Hiss till salu, någon?

I natt kunde jag sova utan att vakna tusen gånger på grund av knät. Och det var ju bra. I natt har jag heller inte drömt att jag spelat handboll. Inga inhopp från kanten på fel ben, inga målvaktsutfall, inga enbenta genombrott. I natt drömde jag istället om fotografering och strävan efter att uppnå det perfekta resultatet med rätt inställning av bländare, slutare och iso. Men i drömmen ändrades natt till dag, ljus till mörker, precis när jag lärt mig hur det ska vara.
Min hjärna måste vara överhettad. Eller schidzofren.

Knät är inte lika svullet idag. Kanske beror det på att jag fick givande övningar av vår andra sjukgymnast, Mikael, igår. Jag gillar verkligen när någon faktiskt verkar bry sig om hur jag, eller knät då, har det och ger mig mer än två minuter i anspråk. Grundlighet borde vara något som alla sjukgymnaster strävar efter. Men.

Hade jag inte bott på tredje våningen hade jag genast rusat iväg för att hämta posten (i Danmark delas post ut även på lördagar) och kolla om det kommit någon form av kallelse från sjukhuset, men eftersom jag sedan en vecka tillbaka tar trappsteg i ungefär samma stil som en tvååring så får det nog vänta lite. Och desstuom är jag rätt övertygad om att det faktiskt inte finns någon kallelse där ändå. Bara reklam. Udsalgsreklamer.

Nu får ni ursäkta mig, men jag ska sätta mig på golvet och aktivera lårmuskeln en stund.
Återkommer med all sannolikhet något senare igen.

Kommentarer

Caroline sa…
Du får åka sådär på kudde ner för trappan ha ha
Kajsa sa…
Tycker synd om dig som inte har nån hiss!! Det är så jobbigt med trapporna. Inte för att jag vill dämpa ditt humör ännu mer, men jag måste bara berätta att veckorna efter operation är man ju inte heller direkt het. Skulle fika med en kompis 150 meter från mig. Promenaden tog 15 minuter hahaha. Tragikomiskt är ordet.

Populära inlägg i den här bloggen

Det finns alltid något som kan bli annat än man tänkt

Hepp

Vad vet du egentligen Joakim Lamotte?