Det här inlägget dedikeras uppenbarligen knät
Jaha, så sitter jag här i familjens soffa i Göteborg. Is på knät. Datorn framför mig. Och här lär jag väl bli sittande. Fast idag spelar mitt lag borta mot SønderjyskE. Är övertygad om att dom vinner. Även utan mig, tro det eller ej.
Märker viss framgång med benet dock. Det gör inte lika ont, behöver inte äta lika mycket smärtstillande. Och jag kan faktiskt gå omkring lite. Med kryckor givetvis, men ändå med en del stöd från benet. Det är som att det vänjer sig. För först när jag reser mig upp så dunkar det mest, eller liksom surrar på nåt konstigt sätt (det är väl bara en tidsfråga innan alla stygnen börjar klia som fan). Och sen efter ett tag så är det helt ok. Då kan jag börja gå lite på det. Är inte så snabb i vändningarna däremot.
Trappor är också rätt jobbiga. Är mest rädd för att välta, för jag är fortfarande snurrig. Måste sluta äta Panodil så fort som möjligt. Gillar verkligen inte att äta smärtstillande och gör det nästan aldrig annars. Nu har jag väl i och för sig inte direkt något val. Men så fort jag kan så ska jag lägga av med dom.
Det är fortfarande svullet. Igår hos sjukgymnasten var det en skillnad på 4 centimeter runt knät vid knäskålen, men det är värre högre upp. Genom den underbart snygga stödstrumpan jag har tvingats bo i så ser det ut som om jag har bandage runt knät.
Innan operationen fick jag höra att man ibland kan tappa känseln på ett jättestort område nedanför knät, men det har jag inte gjort. Tror jag. Jag har tryckt lite där och det är bara några centimeter som inte känns normala. Jag antar att det är bra.
Snart ska jag göra mina övningar. Tio grader till på två veckor, det ska jag nog klara!
Imorgon hoppas jag kunna gå till gymmet i väster och träna överkroppen innan den börjar dega till sig. Har fortfarande träningsvärk i magen efter det stenhårda passet jag körde dagen innan operationen. Stört.
Så, slut på årets (hittills) längsta blogginlägg om knät.
Märker viss framgång med benet dock. Det gör inte lika ont, behöver inte äta lika mycket smärtstillande. Och jag kan faktiskt gå omkring lite. Med kryckor givetvis, men ändå med en del stöd från benet. Det är som att det vänjer sig. För först när jag reser mig upp så dunkar det mest, eller liksom surrar på nåt konstigt sätt (det är väl bara en tidsfråga innan alla stygnen börjar klia som fan). Och sen efter ett tag så är det helt ok. Då kan jag börja gå lite på det. Är inte så snabb i vändningarna däremot.
Trappor är också rätt jobbiga. Är mest rädd för att välta, för jag är fortfarande snurrig. Måste sluta äta Panodil så fort som möjligt. Gillar verkligen inte att äta smärtstillande och gör det nästan aldrig annars. Nu har jag väl i och för sig inte direkt något val. Men så fort jag kan så ska jag lägga av med dom.
Det är fortfarande svullet. Igår hos sjukgymnasten var det en skillnad på 4 centimeter runt knät vid knäskålen, men det är värre högre upp. Genom den underbart snygga stödstrumpan jag har tvingats bo i så ser det ut som om jag har bandage runt knät.
Innan operationen fick jag höra att man ibland kan tappa känseln på ett jättestort område nedanför knät, men det har jag inte gjort. Tror jag. Jag har tryckt lite där och det är bara några centimeter som inte känns normala. Jag antar att det är bra.
Snart ska jag göra mina övningar. Tio grader till på två veckor, det ska jag nog klara!
Imorgon hoppas jag kunna gå till gymmet i väster och träna överkroppen innan den börjar dega till sig. Har fortfarande träningsvärk i magen efter det stenhårda passet jag körde dagen innan operationen. Stört.
Så, slut på årets (hittills) längsta blogginlägg om knät.
Kommentarer
Heja dig! Heja dig!
*massor av kramar*
Jag har fortfarande inte fått tillbaka känseln i en stor del av vänster smalben efter operationen. Gött för dej att du slipper det. =)