Är det inte träning snart igen?

Jo, visst fungerar Fys-Mikael lite som ett biktrum, eller vad det nu hette, för direkt när vi börjar vår träning ihop så är det som att jag måste säga allt jag gjort sedan sist och som jag inte riktigt är säker på om jag får.

Så jag sa: Fys-Mikael nu ska jag berätta vad jag har gjort, men du får inte skälla ut mig.
Och han sa: Jag har hört att du har spelat handboll!

Och så berättade jag att jag sprungit kontringsövning (men inte fått bollen bakifrån utan framifrån för att slippa vridet i knät) och att jag löpt väldigt nära max och gjort riktningsförändringar och ja, ni vet. Och hoppat in från kanten, dock utan att skjuta utan mer bara för att få känslan av spelet tillbaka.

Och han sa att det var helt ok. Men att han ville se mig göra det så att allt såg ok ut. Så vi tränade vidare med knäövningarna (och jag fick givetvis fler och svårare - love it!) i någon timma och sen när laget ute på banan höll sig på den ena sidan av planen intog vi den andra. Och så lekte vi kantväxlar och maxlöp och hoppskott.

Fys-Mikael tyckte: Det får du absolut göra. Kom bara ihåg att landa på vänster fot vid hopp.
Och så pratade vi om att jag att jag hoppat in från kanten, men utan att skjuta och om det också var ok. Han bad mig visa, men med skott. Och sa: Det får du också göra.

Riktiga kantskott liksom. Riktiga!

Sen undrade jag när jag fick börja med genombrott.
Han svarade: Visa vad du menar.
Så jag visade lite, en stegisättning, lugnt och fint.
Han svarade: Visa på riktigt, på mig.
Så jag visade igen, en riktig stegisättning och en riktig kullagerfint, med Fys-Mikael som stillastående försvarare. Han sa: Det får du göra, med en stillastående försvarare. Jag vill inte att du får knuffar.
Och så sa han att jag måste göra det många gånger, inte bara fem och sen tro att jag kan. Jag måste göra det riktigt många gånger i kanske en och en halv vecka, utan riktig försvarare på, och sen säga att jag kan.

Gränsen gick när jag frågade om jag fick stå i försvar. Det tyckte han inte var en bra idé. Inte riktigt än. Heller inte att få bollen bakifrån när jag kontrar.

Men känsan av att få göra är otrolig! Börjar nästan lipa för att jag är så glad. Kan inte beskriva det. Men lyckan, lyckan!
Och det bästa är att det inte kändes konstigt att göra något av det. Genombrotten kändes roliga, men inte konstiga. Kantskotten kändes ungefär som vanligt.

Jag ska göra tvåhundra genombrott idag. Minst. Jag kommer bli grym på genombrott.
Och tvåhundra inhopp från kanten. Räkna så får ni se.

Om två eller tre veckor ska jag får göra handbollstestet. Det är jättesnart, vet ni det? JÄTTEsnart!

Och ja, på bilden från påsken är det, från vänster till höger: Min syster Katarina, hennes dotter Hilda och så jag då.