Och håll mig hårt en stund

Jag shufflade låtar från iPoden i bilen idag. I alla fall efter att svenska P3 slutat sända ett par mil efter bron.
Och eftersom dom flesta av mina 1773 låtar bjuder på någon form av minnen så var det en rätt spännande upplevelse.

Så vi kör en liten nostalgitripp tillsammans, ska vi inte det? Som vanligt alltså, jag ger och ni tar. Men det är ok för mig, det är det.

1. Dia Psalma - Kalla Sinnen
Tuve, 14 år gammal.

I huset är det tyst och alla lampor är släckta. Han tar min hand och leder mig in i hans rum. Det ser ut ungefär som alla andras. Jag tänkar att det är lite konstigt, eftersom han verkar så speciell. Som en som inte alls har ett alldeles vanligt rum.
Sängens överkast är svart och vi sätter oss bredvid varandra på det. Jag tar av mig min gröna ryggsäck och lägger den på golvet vid våra fötter.
Han sträcker ut sin ena arm och trycker på play på stereon. Låten han spelar har jag aldrig hört förut.
- Det är Dia Psalma, säger han. Han har tandställning och den glimmar till lite i mörkret när han ler.
- Ok, svarar jag, för jag vet inte riktigt vad jag annars ska säga.
Han vet nog inte riktigt heller vad vi ska prata om så han berättar allt han vet om gruppen. Som medlemmarnas namn och vilken låt han tycker bäst om. Och så trycker han på pilen på stereon tills vi kommer till just den.
Han lägger armen om mig och vi kysser varandra litegrann där i mörkret och Dia Psalma bildar vårt alldeles egna soundtrack. Det känns väldigt fint.

Men plötsligt hörs en röst utanför dörren. Den ropar på honom. Och han ser med ens väldigt besvärad ut.
- Shit, det är min mamma! utbrister han. Hans ögon darrar lite.
- Du får inte ha gäster så här sent, ropar rösten bestämt på andra sidan dörren. Den låter väldigt arg.
Men kanske är det bara den tyska brytningen som gör det.

I den mörklagda stressen har jag omedvetet ställt mig upp och funderar på om jag nu kommer tvingas hoppa ut genom fönstret.
- Vänta lite, säger han och går ut genom dörren och stänger den noga efter sig.
Jag hör deras röster där utanför och önskar för första gången någonsin att jag inte skolkat från så många av fröken Gerds tyskalektioner.
Snart blir det tyst igen och han kommer tillbaka in i rummet.
- Vi måste dra, för mamma är sur och du får inte vara här, säger han och håller upp dörren för mig. Han ler lite och glimmar med tandställningen igen, som för att göra allt bättre. Men det hjälper inte och för mig är hans mamma i nuläget ungefär det samma som en elak fångvaktare.

Skärrad snabbar jag på mina steg, förbi honom och genom hallen utan lampor. Skorna har jag fortfarande på mig, så jag går bara rätt ut. Han följer efter. Vi går bredvid varandra, ganska fort. Nerför gatan, förbi alla villorna, mot busshållplatsen.
Men så hörs den där mammarösten igen. Hon låter fortfarande arg och jag förstår inte heller den här gången vad hon säger. Jag tror att hon är ute efter mig nu.
Plötsligt dyker hon upp som en skugga lite längre upp på gatan.

I handen har hon min ryggsäck.

Sen blev vi vänner, jag och tyskan.
Och jag bestämde mig för att kanske bli Dia Psalma-punkare ett tag.

Det var rätt kul det här, tycker jag. Vad tycker ni, ska vi göra det till en följetång?