Sverige - Vitryssland
Sverige - Vitryssland 21-21. Och vad fan hände? Det skulle ju bli en lika säker som viktig seger.
"Obeslutsamt", säger Robert Perlskog. Möjligtvis.
"Erbarmligt anfallsspel", säger Claes Hellgren.
Jag tror i och för sig att samtliga spelare i landslaget faktiskt hade beslutat sig för att vinna idag. Och att ingen skugga kan falla över deras inställning. Givetvis kan vi prata om premiärnerver, som alltid efter den första matchen i ett mästerskap, och om rädslan för att förlora.
Men så är det att spela i det svenska landslaget nu för tiden. Då är man favorittippad emellanåt. Speciellt mot ett lag som Vitryssland.
Men helt ärligt, vi spelar alldeles för smalt! Niometarna går helst (eller i vissa fall till och med bara) inåt. Det i sin tur gör kanterna onödiga och tvingar dom att ta högrisklägen med smala vinklar eller hoppa in trots att utspelet inte var speciellt bra. Jag vet hur det fungerar och förstår Matilda Boson, för jag gör precis likadant själv. Ge mig bolljäveln bara, så tar jag mitt eget läge. Men med högrisklägen blir det också fler missar.
Så när vi började missa kom kanske den där rädslan i alla fall. För det är ofta då dom där rösterna dyker upp inne i huvudet. Dom som säger saker som: hur mycket vinner ni med idag då? och det här tar ni lätt!. Och trots att man som spelare svarar på journalisternas frågor med lite lagom genomsnäll ödmjukhet och säger att vi tar en match i taget och inte vet så mycket om Vitryssland och sedan avslutar med att säga något i stil med att ingen match är vunnen på förhand, så är det lätt att glömma av det när det hettar till som mest. Trots att det är just det man måste klara av att fokusera bort. Är det det som kallas rutin?
Linnea Torstensson sa efter matchen att det var tafatt och ängsligt i andra halvlek och det stämmer ju onekligen.
Ibland syns det på spelet utan att det känns i huvudet och förhoppningsvis var det så det var idag. För Sverige har egentligen ingenting att vara det minsta rädda eller osäkra för. Och speciellt inte nu. För efter det här som, enligt förväntningarna, var en ganska så katastrofal inledning på EM i Makedonien kan det ju i princip bara bli bättre.
"Obeslutsamt", säger Robert Perlskog. Möjligtvis.
"Erbarmligt anfallsspel", säger Claes Hellgren.
Jag tror i och för sig att samtliga spelare i landslaget faktiskt hade beslutat sig för att vinna idag. Och att ingen skugga kan falla över deras inställning. Givetvis kan vi prata om premiärnerver, som alltid efter den första matchen i ett mästerskap, och om rädslan för att förlora.
Men så är det att spela i det svenska landslaget nu för tiden. Då är man favorittippad emellanåt. Speciellt mot ett lag som Vitryssland.
Men helt ärligt, vi spelar alldeles för smalt! Niometarna går helst (eller i vissa fall till och med bara) inåt. Det i sin tur gör kanterna onödiga och tvingar dom att ta högrisklägen med smala vinklar eller hoppa in trots att utspelet inte var speciellt bra. Jag vet hur det fungerar och förstår Matilda Boson, för jag gör precis likadant själv. Ge mig bolljäveln bara, så tar jag mitt eget läge. Men med högrisklägen blir det också fler missar.
Så när vi började missa kom kanske den där rädslan i alla fall. För det är ofta då dom där rösterna dyker upp inne i huvudet. Dom som säger saker som: hur mycket vinner ni med idag då? och det här tar ni lätt!. Och trots att man som spelare svarar på journalisternas frågor med lite lagom genomsnäll ödmjukhet och säger att vi tar en match i taget och inte vet så mycket om Vitryssland och sedan avslutar med att säga något i stil med att ingen match är vunnen på förhand, så är det lätt att glömma av det när det hettar till som mest. Trots att det är just det man måste klara av att fokusera bort. Är det det som kallas rutin?
Linnea Torstensson sa efter matchen att det var tafatt och ängsligt i andra halvlek och det stämmer ju onekligen.
Ibland syns det på spelet utan att det känns i huvudet och förhoppningsvis var det så det var idag. För Sverige har egentligen ingenting att vara det minsta rädda eller osäkra för. Och speciellt inte nu. För efter det här som, enligt förväntningarna, var en ganska så katastrofal inledning på EM i Makedonien kan det ju i princip bara bli bättre.
Kommentarer