Ännu ett steg närmare

Idag. Den efterlängtade träningen. Med hopp. Och rörelser.

Den gjorde mig inte besviken.

Men herre gud, vad stört det kändes att plötsligt få lov att hoppa på högerbenet (men landar ju givetvis fortfarande bara på vänster). Började lite lätt med att bara hoppa uppåt liksom, från stillastående, men ökade relativt snabbt på till ett par snabba steg innan hoppet. Och så blev det till en serie. Och så fortsatte det. Ni fattar nog. Jag är ju inte den som gillar att det går sakta framåt.

Först blev jag nästan lite irriterad på mig själv för att jag inte kunde hundra procent redan från början. men så insåg jag trots allt att det nog är så för alla. Att en lång tid med ett skadat knä sätter sina spår i rörelserna. Och jag tänker att det är nog smart att inte gå från noll till hundra redan på första träningen. Men det tar emot, det gör det.

Men det gick bättre och bättre. Mycket bättre! Det kändes normalare och normalare och rädslan liksom försvann lite.
Och i slutet av träningen sköt jag hoppskott. Flera hundra stycken typ.

Long time no see och welcome back hoppskottet!

Den 27 april har det gått 6 månader sedan operationen. Det är den magiska gränsen.

Kommentarer

Broström sa…
Härligt Annika! Jag vet hur den där sprudlande känslan känns, åh, vad skön den är! =) Sex månader snart alltså, tiden går fort när det är någon annan det handlar om. =)
6 april 2009 kl. 22:05
Mattias sa…
glad för din skull :D det är riktigt kul att se dig på planen när du spelar :D
Tänk på att inte gå på för hårt så de blir värre bara :)
Vet du vad Medde Grundström har för blogg?
7 april 2009 kl. 16:21
Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Det finns alltid något som kan bli annat än man tänkt

Sverige mot Kina. Jag känner mig enormt nöjd med att vi vann! Ja, det saknas några mål i förhållande till Hollands prestation mot samma nation, men jag ser verkligen inte att det är ett jätteproblem. Inför den sista gruppspelsmatchen har vi alla möjligheter att veta exakta förutsättningar för en eventuell gruppseger ändå. Kul att se både Jamina Roberts och Johanna Ahlm glänsa i dag. Men försvaret måste fortfarande bli bättre och tätare. Det behöver egentligen inte sägas så mycket mer om matchen, tycker jag. Så. Jag blir lite personlig istället. Jag sitter här och försöker känna efter: Skulle jag vilja vara med på plan? Saknar jag att spela på landslagsnivå? Svaret är nej på båda. Och varför? För att gå till svar nummer ett så tror jag att jag helt enkelt är för trött för att orka vilja. De senaste åren har gjort att det bosatt sig någon konstant trötthet i min kropp och allt som inte är ett måste orkar jag helt enkelt inte med. Bara tanken på att träna så mycket som krävs o
Läs mer

Hepp

Nä alltså, ursäkta att det inte blev något nytt inlägg efter gårdagens match mot Holland, men jag var inte på humör. Dels var jag sur av rent egoistiska skäl eftersom jag egentligen skulle varit på plats för en hyggelig dag i handbollens Mekka, men drabbades av den stora magsjukan som cirkulerat på förskolan den senaste tiden vilket alltså tvingade mig att stanna hemma från resan. Och dels var ju matchen igår otroligt dålig! Ja, man ska vara väldigt nöjd med den enda poängen man fick kämpat med sig, men att det alls behöver gå så långt som att man är nära att förlora är inte bra nog. Att spela med Jenny Alm, som ju alldeles uppenbart inte hade dagen, under så lång tid är ju mest bara...jag vet inte vad jag ska kalla det, men fel skulle kunna funka. Och jag kan för mitt liv inte förstå vad den stackars Jamina Roberts gjort för att inte få spela mer än hon får. Ofattbart. Och försvarsspelet behöver vi väl inte ens gå in på egentligen. Att stå tätt, hjälpa varandra och slå på - det
Läs mer

Vad vet du egentligen Joakim Lamotte?

Joakim Lamotte, krönikör på GP, skrev ett inlägg igår. Här är mitt svar: Hej Joakim Lamotte, och tack för din krönika i GP igår. Den gav mig ännu lite sämre samvete för att jag lämnar min tvååring på förskolan under långa dagar - och ja, emellanåt händer det att han gråter när jag går. Det är så här förstår du, jag är ensamstående med min son Jack. Så har det varit sedan han föddes, eller till och med sedan han låg i magen, och det är inte självvalt. Hans pappa gick nämligen bort i cancer redan innan Jack föddes. Och jag jobbar heltid, fy farao fö r mig! Säger du. Jag är journalist, precis som jag antar att du är, och som du vet så ser inte arbetsmarknaden speciellt ljus ut för just vår yrkesgrupp, så man gör ju vad man kan, du vet? Varje dag lämnar jag min son på förskolan kvart i åtta och hämtar honom klockan fem, för det är så våra arbetstider ser ut. Förutom på fredagar när vi alla slutar klockan tre, men då brukar jag jobba längre för att försöka jobba in den tiden jag tidiga
Läs mer