Över tröskeln, in i värmen
Javisst, handboll var riktigt gött idag.
Fast vi vann ju inte. Det var en liten miss. Det var försvaret som inte riktigt höll. Och det faktum att våra målvakter tillsammans hade fem räddningar på trettiofem skott. Det brukar inte vara tillräckligt och det var det inte heller idag.
Men personligen. Vi går över dit istället. Ok.
Jag fick börja inne idag igen. Trots att jag var helt övertygad om att jag skulle starta på bänken. Hade känt vibbarna från tränaren liksom. Trodde jag. Och så tänkte jag att det ju inte gjorde nåt eftersom då skulle inte allt bli som förra året när jag började matchen och fick det första utspelet efter någon minut och allt blev åt helvete.
Men så fick jag börja. Och vi började i anfall, precis som då.
Så det började faktiskt lite väl liknande. Det vill säga att jag fick det första utspelet efter bara någon minut. Och det enda jag tänkte på var "gör mål, gör mål, gör mål" och "landa rätt, landa rätt, landa rätt". Och det gjorde jag. Mål och landade rätt.
Bara glada knän i den här matchen alltså! Så hurra för mig och all jävla rehabtid!
Men förutom just det där personliga målet att överkomma spärren från förra säsongen genom den ultimata prövningen, back to the crime scene och på't igen liksom, så hade jag ytterligare några saker till jag skulle pröva. Till exempel att inte låta Staun (som förra året stod i mål för oss) ta några av mina bollar och att göra genombrott på en viss spelare i Esbjerg.
Jag är nöjd. Med min egen insats alltså. Fyra mål. Nöjd med att vara tillbaka och bra igen.
Men. Sen plötsligt.
Ont. I. Hjärtat!
I bussen, på väg hem, fick jag veta att Therese Helgesson just blivit korsbandsskadad i deras match mot Sønderjyske idag.
FY FAN, vad jag tycker synd om henne nu!
Fast vi vann ju inte. Det var en liten miss. Det var försvaret som inte riktigt höll. Och det faktum att våra målvakter tillsammans hade fem räddningar på trettiofem skott. Det brukar inte vara tillräckligt och det var det inte heller idag.
Men personligen. Vi går över dit istället. Ok.
Jag fick börja inne idag igen. Trots att jag var helt övertygad om att jag skulle starta på bänken. Hade känt vibbarna från tränaren liksom. Trodde jag. Och så tänkte jag att det ju inte gjorde nåt eftersom då skulle inte allt bli som förra året när jag började matchen och fick det första utspelet efter någon minut och allt blev åt helvete.
Men så fick jag börja. Och vi började i anfall, precis som då.
Så det började faktiskt lite väl liknande. Det vill säga att jag fick det första utspelet efter bara någon minut. Och det enda jag tänkte på var "gör mål, gör mål, gör mål" och "landa rätt, landa rätt, landa rätt". Och det gjorde jag. Mål och landade rätt.
Bara glada knän i den här matchen alltså! Så hurra för mig och all jävla rehabtid!
Men förutom just det där personliga målet att överkomma spärren från förra säsongen genom den ultimata prövningen, back to the crime scene och på't igen liksom, så hade jag ytterligare några saker till jag skulle pröva. Till exempel att inte låta Staun (som förra året stod i mål för oss) ta några av mina bollar och att göra genombrott på en viss spelare i Esbjerg.
Jag är nöjd. Med min egen insats alltså. Fyra mål. Nöjd med att vara tillbaka och bra igen.
Men. Sen plötsligt.
Ont. I. Hjärtat!
I bussen, på väg hem, fick jag veta att Therese Helgesson just blivit korsbandsskadad i deras match mot Sønderjyske idag.
FY FAN, vad jag tycker synd om henne nu!
Kommentarer
Men fantastiskt underbart för dej att ha glada knän. Heja!
Släng gärna iväg ett mail till redaktion@alltomhandboll.nu så att vi kan få höra med dig inför matcher, efter matcher eller bara lite då och då.
Du har ju i alla fall angett oss som en favoritsida...
Men tack för hejningen!
Hans Andersson: Tack, det värmer.