Från min vinkel

Nämen! Helt plötsligt vaknar jag upp till sol på himlen! En bra start på en bra dag kanske? Det är match idag. HH möter Esbjerg hemma i Forum. Samlingen är kvart över två och matchen klockan fyra. Det är möjligt att vi vinner och jag tror att det blir jämnt. Men vad säger ni? Ska vi tippa på en hemmaseger? Efter matchen är laget beordrade upp till Loungen för sponsormiddag. Samtliga spelare har blivit utplacerade, två och två, bland långborden för allmänt socialiserande. Det blir så härligt naturligt då. Indeed. Nåja, som vanligt ser jag fram emot match. Och tänk, efter sommaren kan jag förhoppningsvis säga: som vanligt ser jag fram emot att spela match. Oh! Fick förresten en fråga av den nya förbundskaptenen för några dagar sen. Han undrade om jag kanske var klar till landslagsspel redan i början av juni, alltså när det är VM-kvalmatch mot Montenegro. Mitt svar var att det nog är tveksamt. Han tyckte vi skulle stämma av under våren. Bra idé tycker jag! Och överlycklig för att dom inte

Mina böter ja. Dom är faktiskt inte stora alls. Vet inte riktigt om det beror på att jag är fröken duktig eller om jag är bra på att dölja mina fel, men det är nog en kombination av båda. Blev kanske trots allt inspirerad av boken med namnet "Duktiga Annika" som mamma och pappa läste för mig när jag var liten. Hittills har jag nog betalat ungefär 500 kronor till årets bødekasse . Kanske något mer. Jag brukar inte glömma saker. Eller framför allt, om jag glömmer nåt så låtsas jag bara att allt är precis som vanligt så att ingen fattar. Ni hajar? Och vad jag har betalat för? Månadsavgiften till bødekassen är 40 spänn, så det har jag ju lagt en del på. Och så får vi betala ett gäng pengar varje gång vi förlorar. Även vid oavgjort. Sen kan man bli månadens spelare om man gör nåt uppmärksammat (men inte nödvändigtvis bra) och det har jag blivit en gång. Och som ni ju vet: många bäckar små - gör en stor och svinball fest! Nog om det. Nu är det snart dags för träning igen. Så jag h

Det kom ett sms: Hej alle! Husk at træningen idag er i Søvind. Hilsen Claus En otrolig tur att det kom, annars hade i alla fall jag stått och trampat utanför den vanliga hallen och inte fattat nåt. Och så hade jag fått böter med. Dyra, säkerligen. Ni förstår. När man spelar handboll i Danmark så är det en väldigt stor grej, det här med böterna. Man ska betala för allt. Hela tiden. Ok, exempel: försent till träning = 50 kronor + en spänn för varje minut du är sen. Är det istället en match du kommer sent till så är det dubbla. Mobilen ringer till träning = 100 kronor (tror jag i alla fall) och det dubbla för match. Glömmer du nåt kostar det också och så är det livsviktigt att komma ihåg att tömma sin vattenflaska efter match och att vända på sitt matchställ innan det knölas ner i tvättväskan. Annars! Egentligen så går man hela tiden runt och är lite smårädd för att göra fel. Men oavsett vilket så blir böterna samlade på hög av den eller dom som för tillfället är bødekassemester . Nummer

Om ni bara visste vilken väldigt speciellt känsla det är att vakna, svänga benen över sängkanten och resa sig upp. Och känna - ingenting! Inte minsta lilla smärtgrej i knät. Annorlunda är ordet, eller ovanligt, i alla fall för mig. Lilla knä, ska du börja leva nu? Välkommen tillbaka, det har varit tufft utan dig! Nu tar vi hand om varandra, du och jag. Alrighty? Och medan ni funderar på hur det möjligvis kan kännas att ha fått sitt knä tillbaka efter mer än 120 dagar utan det, kan ni lyssna på The Brand New Heavies - I Don't Know Why (I Love You) . Finns säkerligen på You Tube. Själv tar jag en träningsfri dag idag. Eller ja, allt är ju relativt. Knäövningarna är ju sedan länge inprogrammerade i mina dagliga rutiner, så dom uteblir ju aldrig, men löpning och cykling får idag stryka på foten.

Jag fick en fråga: Hur gör du för att inte tappa tålamodet med din rehab? 5 minuters träningspass igår måste kännas frustrerande? Nu är det ju så här. I 120 dagar gjorde jag nästan ingenting. Jag var på alla träningar och gjorde mina töntiga pensionärknäövningar och gick iväg några minuter för att cykla på gymmets jävla motionscykel, men jag gjorde egentligen ingenting. Om man jämför med nu alltså. För nu får jag springa och nu får jag ta i och nu får jag anstränga mig! Och träningspasset i sig var ju inte 5 minuter. Det var bara löpningen som var det. När jag tränar gör jag många andra saker, förutom att springa och träningspassen är således uppdelade i olika sektioner. Och frustrationen fanns där i början. Nu har disciplin blivit vardag för mig. Någon annan som har några frågor kanske? Jag känner mig frågesportig. Fick ett nytt visakort idag. Förra veckan slutade nämligen mitt gamla att fungera så jag fick felanmäla det. Utslitet. Det förstår jag inte. Jag som knappt shoppar alls.

