Lite framtid, lite knä
Jag är rätt nöjd med kvällen. Styrelsen var på sitt allra gladaste humör och dom pratade en del om den nya omformationen av HH som ni säkerligen kan läsa om på klubbens hemsida om det skulle vara av intresse.
Och mitt möte med dom båda tränarna blev möte med bara en av tränarna, för den andra hade glömt bort det. Fick ju i alla fall mig att känna mig viktig. Vi pratade inte så mycket om handboll. I alla fall inte om min. Kanske en del om andras. Lite om framtiden med. Och nu har jag faktiskt kommit på det där vi har snackat om förut här på bloggen. Det där med att det finns en anledning till allt som händer och att någon av anledningarna oftast är positiv.
Innan jag blev skadad hade jag ju tänkt att jag bara skulle spela den här säsongen och sen inte mer. I alla fall inte på någon hög nivå. Men nu känner jag inte alls så, utan är mer än sugen på att kämpa för att komma tillbaka. Så jag räknar med att spela igen nästa säsong. Var det blir är dock inte bestämt. Jag vet inte riktigt vad jag vill nämligen. Jag vet att det inte blir här, för fyra år i Horsens tror jag minsann räcker för mig. Men det blir någonstans.
Så ni slipper mig inte riktigt än.
Efter mötet hade jag dejt med fys-Mikael och han hjälpte mig att träna mitt nya träningsprogram för första gången. Det gick bra och mest beröm fick jag på en trappövning. Superflot, sa han. Och det kändes bra för ett tag.
Fast sen blev jag lite orolig för att knät inte går så mycket framåt som det borde eller att det inte följer planen som det ska. Men det gör det. Jag glömde bara bort det ett tag, precis som jag glömmer bort andra självklara saker ibland.
Det kan ju vara så när man är i en bedövande svacka, att saker inte alltid känns så positiva och så var det idag. Men fys-Mikael lovade att han talade sanning när han sa att det visst det gick precis som det skulle och att jag inte skulle vara orolig. Då blev jag lite gladare igen och han gav mig en kram och önskade god jul.
Så ja, det går framåt och uppåt igen, imorgon har jag en fikadejt och nu är det mitt i natten. Igen.
Och mitt möte med dom båda tränarna blev möte med bara en av tränarna, för den andra hade glömt bort det. Fick ju i alla fall mig att känna mig viktig. Vi pratade inte så mycket om handboll. I alla fall inte om min. Kanske en del om andras. Lite om framtiden med. Och nu har jag faktiskt kommit på det där vi har snackat om förut här på bloggen. Det där med att det finns en anledning till allt som händer och att någon av anledningarna oftast är positiv.
Innan jag blev skadad hade jag ju tänkt att jag bara skulle spela den här säsongen och sen inte mer. I alla fall inte på någon hög nivå. Men nu känner jag inte alls så, utan är mer än sugen på att kämpa för att komma tillbaka. Så jag räknar med att spela igen nästa säsong. Var det blir är dock inte bestämt. Jag vet inte riktigt vad jag vill nämligen. Jag vet att det inte blir här, för fyra år i Horsens tror jag minsann räcker för mig. Men det blir någonstans.
Så ni slipper mig inte riktigt än.
Efter mötet hade jag dejt med fys-Mikael och han hjälpte mig att träna mitt nya träningsprogram för första gången. Det gick bra och mest beröm fick jag på en trappövning. Superflot, sa han. Och det kändes bra för ett tag.
Fast sen blev jag lite orolig för att knät inte går så mycket framåt som det borde eller att det inte följer planen som det ska. Men det gör det. Jag glömde bara bort det ett tag, precis som jag glömmer bort andra självklara saker ibland.
Det kan ju vara så när man är i en bedövande svacka, att saker inte alltid känns så positiva och så var det idag. Men fys-Mikael lovade att han talade sanning när han sa att det visst det gick precis som det skulle och att jag inte skulle vara orolig. Då blev jag lite gladare igen och han gav mig en kram och önskade god jul.
Så ja, det går framåt och uppåt igen, imorgon har jag en fikadejt och nu är det mitt i natten. Igen.
Kommentarer