobbe-Staffan.

Matchen mot Frankrike och bubblan sprack lite. Förlust. Vi laddade upp inför Ungern med en ledig dag och några timmar i pulkabacken. Vi gick lite på gågatan i kvällsmörkret och köpte raggsockor i fina färger.

Mot Ungern vann vi med och det kändes lite som den viktigaste segern i hela mitt liv. I allas liv kanske. Vi jublade och fick åka till S E M I F I N A L!

Det var väldigt juligt i konferensrummet. Och vi fick julklappar med.

Så kom vi till Boxen i Herning. Och vet ni egentligen vad det är vi ropar i vår line up innan match?

"Var e boxen?" Ropar Jojo.
"Hääär e boxen!" Svarar vi.

Därför så blev liksom själva upptäckten av arenans namn ett slags tecken på brahet! Det förstår ni säkert.

Jojo och jag i dopingkontrollrummet efter semifinalen.

Rumänien kunde vi slå (stor glädje!) och vi förberedde oss för finalen.

Men då blev Norge lite för starka. Vi var kanske trötta, dom var kanske bättre.
Så här i efterhand är vi i alla fall nöjda med vår prestation.
Mer än nöjda kanske. Stolta!

Med en silvermedalj som följt med hem till vardagen.