1. Hur gammal är du om fem år? 35. 2. Vem tillbringade du minst två timmar med i går? Nummer 3. 3. Hur lång är du? 176 cm. 4. Vilken är den senaste filmen du sett? Love Actually. 5. Vem ringde du senast? Fys-Mikael, men han svarade inte. 6. Vem ringde dig senast? Någon som jag inte minns namnet på. 7. Föredrar du att ringa eller skicka sms? Sms:a. 10. Vilken ögonfärg har du? Mörkblå. Svart när jag är arg. 11. När vaknade du i dag? Halv tolv. 12. Vilken är din favoritjulsång? Spelar ingen roll, bara det inte är Carola som sjunger dom. 13. Vilken är din favoritplats? Sommarlov i Bovallstrand. 14. Vilken plats föredrar du minst? Högstadieskolor. 15. Var tror du att du befinner dig om tio år? Precis där jag vill vara. 16. Vad skrämde dig om natten som barn? Mörker och elaka barn. 17. Vad fick dig verkligen att skratta senast? Kommentarer från den jag höngde med i lördags. 18. Hur stor är din säng? 120 cm bred och lagom lång. 19. Har du stationär eller bärbar dator? Bärbar. 20. Sover du med

Ok. Dagens skörd: Morgonträning. 5 minuter cykel med tung belastning, 7 minuter löpning, 5 minuter gång i uppförsbacke, styrketräning i måttlig mängd. Mitt på dagen. Sova, till sjukhuset för att hämta det nya programmet. Eftermiddagsträning. Ungefär 5 minuter löpning, knäövningar, handbollskast och målvaktsuppvärmning (ja, jag skjuter med vänster fot i marken istället för höger som jag brukar, för att inte få vrid i knät och jag springer inte utan får alltid stå först i ledet om jag vill, så ni behöver inte vara oroliga), 10 minuter löpning. Och nu är det kväll och snart kommer nummer 3 och vi ska äta våfflorna jag aldrig åt igår. Och så ska vi se på film. Med tanke på den nyligen publicerade listan kan ni nog ana er till inom vilken genre det blir.

Det blev inga våfflor till middag, utan fiskpinnar. Med remoulade. Verkar ha blivit danskifierad och måste genast skärpa mig. Till min stora lycka säger knät ännu inte något efter min oerhörda mängd löpning tidigare idag. Glädjen, säger jag. Glädjen! Förväntar mig att kunna springa igen imorgon. Eller det var fel. För jag har lärt mig att förväntningar brukar krossas. Men jag hoppas på att kunna springa igen imorgon. Och jag hoppas att det inte gör ont att gå. Men det är okey med den träningsvärk jag har i högra låret, den kan få stanna om den vill, för den betyder att jag faktiskt gör något ansträngande inom träningsämnet nu för tiden. Jag har precis sett färdigt filmen jag hyrde tidigare idag. Made of Honor , eller En ægte mand som dom döpt den till på danska. Rätt upp på topp tio åkte den. Och den gav mig tillbaka tron på kärleken. Tror jag ska se den igen imorgon förmiddag innan jag måste lämna tillbaka den till Blockbuster igen. Och jag är fortfarande lika kär i Patrick Dempsey n

Jag tänkte att vi skulle räkna lite. Idag är det 120 dagar sedan jag skadade mig och 89 dagar sedan jag opererades. Och idag löpte jag för fjärde gången sedan i torsdags och jag gjorde det i nio minuter. Utan smärta. I nio minuter. Jag hoppas ni förstår hur nöjd jag känner mig nu. Faktiskt så nöjd att jag ska äta våfflor till middag sen. Och drömma om nästa säsong. Och så hörde jag just att den nya Miss USA eller vad hon nu var, från Indiana, nu är jätteglad över att ha vunnit. På nyheterna kunde man se hennes läppar forma orden " Oh My God, Thank You So Much! " om och om igen samtidigt som hon försökte se tårögd och rörd ut. Hennes dröm är att nu bli tv-värd. Det är det hon helst vill utnyttja sin nyvunna status till. Sunt. Mycket sunt. Och självklart blev det två poäng igår. Vi darrade dock något i början och hade ett underläge på 1-7. Men det är ju ointressant så här i efterhand. Själv spenderade jag matchen på läktaren tillsammans med den gamla förbundskaptenen. Kändes so

Ett fantastiskt bra pass på gymmet började jag min dag med idag. Cykel med tung belastning och så löpbandet. Både löpning och gå snabbt i uppförsbacke. Blev oerhört svettig. Så svettig har jag faktiskt inte blivit på länge. Ska kanske berätta om det där med att det gör ont i knät. Det är på insidan av knät det känns när jag går. Alltså när jag går ordentligt, vilket jag naturligtvis har stor fokus på att göra. Speciellt eftersom jag ju är så disciplinerad, som vi nu alla vet jag är. Och när jag tränar hårt så är det innanför knäskålen det gör ont. Det är den smärtan som inte får bli för stor. Inte bli mer än den var i början på träningen. I alla fall. Nu sitter jag här och äter frukost innan vi ska åka iväg till Fyn. Det ska bli kul med match igen och så får jag ju förmodligen prata lite hemspråk med dom tre svenskorna på ön. Blir bra det. Kan tillägga att jag numera även äger ett par hemmastickade handledsvärmare. Som matchar den tidigare gjorda öronvärmaren! Denna enorma stolthet.

