Danska för svenskar, kapitel ett

Det är två ord på danska som jag kommer sakna.

Dom är båda två helt onödiga och det ena är dessutom ett svärord, men jag använder dom hela tiden och lite till. Och eftersom jag är så utomordentligt vänlig hade jag tänkt dela med mig av dom till er. För att utöka ert danska språkförråd, så att säga.

1. Lige - med en miljon betydelser. Och man uttalar det lii eller kanske mer som lij. Icke att förväxla med ordet lide, som naturligtvis uttalas på samma sätt men betyder att gilla. Typ: jeg kan lide dig = jag gillar dig. Men nu hamnade vi visst på ett litet stickspår i min språklektion.

Så, tillbaka till lige.

Man kan använda lige som orden lika, rakt, precis, just och bara. Till exempel. Och sen kan man använda det på ett sätt så att det inte alls finns en översättning på svenska. Och det är så jag gillar det mest.

Man kan säga:

jeg er lige på vej = jag är på väg
det synes jeg ikke lige vi skal = det tycker jag inte vi ska
lad os lige se hvad der sker = låt oss se vad som händer

Och när jag pratar svenska har jag emellanåt lite svårt för att låta bli just det där ordet. För att jag, som sagt, gillar det. Jeg kan lide det. Ja.

Och det blir lite pinsamt när man säger fel på sitt modersmål, det blir det. Speciellt när man är som jag och har ett rykte om att vara en språkpolis. Illa. Senaste gången jag var i Göteborg sa jag till exempel "Är det oss nu?" istället för Är det vi nu?". Mina systrar fnissade glatt. För äntligen får dom rätta mig!

Nåja. Det är väl inte mer än fair antar jag.

Vidare.

2. Sgu - som väl mest kan översättas som fan. Icke att förväxlas med sku som betyder skulle. Och det uttalas för en gångs skull som det stavas, men eftersom danska u mer påminner om ett svenskt o kan ni öva genom att säga sgo. Så vet ni.

Jag gillar att säga:

det ved jeg sgu ik = det vet jag inte
det kan jeg sgu godt forstå = det förstår jag absolut, och då blir det inte lika hårt som det blir på svenska när man säger fan. Det är liksom mer som ett utfyllnadsord, fast med lite tryck i. Alla säger sgu.

Fast jag kommer ihåg när jag precis hade flyttat till Danmark och var i Köpenhamn och hälsade på Holmberg i en av hennes första lägenheter. Vi var på väg hem till henne från bussen och så sa hon:

Vad du än gör, börja inte använda ordet sgu när du pratar. Det låter så illa.

Och jag tänkte:

Sgu? Vad sjutton är det för ord? Man kan ju inte ens uttala det!

Men vad gjorde jag? Fröken motvalls. Och jag tycker det låter tufft. Hehe.

Fast den andra saken Holmberg sa till mig att inte säga har jag hållit mig från. Det är också ett svärord och översätts ungefär med "cancer ät mig". Och det är en alldeles för otrevlig betydelse för mig.
Min första tränare här sa det dock väldigt ofta.

Men så var han från Fyn med.

Nog för nu.