But tonight I say no, to you and to everything you bring

Jag har tänkt på det här med kärlek ett tag. Och på varför det är som det är. På varför det får oss att agera som vi gör.

Jag till exempel, beter mig som en idiot.

Och det är så mycket lättare att se det efteråt, som att kolla på sig själv i backspegeln, eller att titta på alla andra och säga "men herre gud, ser du inte, hur han får dig att krympa?", än att upptäcka det på sig själv under tiden.

Och jag undrar vad det är som gör det så lätt att låta tankarna vandra alldeles för långt bort från verkligheten. Och varför just jag är expert på att låtsas som att jag tror att det blir bättre sen.
Jag vet att jag borde leva lite mer i nuet, och inte fokusera på saker jag tror kanske händer i framtiden.

För helt plötsligt vaknar man upp och har hamnat på ett helt annat ställe än där man började, utan att man själv har märkt att tiden bara har passerat förbi, när man liksom fortfarande var ungefär som sovande. Och vad kan man göra när man redan har hamnat där, alldeles för långt bort, alldeles för fel?

Men jag antar att jag fortfarande tror på den, av någon outgrundlig jävla anledning. Kärleken alltså.

Beter ni er också som idioter, eller är det bara jag?

Bra handbollsblogg det här, indeed.