En liten fredagkvällsrapport: Jag gör inte mycket här. Stickar lite, dricker kaffe, ser på tv. Och gör mitt bästa för att hålla mig undan från det där kräkframkallande Let's dance. Förstår simpelten ikke hur man kan kolla på den skiten alltså! Men jag tänkte på en sak. Nyss, när jag skulle gå runt litegrann här i min lägenhet, så kändes det inget alls i knät. Det gjorde alltså inte ont. Alls. Jag minns inte ens när det hände sist. På riktigt. Och helt plötsligt, på en fredagkväll, så händer det igen. Mycket märkligt, sanna mina ord! Imorgon möter HH laget från Fyn, GOG. Själv får jag börja min dag tidigt så att jag hinner träna innan vi åker. Oh, löpbandet! Oh, explosiva utfallssteg! Oh, svettas! Jag tror faktiskt att hela morgondagen blir ganska givande. Till exempel så får vi två poäng, ik ? Och så blir kvällen bra. Jo, det tror jag.

- Gå och värm upp lite så kommer jag om fem minuter , sa fysen. - Hur ska jag värma upp ? Undrade jag. - Jogga lite! Svarade han. Jag tror att leendet som fanns i mitt ansikte då var rätt stort. Och ta mig tusan om det inte blev ännu lite större när jag sprungit omkring i flera minuter utan att få ens lite, lite, lite ont. Fler övningar till mig, tack så mycket. Jag är på g nu, I tell you!

Om det gjorde ont i knät när jag vaknade? Det skulle man nog kunna säga. Men nu ska det fanimej vänjas vid att springa! Jag räknar med att det känns bättre lagom till träningen i eftermiddag, men det blir förmodligen fler övningar än löp. Långsamt men säkert framåt, det var ju det vi bestämde. Så jag tar bilen ner till stan för att köpa lite mer garn nu, som den pensionär jag är.

Och på stockholmska dessutom. Blir inte mycket roligare än så. Heja Staffan!

Låter bra det, tycker jag. En halvlek kvar. Vilken skräll det hade blivit va!

Ska vi bestämma en sak? Jag tycker vi ordnar upp den svenska handbollspubliken lite. Kanske så att den blir mer som den kroatiska. Det hade jag gillat!

Lika fel som det kändes att springa imorse, lika rätt kändes det på eftermiddagen. Och utan smärtan. Gött det. Ska jobba på att verkligen strecka ut ordentligt. Det är mitt största problem för tillfället. Det är inte så att jag inte kan, det är bara svårt under löpning. Så jag jobbar på det. Och så hoppas jag på att det känns bra imorgon så att jag kan köra hårt på löpbandet. Och cykeln. Det kan hända att det här är första gången i mitt liv som jag längtar efter gymmet. I alla fall om man inte räknar OS, för där var varje del av dagen ett äventyr. Och då särskilt gymmet. Horsens ligger lite i lä där kan jag berätta. Och ändå längtar jag dit. Kom igen knät, nu kör vi! Nu är det dags för handboll igen. Vilka tror ni på?

Och så kan jag tillägga att det är nu ni kan bli sjukt impade. Stickat själv. Snyggast i stan. Det måste vara min konstnärsgen som dykt upp, eller vad tror ni? Det går bra att lämna beställningar nu. Priset är förhandlingsbart.

Skulle bara vilja påpeka att man kanske inte ser det så bra, att dom faktiskt står på styltor och spelar tennis i styrketräningslokalen. Och att dom hade byggt nät av step-grejer. Och det är ju synd att min mobil bara spelar in 25 sekunder åt gången, för det var kul väldigt länge. Speciellt när dom trillade av sina hinkar med långa snören. Fast det kanske inte ni fattar.

Fick just ett inlägg på min wall på Facebook. Det stod: Run...Annika...run! Jag svarade: Annika <3 løbebåndet! Det kändes: Sant! Och konstaterade: Aldrig förut har jag älskat ett löpband. Jag tror vi är ihop nu.

Jaha, det där kändes ju konstigt. Nu har jag sprungit. Egentligen ville jag inte ens när jag väl stod där på löpbandet för att jag är så feg, fast jag gjorde det ändå. Det gjorde en del ont. Inte i början förstås, men efter en liten stund. Vissa steg gick bra och vissa gick sämre. Att strecka ut benet helt i löptempo är inte så lätt som oskadade personer kanske tror. Innan hade jag hört att det skulle vara som att lära sig springa igen. Som att jag liksom inte skulle komma ihåg hur man gör. Men så var det inte. Det kändes bara underligt. Lite som att försöka kasta med höger hand. Avigt. Eller som att försöka uttala det danska ordet ferie , som ju betyder semester. Det går faktiskt bara när man är full. Men nu har jag fått ett hårdare träningsprogram. Löpband till mig, tack så mycket. Backträning i gångtempo, tack så mycket. Även baklänges, notera! Stående cykling med hård belastning utan att hålla i sig med händerna, tack så mycket. Fys-Mikael uttryckte sin beundran för min disciplin n

