Trampa utav helvete, säger Staffan på TV

Det har varit en lång dag.

Men på sjukhuset gick det bra som fan. Gött det!
Och imorgon är det ju som bekant den tjugonde, alltså dagen då jag skulle löpa för första gången. Men min sjukgymnast Kasper har influensa (synd han inte hängde på den svenska vaccinationsvågen i höstas) och trots att jag blev erbjuden en alternativ dito inför morgondagen tackade jag nej och erbjöd mig storsint att vänta med springandet till på torsdag, då jag har ny tid.
Den sjukgymnasten jag träffade idag, fys-Mikael som är med oss i laget ibland, undrade förvånat varför och jag svarade att jag ju då kunde hinna träna ytterligare gånger innan löpningen.
Om han blev imponerad över min taktik? Skämta inte! Han höll på att dö av imponering. Men jag tänker: två dagar mer eller mindre spelar väl ingen roll. Ska ju ändå inte spela handboll igen förrän efter sommaren.

Och så är jag lite rädd för att jag inte ska kunna springa utan att det gör ont efteråt med allt vad det innebär. Jag är lite rädd för att fysen ska säga att jag inte får än. Eller att jag inte är bra nog.
Jag är en fegis, helt enkelt. Men å andra sidan är jag numera sjukt bra på rehab så det kanske väger upp.

Nu ska jag kolla färdigt på Sveriges match, skicka upp lite ny info på galleriets hemsida och baka klart brödet jag påbörjat.

Och imorgon behöver jag inte ens gå upp tidigt. Lycka, I tell you!

Kommentarer

Anonym sa…
Nu är jag här igen, korsbands-oraklet. =) Det kommer göra ont i knäet när du sätter igång med löpningen, inte så värst mycket när du springer just, utan efteråt. Knäet blir stelt, för det undrar väl vad 17 det är som händer. Men då ska du inte bli rädd. Bara på med lite kyla ett tag och böja och sträcka. =) Fast med tanke på hur bra du rehabat, så kanske ditt knä inte alls bli stelt. =)
Tack för komplimangen för håret, förresten, du skulle säkert passa i rött du också. Vi har nog rätt lika personlighet. ;)
19 januari 2009 kl. 20:57
Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Det finns alltid något som kan bli annat än man tänkt

Sverige mot Kina. Jag känner mig enormt nöjd med att vi vann! Ja, det saknas några mål i förhållande till Hollands prestation mot samma nation, men jag ser verkligen inte att det är ett jätteproblem. Inför den sista gruppspelsmatchen har vi alla möjligheter att veta exakta förutsättningar för en eventuell gruppseger ändå. Kul att se både Jamina Roberts och Johanna Ahlm glänsa i dag. Men försvaret måste fortfarande bli bättre och tätare. Det behöver egentligen inte sägas så mycket mer om matchen, tycker jag. Så. Jag blir lite personlig istället. Jag sitter här och försöker känna efter: Skulle jag vilja vara med på plan? Saknar jag att spela på landslagsnivå? Svaret är nej på båda. Och varför? För att gå till svar nummer ett så tror jag att jag helt enkelt är för trött för att orka vilja. De senaste åren har gjort att det bosatt sig någon konstant trötthet i min kropp och allt som inte är ett måste orkar jag helt enkelt inte med. Bara tanken på att träna så mycket som krävs o
Läs mer

Hepp

Nä alltså, ursäkta att det inte blev något nytt inlägg efter gårdagens match mot Holland, men jag var inte på humör. Dels var jag sur av rent egoistiska skäl eftersom jag egentligen skulle varit på plats för en hyggelig dag i handbollens Mekka, men drabbades av den stora magsjukan som cirkulerat på förskolan den senaste tiden vilket alltså tvingade mig att stanna hemma från resan. Och dels var ju matchen igår otroligt dålig! Ja, man ska vara väldigt nöjd med den enda poängen man fick kämpat med sig, men att det alls behöver gå så långt som att man är nära att förlora är inte bra nog. Att spela med Jenny Alm, som ju alldeles uppenbart inte hade dagen, under så lång tid är ju mest bara...jag vet inte vad jag ska kalla det, men fel skulle kunna funka. Och jag kan för mitt liv inte förstå vad den stackars Jamina Roberts gjort för att inte få spela mer än hon får. Ofattbart. Och försvarsspelet behöver vi väl inte ens gå in på egentligen. Att stå tätt, hjälpa varandra och slå på - det
Läs mer

Vad vet du egentligen Joakim Lamotte?

Joakim Lamotte, krönikör på GP, skrev ett inlägg igår. Här är mitt svar: Hej Joakim Lamotte, och tack för din krönika i GP igår. Den gav mig ännu lite sämre samvete för att jag lämnar min tvååring på förskolan under långa dagar - och ja, emellanåt händer det att han gråter när jag går. Det är så här förstår du, jag är ensamstående med min son Jack. Så har det varit sedan han föddes, eller till och med sedan han låg i magen, och det är inte självvalt. Hans pappa gick nämligen bort i cancer redan innan Jack föddes. Och jag jobbar heltid, fy farao fö r mig! Säger du. Jag är journalist, precis som jag antar att du är, och som du vet så ser inte arbetsmarknaden speciellt ljus ut för just vår yrkesgrupp, så man gör ju vad man kan, du vet? Varje dag lämnar jag min son på förskolan kvart i åtta och hämtar honom klockan fem, för det är så våra arbetstider ser ut. Förutom på fredagar när vi alla slutar klockan tre, men då brukar jag jobba längre för att försöka jobba in den tiden jag tidiga
Läs mer