Sista rycket
Idag har jag varit extremt aktiv!
Jag har, som man så fint säger, tagit vara på tiden. Eller rättare sagt: tagit vara på förmågan att kunna röra sig relativt ohämmat.
Har både cyklat - länge och fort, styrketränat hårt, joggat massa längder på handbollsbanan och sprungit upp för trappan i hallen minst tjugo gånger. Och ner igen.
Och så har Claus hjälpt mig leka med medicinbollen. Knäövningarna har jag med gjort förstås. Guldstjärna i kanten till mig, det inser ni va?
Det dröjer innan den typen av bevægelse blir aktuellt igen. För imorgon bitti ska jag vara på sjukhuset. 07.05 kommer nummer 29 (tror jag i alla fall att hon har) och hämtar mig. Och på eftermiddagen, när jag har opererats och vaknat upp igen, finns mamma här och tar hand om mig. Så himla bra plan!
I förmiddags var jag på informationsmöte nere på sjukhuset. Vi fick se en animerad film på hur det går till att laga korsband.
Jag är inte jättesugen på ingreppet nu, det är jag inte. Men det ska bli skönt att få det gjort. För då kommer det snart att bli bra igen!
Den stora frågan nu är: efter hur lång tid kan jag köra bil igen?
Och en undran: Hur kommer det sig att det från danskt håll är sååå viktigt att böja benet så fort som möjligt efter operationen, medan det från svenskt dito är sträckningen som är det viktiga? Dessutom har jag hört att det är i Norge dom har kommit längst med utvecklandet av korsbandsskador, så hur gör dom där? Sträcker, böjer, skiter i vilket?
Oavsett vilket, så är jag fast besluten att göra mitt bästa för att kunna spela handboll igen så fort som möjligt. Utan att stressa givetvis... Lugna sig nu, doktorer och sjuksköterskor! Och ni hajar väl det vid det här laget: om jag bestämt mig för nåt så brukar det bli så.
På återseende efter operationen.
Jag har, som man så fint säger, tagit vara på tiden. Eller rättare sagt: tagit vara på förmågan att kunna röra sig relativt ohämmat.
Har både cyklat - länge och fort, styrketränat hårt, joggat massa längder på handbollsbanan och sprungit upp för trappan i hallen minst tjugo gånger. Och ner igen.
Och så har Claus hjälpt mig leka med medicinbollen. Knäövningarna har jag med gjort förstås. Guldstjärna i kanten till mig, det inser ni va?
Det dröjer innan den typen av bevægelse blir aktuellt igen. För imorgon bitti ska jag vara på sjukhuset. 07.05 kommer nummer 29 (tror jag i alla fall att hon har) och hämtar mig. Och på eftermiddagen, när jag har opererats och vaknat upp igen, finns mamma här och tar hand om mig. Så himla bra plan!
I förmiddags var jag på informationsmöte nere på sjukhuset. Vi fick se en animerad film på hur det går till att laga korsband.
Jag är inte jättesugen på ingreppet nu, det är jag inte. Men det ska bli skönt att få det gjort. För då kommer det snart att bli bra igen!
Den stora frågan nu är: efter hur lång tid kan jag köra bil igen?
Och en undran: Hur kommer det sig att det från danskt håll är sååå viktigt att böja benet så fort som möjligt efter operationen, medan det från svenskt dito är sträckningen som är det viktiga? Dessutom har jag hört att det är i Norge dom har kommit längst med utvecklandet av korsbandsskador, så hur gör dom där? Sträcker, böjer, skiter i vilket?
Oavsett vilket, så är jag fast besluten att göra mitt bästa för att kunna spela handboll igen så fort som möjligt. Utan att stressa givetvis... Lugna sig nu, doktorer och sjuksköterskor! Och ni hajar väl det vid det här laget: om jag bestämt mig för nåt så brukar det bli så.
På återseende efter operationen.
Kommentarer
Lycka till nu Annika! Jag håller tummarna hela vägen.
KRAM