Stunden i simhallen var givande. Oerhört. Vi låg och sprattlade i barnpoolen (som ju alla vet är varmare än den större vuxenpoolen) och kommenterade alla övriga besökare under tiden bubbelditon rensades. Kanske stannade vi en knapp timma. Inklusive bastu. I värmen lärde vi känna en bosnisk kvinna som var där med sin dotter och faktiskt kände igen svenska av någon anledning som jag glömt. Sen kom det in en lite större (och äldre) dam från tyskland och så stod vi alla, minus mina norska badvänner som fått nog av hettan och gått ut, och diskuterade det danska språket. Det var intressant. Den tyska hävdade med bestämdhet att en apelsin hetter flera apelsinen i plural. På danska. Och med tanke på hur mycket jag vet om pensionärers extrema envishet valde jag efter ett tag att tillfälligt låta osant vara sant och avlägsnade mig. Den bosniska kvinnan himlade menande med ögonen och lät mig på så sätt förstå att vi var i samma grupp, hon och jag. Ny bästis där, I tell you! Sen åkte vi till Mc D

Nu blev det fart på er minsann. Sötnosar. Strålande, tycker jag! Jag fortsätter lite till då. Kan ju berätta för alla intresserade (mest pappa då skulle jag tippa...) att det var lätt som en plätt att somna igår. Och det redan strax innan klockan ett. Fint det. Idag ligger det ett visst ljus över Horsens, trots att himlen är väldigt mörk. Det ser lite underligt ut, det måste jag säga, men ljus är ju alltid ljus och ljus är alltid bra. Snart ska jag möta nummer 5 på gymmet och därefter vandra över till simhallen som inte ens ligger ett stenkast bort för att även möta nummer 3 och så ska vi leka lite. Jag undrar om dom har rutschkana? Det ryktas om bubbelpool, så i den kommer jag nog hänga en del. Tror det blir bra. Ikväll har jag inga stora planer, men det kan ju hända att det dyker upp något på vägen. Det brukar ju göra det. Och imorgon när jag vaknar ska jag få springa! Notera det nu gänget! Och sedan, när jag blir bra i mitt knä, ska jag springa varje dag. Inget skämt. Varje dag.

Gud vad ni är tråkiga! Skriver aldrig, gör ni. Med vissa undantag. Vad fan ska jag behöva avslöja för att ni ska reagera? Well, jag skiter väl i er med då. Kom nyss hem från träning och ska nu laga kyckling i min wokpanna. Och det var allt ni fick veta just nu.

Alltså, jag dör av rolighet! Klicka!

1. tusen miljoner bilder av ingenting alls viktigt och allt som någonsin betytt blixtrar förbi när jag inte kan sova sekvenser ur mitt liv jag nästan glömt 2. försöker intala mig själv att det funnits så mycket och finns fortfarande och att det jobbiga i nuet blir oviktigt snart att ångesten som finns där från början till slut försvinner ganska snart försvinner den

Det har varit en lång dag. Men på sjukhuset gick det bra som fan. Gött det! Och imorgon är det ju som bekant den tjugonde, alltså dagen då jag skulle löpa för första gången. Men min sjukgymnast Kasper har influensa (synd han inte hängde på den svenska vaccinationsvågen i höstas) och trots att jag blev erbjuden en alternativ dito inför morgondagen tackade jag nej och erbjöd mig storsint att vänta med springandet till på torsdag, då jag har ny tid. Den sjukgymnasten jag träffade idag, fys-Mikael som är med oss i laget ibland, undrade förvånat varför och jag svarade att jag ju då kunde hinna träna ytterligare gånger innan löpningen. Om han blev imponerad över min taktik? Skämta inte! Han höll på att dö av imponering. Men jag tänker: två dagar mer eller mindre spelar väl ingen roll. Ska ju ändå inte spela handboll igen förrän efter sommaren. Och så är jag lite rädd för att jag inte ska kunna springa utan att det gör ont efteråt med allt vad det innebär. Jag är lite rädd för att fysen ska s

Nu är klockan tjugo över sju och det har hittills varit en konstig morgon. För nyss, när alarmet (som för närvarande består av Destinys Child's I'm a survivor - perfekt val va?) väckte mig tänkte jag för en gångs skull inte Åh, skjut mig! som jag brukar, utan det kändes relativt överkomligt. (Det var naturligtvis strax innan grannen ovanpå började klampa omkring i högklackat och ropa Wohoo! ). Igår gick jag för att sova strax innan nio. Och det tog mig inte mer än en halvtimma att somna tror jag. Visserligen vaknade jag efter ett par timmar och hade lite sms-maraton innan jag somnade om igen. Men hallå! Klockan nio! Har det någonsin hänt förr, undrar jag. Så nu sitter jag här och äter macka med honung på och kollar på Wake Up with MTV (det var någon pretentiös bokrecension på TV4 och det är lite mer än jag klarar av så här tidigt) och ska snart ner till sjukhuset för träning. Sen gym. Efter det kan det hända att jag placerar mig på soffan för att sova lite innan jag ska drick

På gymmet vi tränar har dom alltid helt fruktansvärda tavlor på väggarna. Man kan säga så här. Inget av det dom väljer att hänga upp är ens nästan fint. Och dom är alltid till salu för ett par tusen. Det är lite som ett skämt faktiskt. Ett tag hade dom någon form av James Bond-tema med kostymer och pistoler. Bara det att pistolerna hade formen av...snoppar! Humor! Jag är förvisso den i min familj som vet allra minst om konst (med tanke på att mamma har ett galleri och allt), men ändå så hajar ju jag att det här är patetiskt. Jag tror att dom kanske stödjer någon lokal oförmåga som kallar sig konstnär och tavlorna byts relativt ofta ut. Just nu är det någon form av Picasso-trauma som hänger där. Jag säger bara: hitta på nåt eget, dåliga härmapa! Mobilbild och inget PhotoShop = dålig kvalitet, jag vet. Men ser ni eller? Well, det var väl inte mer än det jag ville säga just nu. Hinner inte heller. Ska rusa iväg på basket. Bye bye!

