Som en dagsutflykt, fast i två dagar
Det är morgon i Göteborg. Väldigt tidigt. Åtta typ. För tidigt för mig, men det är ju i alla fall redan ljust ute. Jag trodde inte det var det så här dags.
Snart kör den blå Saaben via Linnéstan för att hämta upp passagerare och så vidare till Horsens. Mamma, syster Josefine och jag ska ner och spendera 24 timmar i staden dom kallar mitt hem. Det blir säkert trevligt. På vägen ner ska vi förbi Louisiana och titta på konst. Jag kommer förmodligen som vanligt att känna mig som en grottmänniska bland ballerinor. Så är det nämligen ibland att vara idrottsnörd i en konstfamilj. Gissar att jag mest kommer spendera tiden i shoppen.
Jag har ett ärende i Horsens imorgon bitti: sjukgymnaståterbesök. Ser fram emot att få veta hur det är med mitt knä. Och att få lite andra övningar att göra. Det är stor skillnad på knät nu mot första veckan. Eller egentligen mot för bara några dagar sedan. Det har hänt mycket sedan i helgen.
I Horsens ska jag också förbi träningen och säga hej. Jag har bara varit borta från laget i två veckor, men det känns som en månad. Och det märks ju så tydligt vilka som bryr sig. Dom som skickar sms eller ringer eller på annat sätt kontaktar och undrar hur det är står mot dom som aldrig hör av sig. Men det är ett välkänt problem, för det är precis samma när jag är iväg med landslaget. Samma som hör av sig nu, samma som bryr sig.
[det fanns en numera censurerad mening här. kanske]
Igår fick jag bort agrafferna med hjälp av doktor Envall på Carlanderska. Han var snäll och försiktig och det kändes knappt alls. Kanske delvis på grund av att agrafferna satt på just det ställe där känseln inte riktigt kommit tillbaka. Tur för mig!
Och till sist:
Mart: Självklart! Linslus som vanligt uppenbarligen.
Snart kör den blå Saaben via Linnéstan för att hämta upp passagerare och så vidare till Horsens. Mamma, syster Josefine och jag ska ner och spendera 24 timmar i staden dom kallar mitt hem. Det blir säkert trevligt. På vägen ner ska vi förbi Louisiana och titta på konst. Jag kommer förmodligen som vanligt att känna mig som en grottmänniska bland ballerinor. Så är det nämligen ibland att vara idrottsnörd i en konstfamilj. Gissar att jag mest kommer spendera tiden i shoppen.
Jag har ett ärende i Horsens imorgon bitti: sjukgymnaståterbesök. Ser fram emot att få veta hur det är med mitt knä. Och att få lite andra övningar att göra. Det är stor skillnad på knät nu mot första veckan. Eller egentligen mot för bara några dagar sedan. Det har hänt mycket sedan i helgen.
I Horsens ska jag också förbi träningen och säga hej. Jag har bara varit borta från laget i två veckor, men det känns som en månad. Och det märks ju så tydligt vilka som bryr sig. Dom som skickar sms eller ringer eller på annat sätt kontaktar och undrar hur det är står mot dom som aldrig hör av sig. Men det är ett välkänt problem, för det är precis samma när jag är iväg med landslaget. Samma som hör av sig nu, samma som bryr sig.
[det fanns en numera censurerad mening här. kanske]
Igår fick jag bort agrafferna med hjälp av doktor Envall på Carlanderska. Han var snäll och försiktig och det kändes knappt alls. Kanske delvis på grund av att agrafferna satt på just det ställe där känseln inte riktigt kommit tillbaka. Tur för mig!
Och till sist:
Mart: Självklart! Linslus som vanligt uppenbarligen.
Kommentarer
Att t ex sjukgymnasten in charge inte hör av sig och vill veta hur det står känns väldigt konstigt.