Jag har inte glömt er
Jag är hemma igen. I Danmark alltså.
Konstigt tomt, men också bra. Min lägenhet är fin och mina lagkompisar snälla.
Dom sista dagarna i OS-byn hann jag inte ens kolla mail. Det hände så mycket att jag fick prioritera annat än tid framför datorn. Ska försöka uppdatera er nu istället. Under dom närmsta dagarna i alla fall.
Lämnade Peking på eftermiddagen och var framme nio timmar senare. Men då var det ännu inte mer än lite kväll här i Norden. Packningen tog tid på sig så vi som skulle vidare från Arlanda till Göteborg missade anslutningsplanet och fick vänta ytterligare två timmar. Väldigt trötta, klockan tio på kvällen lokal tid, fyra på morgonen OS-tid vandrade vi till slut ur flygplanet på Landvetter. Hela familjen kom och mötte. Dom kastade konfetti över hela mig och hängde blommor runt halsen. Lite som att ta studenten antar jag. Glad över att se dom!
På samma gång som det kändes som om jag varit borta i ett år, var det också som om det bara varit någon vecka. Det har gått så fort, men så mycket har hänt.
Att vara med på ett OS är lätt och absolut det BÄSTA som någonsin hänt mig! Jag tror inte att det går att förklara, eller att förstå. Foton hjälper lite, men det är ändå inte nog. Känslan som var där, lyckan över att bara finnas där, just då, är så svår att sätta ord till.
Just nu lever jag i någon form av parallellverklighet, där jag drömmer om OS-byn på nätterna och vaknar på morgonen, förvirrad och utan att förstå var jag är. Men det känns inte dumt att inte vara kvar heller. Jag inser ju att det bara var en period, att OS är det som är den parallella verkligheten. Det är det här, i Danmark, som är det riktiga nu.
Fantastiskt lycklig och tacksam för att ha fått varit med.
Jag återkommer med mer.
Konstigt tomt, men också bra. Min lägenhet är fin och mina lagkompisar snälla.
Dom sista dagarna i OS-byn hann jag inte ens kolla mail. Det hände så mycket att jag fick prioritera annat än tid framför datorn. Ska försöka uppdatera er nu istället. Under dom närmsta dagarna i alla fall.
Lämnade Peking på eftermiddagen och var framme nio timmar senare. Men då var det ännu inte mer än lite kväll här i Norden. Packningen tog tid på sig så vi som skulle vidare från Arlanda till Göteborg missade anslutningsplanet och fick vänta ytterligare två timmar. Väldigt trötta, klockan tio på kvällen lokal tid, fyra på morgonen OS-tid vandrade vi till slut ur flygplanet på Landvetter. Hela familjen kom och mötte. Dom kastade konfetti över hela mig och hängde blommor runt halsen. Lite som att ta studenten antar jag. Glad över att se dom!
På samma gång som det kändes som om jag varit borta i ett år, var det också som om det bara varit någon vecka. Det har gått så fort, men så mycket har hänt.
Att vara med på ett OS är lätt och absolut det BÄSTA som någonsin hänt mig! Jag tror inte att det går att förklara, eller att förstå. Foton hjälper lite, men det är ändå inte nog. Känslan som var där, lyckan över att bara finnas där, just då, är så svår att sätta ord till.
Just nu lever jag i någon form av parallellverklighet, där jag drömmer om OS-byn på nätterna och vaknar på morgonen, förvirrad och utan att förstå var jag är. Men det känns inte dumt att inte vara kvar heller. Jag inser ju att det bara var en period, att OS är det som är den parallella verkligheten. Det är det här, i Danmark, som är det riktiga nu.
Fantastiskt lycklig och tacksam för att ha fått varit med.
Jag återkommer med mer.
Kommentarer
Kram
Carina i Tyskland