Efter att lite drygt en halvlek har gått av Sverige - Kuba har spänningen på något sätt försvunnit. Motståndet är förvisso av flera anledningar rätt intressanta att spana på, men lämnar ju en del i övrigt att önska när det gäller handbollen. Men jag tänkte på en sak. Gänget, kan vi inte allihop enas om en enda enkel sak just nu: När intervjuaren ställer en fråga och det är din tur att prata, kan vi då inte komma överens om att du inte väljer att börja ditt svar med ett släpigt " Näää men... ". För det låter så in i helvete tråkigt att jag känner för att trycka in mute på fjärrkontrollen och personligen sätta mig på planet till Split för att arrangera en liten inofficiell mediakurs. Ok? Och så kan vi le lite med. Det är inte så mycket som ska till, men lite glädje tycker jag inte är mer än rätt att visa när man leder matchen med sjuhundra mål. Dom där lär ju i vart fall aldrig få smeknamnet Det leende landslaget (vilket dom ju i och för sig ska vara ganska glada för med tank

Klockan är två och jag har redan hunnit med så mycket. Träningen imorse var det visserligen rätt tufft att komma upp i tid till, men jag gjorde det. Cykel, övningar, skott och J-son - Pretty boy på högsta. Sen blev det brunch och shopping. Ett par byxor och ett par skor, blir inte mycket bättre än så. Men i väntan på dagens VM-matcher och en garanterat ganska lång kväll måste jag nog sova lite på soffan. Det vill säga efter att jag sett reprisen av X-factor som jag missade igår. Ni vet, det är lite som Idol och nu är dom igång med att samla ihop folk i olika delar av Danmark. Vilka idioter det finns alltså! Tur för mig, för det gör ju programmet fantastiskt mycket roligare!

Kvällen har hittills varit intressant. Fick till exempel vänta ungefär en timma på maten, vilket i sin tur lämnade stor plats för hänslynslöst sågande av övriga gäster på cafét. Just the way I like it . Bara en sån sak. Något senare vann vårt andralag med hundra mål minst. Och till vår oerhörda glädje bjöd den ena av dom två representanterna från ligalaget på en aldrig förr skådad variant av snurrskottet när endast tre sekunder återstod av matchen. Det blev visserligen inte ens nästan mål, men det var en fröjd att se. Och då framför allt fallet efteråt. En fröjd, sanna mina ord! Nåja, om det nu var min mammas dag igår så är det heute dags för min syster. Och just nu har min familj födelsedagsmiddag för dom båda två i Göteborg. Där hade jag med velat vara. Men det går förstås icke. Än. Fast jag tror att morgondagen blir rätt bra i alla fall. Morgonträning, men först vid niotiden. Frivillig för alla handbollare, men inte mycket är frivilligt för en korsbandsskadad, det ska ni veta. Så d

Kom precis hem från träningen och har en halvtimma på mig för dusch och iordninggörande. Ändå sitter jag här och skriver. Snart ska jag ut och äta på café ihop med nummer 7 och nummer 1 och sen ska vi se andralaget spela i samma hall jag just kom hem från. Blir bra det. Och så hittade jag choklad i brevlådan nyss. Tänk va, vem hade trott det! Inte jag i alla fall.

Tror ni att jag somnade lätt som en plätt igår? Givetvis inte. Och det trots att jag bara sovit knappt fem timmar totalt sett och dessutom var så trött att jag inte visste var jag skulle ta vägen. Men det är som att så fort jag lägger huvudet på kudden och blundar så kommer alla tankar. Dom rusar in i min hjärna och jag kan inte få bort dom, hur mycket jag än är beredd på att kompromissa med min framtid. Och jag tänker på allt. Högt och lågt, viktigt eller oviktigt, det spelar ingen roll för allt ska tydligen ha en roll i min nattliga och inre monolog. Och när jag har tänkt en stund inser jag att jag under tiden har öppnat ögonen och ligger och stirrar rätt ut i det mörka sovrummet. Och med öppna ögon kan man ju inte sova alls. Jag gillar det inte. Så nu har jag ont i huvudet. Borde nog gå i terapi. Men innan jag inte kunde sova var jag i alla fall på bio. Såg Jim Careys Yes Man . Och jag säger bara: Se den gänget! Den var asrolig och kanske hans bästa film hittills. Jag ska nu anamma

Även om jag tidigare idag (eller i natt som väl är ett mer rättmätigt namn) valde att sätta en något ironisk prägel på hur mycket firande dagen var värd så vill jag nu påpeka att det är min mamma man ska fira idag. För hon fyller nämligen år. När jag ringde henne nyss satt hon och fikade vid köksbordet med några kompisar. Hon erbjöd mig en semla om jag kunde komma förbi. Oh, I wish, I really do! Och då inte främst på grund av semlan. Här är hon, min mamma. Lilla Tomten och Julia får ni på köpet. Well, så har ännu en dag blivit till grådassig och mörk eftermiddag. Fantastisk årstid det här. Jag längtar efter vår och sommar och värme och sol. Och klänningar och ballerinaskor från Beijing. Men inser samtidigt det tveksamma i att drömma om det omöjliga. Kanske borde jag flytta till Malta? Fast där är man mest på språkresa (och vilka veckor sen!) och dom spelar inte handboll där vad jag vet. Kuba är nog bättre då. Får fundera på saken helt enkelt. Och Ålan-gänget: Jag och JG undrar hvornår

