A beautiful mess
För några veckor sen var jag liksom bara: Oh, färgkoordinera garderoben!
Nu är jag mer bara: Not so much färgkoordinera längre.
Kaos igen, jodå.
Annars då? Fick ett sms från coachen idag. Det stod att man skulle restitueringslöpa och sen styrketräna på fancygymmet. Och så stod det att man gärna fick springa utomhus. Och det, mina vänner, var just det jag gjorde. Och som grädde på moset fick jag sällskap av nummer 6, 29 och 55. Första gången post-operation som jag sprungit ihop med någon. En halvtimma i bra tempo. Kändes bättre än bra i knät!
Numera blir jag så förvånad varje gång jag påbörjar mina springrundor. För det känns inget konstigt i knät. Ibland tänker jag inte ens på det förrän efter ett tag och då mera som: Men oj, jag springer ju helt normalt och det känns inget ont.
En underbar känsla det där, kan jag meddela.
Nummer 29 och 55 sprang mest omkring och pratade ungerska med varandra, men jag och nummer 6 hade det mysigt själva och löpturen gick svindlande fort.
Nummer 29 mutade mig däremot med en påse tuggummi innan träningen. Alltså, en hel påse, bara till mig. Och det var bara för att jag tyckte just den sorten var så god när jag fick ett av henne igår.
Det kallar jag omtänksamt!
Så där ja. Nu ska jag dricka apelsinsaft i soffan ett slag. Och ladda inför morgondagens inlösning av checken med skatteåterbäringen.
Yes, I like it!
Nu är jag mer bara: Not so much färgkoordinera längre.
Kaos igen, jodå.
Annars då? Fick ett sms från coachen idag. Det stod att man skulle restitueringslöpa och sen styrketräna på fancygymmet. Och så stod det att man gärna fick springa utomhus. Och det, mina vänner, var just det jag gjorde. Och som grädde på moset fick jag sällskap av nummer 6, 29 och 55. Första gången post-operation som jag sprungit ihop med någon. En halvtimma i bra tempo. Kändes bättre än bra i knät!
Numera blir jag så förvånad varje gång jag påbörjar mina springrundor. För det känns inget konstigt i knät. Ibland tänker jag inte ens på det förrän efter ett tag och då mera som: Men oj, jag springer ju helt normalt och det känns inget ont.
En underbar känsla det där, kan jag meddela.
Nummer 29 och 55 sprang mest omkring och pratade ungerska med varandra, men jag och nummer 6 hade det mysigt själva och löpturen gick svindlande fort.
Nummer 29 mutade mig däremot med en påse tuggummi innan träningen. Alltså, en hel påse, bara till mig. Och det var bara för att jag tyckte just den sorten var så god när jag fick ett av henne igår.
Det kallar jag omtänksamt!
Så där ja. Nu ska jag dricka apelsinsaft i soffan ett slag. Och ladda inför morgondagens inlösning av checken med skatteåterbäringen.
Yes, I like it!
Kommentarer