Nu går vi upp på nästa nivå, hör ni det!

Jaha, det där kändes ju konstigt.

Nu har jag sprungit. Egentligen ville jag inte ens när jag väl stod där på löpbandet för att jag är så feg, fast jag gjorde det ändå. Det gjorde en del ont. Inte i början förstås, men efter en liten stund. Vissa steg gick bra och vissa gick sämre. Att strecka ut benet helt i löptempo är inte så lätt som oskadade personer kanske tror.
Innan hade jag hört att det skulle vara som att lära sig springa igen. Som att jag liksom inte skulle komma ihåg hur man gör. Men så var det inte. Det kändes bara underligt. Lite som att försöka kasta med höger hand. Avigt. Eller som att försöka uttala det danska ordet ferie, som ju betyder semester. Det går faktiskt bara när man är full.

Men nu har jag fått ett hårdare träningsprogram. Löpband till mig, tack så mycket. Backträning i gångtempo, tack så mycket. Även baklänges, notera! Stående cykling med hård belastning utan att hålla i sig med händerna, tack så mycket.

Fys-Mikael uttryckte sin beundran för min disciplin när det gäller träning. Han sa: Du är ju elitidrottsutövare, så du ska vara otålig, men du har också fantastisk disciplin när det gäller din träning.
Först tänkte jag att han skämtade, men insåg till min stora glädje att han faktiskt inte gjorde det. Något måste ha hänt med mig under dom senaste åren i min aktiva karriär. Något stort!

Jag är ta mig tusan disciplinerad!

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Det finns alltid något som kan bli annat än man tänkt

Hepp

Vad vet du egentligen Joakim Lamotte?