Tror ni att jag åkte hem och sov efter träningen på sjukhuset? Minsann inte! Istället drog jag till gymmet och tränade mer. Ofattbart faktiskt. Jag förstår det inte ens själv så här i efterhand. Det gjorde inte heller dom två lagkamrater jag mötte på vägen ut från gymmet. Dom bara: "Men gud, vad gör du här så tidigt?" och "Jag såg din bil utanför och tänkte att det inte kunde stämma, men så är du här!". Som om jag var någon form av uppenbarelse. Det är jag ju i och för sig nästan med. Men gjort är gjort och så är jag ju ledig resten av dagen. Ooh, vad ska jag då hitta på? Är visserligen redan hembjuden på lunch och utbjuden på middag så det blir nog en aktiv och trevlig dag trots allt. Men nu dusch, sen sjukt mycket sömn!

Nej men så trevligt att vara uppe så här dags. Kan meddela att solen i alla fall befinner sig väldigt långt ifrån den här delen av världen och att dom som varje dag jobbar på min innergård, a.k.a den konstanta byggarbetsplatsen, står och diskuterar högljutt utanför mitt sovrumsfönster. Extra mysigt att vara vaken nu känns det förstås eftersom jag somnade vid fyratiden. Alltså för lite drygt tre timmar sen. Och nu träning. Som sagt. Låt oss fira denna högtidsstund.

Oj oj oj, vilken vinst! Seger med två minsann. Blev ju nästan svettig bara av att kolla på. Imorgon ska jag upp tidigt och träna på sjukhuset. Sjukt bra att få lite övervakning under knäövningarna tycker jag. Ett par minus för klockslaget då. Åtta på morgonen liksom. Är det ens fysiskt möjligt? Jag känner mig tveksam. Återkommer efter det tror jag. Knappast innan i alla fall.

Mmm, det var en bra fika det. Kaffe latten är mycket god på det coola cafét. Och så råkade jag bli bordsgranne med en före detta ligatränare som var på tillfälligt besök i byn. Världen är så liten ibland. Speciellt här i Horsens faktiskt. Nåja, jag och mitt fikasällskap diskuterade kriget i Bosnien ett slag. Givetvis pratade vi även om andra saker, som till exempel handbollens status i Sverige och hur det är att vara gift. Den främsta anledningen till att vi pratade om just forna Jugoslavien är naturligtvis boken jag för tillfället läser: Sista kulan sparar jag åt grannen av Fausta Marianovic . Den handlar om hur serber, kroater och muslimer skildes åt av hat och mord när det onda trappades upp i landet Bosnien. Kanske har jag nämt den förut, men den är värd ett extra inlägg, för det är en förbannat bra bok! Köp den, läs den, skicka den vidare. Nu funderar jag på om jag ska sova lite på soffan innan matchen kallar till samling. Eller om jag ska se film och äta kaka. Eller spela PlaySt

Oh, fick en dikt i utbyte mot min. Strålande måste jag säga! Och något oväntat. Kanske kan vi göra det till ett forum? I övrigt verkar mtv ha någon slags rewind nu och jag sitter och lyssnar på Outlandish - Aicha . Förvisso en svinbra låt, men visste ni att det egentligen var Cheb Khaled som gjorde den först? Ni finner den på Youtube. Även den versionen är bra och den lärde jag mig digga när den kom flygandes i en resväska från Tunisien långt innan Outlandish gjorde sin kopia. Det var på den tiden jag bodde på andra våningen i västra Göteborg och jobbade på ett vanligt jobb. Kan vi låtsas att det var i ett annat liv, för det är så det känns. Och nu när jag ändå är igång med att prata musik skulle jag vilja berätta om min nyaste upptäckt: J-son - Pretty Boy. Fast jag tror knappast det är nåt för dig Madde. Påminner nämligen inte särskilt om Lasse W eller Melissa. Men så är han ju från götet med och folk därifrån kan ju vara lite svåra att ta! Men även den finns på Youtube. Well. Idag k

hundrafyrtio kilometer i timmen och hundrafyrtio slag i minuten lika många tankar lika många ord hundrafyrtio anledningar att blunda och hundrafyrtio att vända om det finns hundrafyrtio saker jag inte sa och hundrafyrtio saker jag aldrig fick

Kanske en liten musiktopplista hade varit på sin plats. Tänkte jag. Men insåg att inte mycket har bytts ut sedan den sist publicerades. Men skit i det, som vi säger i Horsens. Anyways. Here goes. 1. 50 Cent - Get up 2. Melissa Horn - Vår sista dans 3. Jason Mraz - A beautiful mess 4. Dido - Don't believe in love 5. Håkan Hellström - Nu kan du få mig så lätt 6. 50 Cent - If I can't 7. Jason Mraz - Butterfly ( som påminner så extremt mycket om The Brand New Heavies att jag blev helt nostalgisk - där har ni ett band ni borde hamstra musik från om ni undrar! ) 8. Håkan Hellström - Luften bor i mina steg 9. Melissa Horn - New York 10. Parken - Jag har varit vilsen Lisa 11. Beyoncé - Save the hero Äh, fan vilken trist lista. Bara same old, same old. Skärpning chica! Återkommer. Ska hamstra TBNH ett slag nu.

