Nu tror jag att jag kan hitta fram snart
Idag har jag köpt en GPS.
Svinbra faktiskt, för snart är det tredje advent och då ska jag på äventyr!
Har redan provinställt diverse intressanta adresser. Nästa helg till exempel, så planerar GPS:en att min resa kommer att ta 4 timmar och 28 minuter. Och det är ju inte så farligt långt. I alla fall inte om man ser till målet.
Snart är det träning igen och dags för ytterligare svettattacker på cross trainern. Ni kanske inte vet vad det är för nåt, men då föreslår jag att ni googlar den.
Och så är det match igen ikväll. Har börjat vänja mig vid att inte vara med längre. Men det känns ändå konstigt. Jag tänker: åh, nu börjar uppvärmningen och åh, nu ska dom springa in och bli uppropade. Och vad får jag göra? Sträcka knä. Inte rättvist alls, det säger jag bara.
Sjukgymnasten i Horsens sa att jag skulle massera lite på ärret. Varför har jag glömt, men jag gör som han säger lite då och då och det känns faktiskt bättre efteråt. För ibland så bara kliar det helt otroligt mycket liksom nere i ärret på nåt sätt men om jag trycker lite där så försvinner det tillfälligt.
Och för att citera min lågstadielärare, som efter att man gråtande kommit haltande till henne (och förvisso även stört henne under den välbehövliga kafferasten med kompisarna i lärarrummet) för tröst efter ett hårt asfaltsfall på skolgården, brukade säga: Äsch, det där är väl inget! Det går över när du blir gammal.
Jag antar att hon visste vad hon pratade om, för hon var så gammal att hon till och med hade vitt hår. Mycket äldre än så är det svårt att bli.
Svinbra faktiskt, för snart är det tredje advent och då ska jag på äventyr!
Har redan provinställt diverse intressanta adresser. Nästa helg till exempel, så planerar GPS:en att min resa kommer att ta 4 timmar och 28 minuter. Och det är ju inte så farligt långt. I alla fall inte om man ser till målet.
Snart är det träning igen och dags för ytterligare svettattacker på cross trainern. Ni kanske inte vet vad det är för nåt, men då föreslår jag att ni googlar den.
Och så är det match igen ikväll. Har börjat vänja mig vid att inte vara med längre. Men det känns ändå konstigt. Jag tänker: åh, nu börjar uppvärmningen och åh, nu ska dom springa in och bli uppropade. Och vad får jag göra? Sträcka knä. Inte rättvist alls, det säger jag bara.
Sjukgymnasten i Horsens sa att jag skulle massera lite på ärret. Varför har jag glömt, men jag gör som han säger lite då och då och det känns faktiskt bättre efteråt. För ibland så bara kliar det helt otroligt mycket liksom nere i ärret på nåt sätt men om jag trycker lite där så försvinner det tillfälligt.
Och för att citera min lågstadielärare, som efter att man gråtande kommit haltande till henne (och förvisso även stört henne under den välbehövliga kafferasten med kompisarna i lärarrummet) för tröst efter ett hårt asfaltsfall på skolgården, brukade säga: Äsch, det där är väl inget! Det går över när du blir gammal.
Jag antar att hon visste vad hon pratade om, för hon var så gammal att hon till och med hade vitt hår. Mycket äldre än så är det svårt att bli.
Kommentarer