Och vännerna är dom samma

Jag är tillbaka i Horsens igen och det känns ganska bra.

Livet på landet fortgår precis som förut och idag var det handbollsträning, precis som vanligt. Inte för mig då nä, även det precis som förut.
Jag har mitt gummiband och min pilatesboll och roar mig själv. Och det går väl rätt bra antar jag. Inte för att jag säkert kan säga det, för jag har ju noll och ingen erfarenhet av tidigare korsbandsskador. Men idag, när det strax gått fyra veckor efter operationen, kan jag mer än jag kunde nyss. Cykla till exempel. Och gå nerför trappor.

Men det var spännande att vara på träningen igen. Och kul att träffa dom andra.

Just nu sitter jag dock på soffan och njuter lite av att vara själv. En helt klart underskattad sysselsättning om ni frågar mig. Imorgon kväll ska jag vara social igen.

Och så var det ju det här med landslag. Sverige vann, som väl alla vet, samtliga tre matcher i Frankrike i helgen. För oss insatta var det väl inte direkt en överraskning, men ändock fantastiskt! Och hur mycket jag än önskar att jag själv kunde vara med så ser jag sjukt mycket fram emot att få kolla på matcherna i EM. På tv givetvis, jag finns ju inte i Makedonien. Men medalj till oss, det är vad jag tror.

Försöker att inte tänka på det så mycket, att jag inte kan vara med. För det är lite jobbigt. Jag försöker istället intala mig att jag kan komma tillbaka sen, efter skadan.
För att träna rehab utan att ha något mål med allt jävla sträckande och böjande är för mig detsamma som att befinna sig inlåst i en isoleringscell i fängelset. Utan ljus och mat.

Har fått en så kallad inofficiell inbjudan till att komma på besök när laget är samlat i Lund innan EM, men vet inte om jag kan. Har inte kollat på schemat här i byn än. Dessutom är det rätt långt till Skåne.

Så jag jobbar på med övningarna från ålderdomshemmet och går runt och ler mot alla och rabblar: bra tack, det går framåt i alla fall, jodå, jag får cykla nu och ärret ser fint ut, tackar som bryr sig.

Och så tänker jag på framtiden.

Kommentarer

Anonym sa…
Långt till Skåne? Möjligtvis till Lund, men då kan du ju alltid stanna i Malmö. ;)

*kramisar*
Anonym sa…
Kämpa vidare! har en kompis i mitt lag som också genomgått major knee surgery. Tipsade om den här bloggen så att hon ska få lite motivation, hon älskar den ;)

Populära inlägg i den här bloggen

Det finns alltid något som kan bli annat än man tänkt

Hepp

Vad vet du egentligen Joakim Lamotte?