Idag har det gått elva veckor sedan min operation. Och idag är jag för första gången sedan dess irriterad över att jag inte kan spela. Nu är jag trött på det här, hör ni det! Och så gör det ont i knät. Eller ont vet jag inte för allt är ju relativt. Inget i jämförelse med hur det var efter operationen, men det känns innanför knäskålen när jag går neråt i trappor och gör squat. Och så gör det ont på insidan av knät emellanåt. Och nu lät jag som en gnällspik, det var inte meningen. Chefssjukgymnasten undersökte och trodde att det nog var menisken som trilskades så han gjorde lite osköna rörelser för att få det bättre. Om det hjälpte vet jag inte än, men rörelsen han gjorde för att kolla läget kändes trevligare efteråt än innan. Och medan jag har er på tråden: 113 av er har hittills kollat på filmen från muren och jag tycker att ni uppför er en aning bortskämt. För jag bjussar på mig själv och vad gör ni? Kommenterar inte ens. Ni som brukar skriva en käck liten rad emellanåt behöver givet

Well well, ibland ger jag er ingenting alls. Idag ger jag er massor. Och efter att ha återupptäckt den här filmen från när vi besökte Kinesiska Muren kan jag konstatera följande: 1. OS känns som flera år sedan. 2. Jag svär väldigt mycket. Den är ganska lång, bara så att ni vet.

Ooo, snart ska ni få se film från OS igen. Gläd er, det säger jag bara!

Jag hörde en på TV som sa att när man är elitidrottare så måste man äta nyttigt och då menade nyttigt som i grönsaker och annat jox. Hör här gänget: Det stämmer inte! Det viktiga är att äta, punkt. Jag har nog aldrig i hela mitt liv tänkt på att äta rätt. Faktiskt. Men det verkar vara en konstant anledning till diskussion, det här med mat och jag får ofta frågor om det. Jag kan ju bara svara för mig själv, men för mig är faktum både enkelt och följande: Om man inte äter, presterar man inte. Och det du äter dagen innan match är viktigare än vad du sätter i dig på själva speldagen. Att du dagen innan äter mycket av något du gillar är viktigare än att du äter nyttigt, men pasta är ju i dom tillfällena betydligt bättre än McDonalds. Fattar? Och alla satans bantningsprogram som finns överallt. Så här är det med det: Om du motionerar och äter mat istället för godis så kommer du att gå ner! Och om du bantar så ska du inte välja att ta mer av såsen till maten eller att äta efterrätten. Säg nej

Om det är något som kännetecknar mig, förutom hetsigt temperament och en jävla vilja, så är det min förmåga att snöa in på saker. Till exempel musik. För ett par veckor sedan var det Melissa Horns Sen en tid tillbaka som jag under dom tre dagar den var som hetast valde att lyssna på 61 gånger. Och nej, det är inget skämt, iTunes för nämligen statistik över mitt patetiska repeatande. Och just nu kan jag inte sluta lyssna på 50 Cent - Get up . Om jag hade varit en av dom där som fortfarande är kapabla till att spela handboll så hade jag lätt valt just den sången till att bli min laddningslåt. Nu får den istället assistera som styrketräningslåt. Ett steg neråt på ranglistan, det förstår jag, men den får hålla till godo. Fast idag när jag kom till gymmet hade dom stängt trots att klockan bara var fyra. Vad är det egentligen för land det här? Så jag fick träna hemma och det är ju inte så nedrans kul ska ni veta. Men jag gör ett nytt försök imorgon. Satsar på att vara där vid tolv, så jag a

Lördag idag visst. Är dålig på att blogga nu igen. Sorry. Men igår fick jag återigen möjlighet att leka Görbitz på träningen och så var jag med och var passningsspelare. Att titta på en handbollsträning är förbannat tråkigt, det har jag för längesedan insett, men så snart man kan vara med bara lite känns det genast som en rolig sport igen. Konstigt det där. Det börjar kännas lite mer naturligt nu, att ta emot en boll och att kunna spela tillbaka den innan alla har somnat. Bra. Och sen, när jag får röra mig som en normal människa, det vill säga inte bara gå och stå, kommer det säkert bli riktigt kul att vara på träningen. Och igår lyckades jag hälla ut vatten över min mp3 så att den slutade fungera. Eller rättare sagt hakade upp sig påinspelningsfunktionen (som jag inte ens visste att den hade) alternativt bara spelade den enda sången (någon med Lars Winnerbäck) den kom ihåg att den hade på högsta volym. Men tar ändå med den till gymmet nu och hoppas att mina räddningsaktioner har gjort

Skoja inte! Det var en sjukt spännande match idag. Eller som vi säger här i landet: Hold kæft, hvor var det spændende! HH - Aalborg, 23-23. Jag och nummer nio, som stukade foten på träningen igår och därför inte kunde vara med, och hennes kille satt och hejade ihop på läktaren. Under första halvlek hade vi även den före detta holdlederen Mariann bredvid oss. Det var mycket trevligt! Matchen i sig var väl inte så där värst välspelad och hade definitivt alltför många tekniska fel för att det skulle kännas bra, men den var spännande. Det kan man inte ta ifrån den, det kan man inte. Och dessutom bjöd Linnea på den roligaste vurpan i Forums historia. Oförglömlig. Och det var fantastiskt kul att prata med några av dom svenska stjärnorna i Aalborg. Jag saknar dom verkligen nu när jag inte är med i landslaget längre. Men planer gjordes om en återträff ganska snart där uppe i norr. Det ser jag fram emot. Och JG, du ska med!

Tänkte bjussa på en sak. Julafton är det och jag står där med Julia. Fint värre.

Det är ju så himla inne och skriva årskrönikor och annat jox så här års, men jag tänkte hålla mig ifrån det. Istället tänkte jag bara nämna för er att jag är väldigt nöjd med att det till slut blev ett nytt år, för jag var nämligen inte vidare nöjd med 2008. Faktiskt hände i princip bara en enda bra sak förra året och det var OS. Allt annat var blaj och skit. Jag menar, se bara på hur det började! Stjärnan lämnade byn redan innan nyår för vidare spel i norr och sen gick det skitdåligt för HH i ligan och sen orkade jag inte mer alls. Sen blev det sommar och jag brände ner min sommarstuga (vilket ju var lika bra det) och efter det åkte jag till Beijing. Sen kom hösten och det var ganska okey fram tills jag blev korsbandsskadad och då var inget alls så himla spännande längre. Så okey, in i 2009 tar jag med mig 2-26 augusti 2008 och ingenting mer. Eller jo, kanske dom där dagarna på landet strax innan OS, för dom var rätt bra när jag tänker efter. Resten huttar jag i papperskorgen och tänd

Om jag har varit produktiv idag? Det kan I fandeme tro jeg har! , som vi säger i Danmark. Har känt mig stark i knät i flera dagar nu. Alltså, det är verkligen skillnad. Från sjunde veckan efter operationen så har det rusat framåt. Mycket bra för oss otåliga! Smygsprang dessutom ett par minuter på träningen idag (men säg det inte till nån - jag vet att jag inte skulle gjort det, men jag var helt enkelt tvungen att prova) och det gick kalas! Kändes ju inte jättenormalt och precis som förr, men ändå. Nu kan jag! Och nu har det gått åtta veckor efter operationen. Om två veckor får jag prova på riktigt. Fram till dess jobbar jag enligt planen på med mina övningar och jag gör det bra, det ska ni inte tvivla på. Jag höjer antalet kilo på maskinerna nästan dagligen. Men jag vet också att det kommer perioder som blir långtråkiga igen, för det har Mo berättat. Hon borde ju veta, efter två pajade korsband. Dom kommer när jag kan springa, men inte så länge och när det känns som om jag skulle kunna

Imorse visade biltermometern på minus 6,5 grader när jag körde till gymmet. Så kallt är det väldigt sällan här. Lite snö på det och det skulle vara riktigt coolt. Danskarna brukar säga att jag måste vara van vid snö därför att det är så kallt i Sverige och att vi förmodligen har snö hela vintern. Förmodligen ja. Dom vet inte bättre, stackarna. Dom lever i en illusion av att Sverige är som Arktis och att alla svenskar älskar snaps. Charmig bild av mitt folk det där. Vad har vi gjort för att förtjäna det? Och appropå det så köpte jag skrämmande nog bacon igår. Mitt första paket någonsin. Jag tror jag håller på att fördanskas! För er som inte vet så har danskar bacon till allt. Nästan alla rätter på ett hela vanligt café innehåller bacon. Ofta står det inte ens, utan det kommer bara som en glad liten överraskning. Nåja. Lite kort om matchen mellan (the artist former known as) Ikast och Györ. Den blev jämnare än vad jag hade förväntat mig och trots att det inte direkt var den bästa handbol

Imorgon möter Ikast (eller vad dom nu kallar sig, blir ju helt förvirrad av alla dessa namnbyten...) Györ från Ungern. den matchen ska jag se. Först ska HH till Esbjerg och samträna med dom, men jag slipper lyckligtvis följa med. Har inga bra minnen från mitt sista besök där. Inte för att det kommer störa mig i framtiden, jag är nämligen inte speciellt skrockfull, men jag gillar inte att åka bil i en dryg timma för att kolla på en träning. Så det blir gymmet här i Horsens och sen road trip med tillhörande cafébesök i den lilla struntbyn Ikast. Ganska många från HH ska med så det blir nog kul. Hur det går i matchen är ju dock ganska så svårt att säga med tanke på att Ikast kan prestera allt från asdåligt till svinbra. Jag hoppas dock på snygga passningar och många skott i krysset. Vilket av lagen som vinner spelar inte så stor roll för mig. Nåja, läggdags nu. Klockan är över tolv.

Det nya årets första middag: stuvade makaroner och köttbullar. Och gurka. Svinbra alltså. Det är nog den bästa maten när man är så här...eh...trött som jag är idag. För jag är väldigt trött. Fast det är rätt ok idag för dom har visat så många bra filmer på tv hela dagen. Och festen var kul! Inte illa det väl.

Så alltså, jag och mitt knä säger gott nytt år. Och vi kan rapportera att i Danmark ser man också den där TV-grejen med mannen som snubblar på tigerhuvudet och säger S ame procedure as last year madam? . Känns tryggt va? För mig gär det i alla fall det trots att jag inte fick se ring klocka ring på TV4. Den danska drottningens nyårstal var fintnog för oss.

Se där ja. Den festen blev ju riktigt rolig! Vem fan hade trott det? Jag har fått leka med både hundvalpar och barn. Och champagne fick jag med. Tusan också, vilken höjdare! Nu ska jag i alla fall sova.